Jag anser mig vara en Pokémon-veteran då jag ju har varit med sedan de första spelen kom ut, tv-serien sändes i sina första avsnitt och Pokémon-kort var populära i skolan. Spelen har väl dock känts lite uttjatade på senare tid. Alla spel har numer samma upplägg och allt är bara samma, samma, samma förutom att några nya monster läggs till. Jag har under vad som känns som en evighet velat ha ett Pokémon-spel i en mer öppen värld och till slut kom det. Pokémon Legends: Arceus är ju precis vad jag ville ha. Ja, nästan i alla fall. Jag hade fortfarande velat ha mer strider mot andra tränare (mer än de få vi fick här), men med tanke på att spelet utspelar sig långt innan varenda unge hade en Weedle eller Pidgey är det nog bättre såhär. Spelet tar ett steg rakt ut i det okända när det gäller serien. Att vara i högt gräs är nu hur du gömmer dig från monster istället för det enda stället du blir attackerad (tekniska anledningar troligen). Det är friheten i spelet som jag gillar. Att kunna smyga runt och slänga rökbomber för att gömma mig i och sedan slänga en Ultra Ball i ryggen på en Lickytung eller Luxio.

Det är också alla små detaljer som gör spelet så speciellt. Blissey attackerar dig inte och följer efter dig när din hälsa inte är full, för att se till att du mår bra. Alla Nosepass är alltid vända norrut (om de inte attackerar). Skickar du ut en Pokémon i vattnet som vanligtvis bor på land kommer de stå på en flotte. Din karaktär tar av sig skorna automatiskt när de går in i sitt rum. Machoke står bara och flexar sina muskler för dig så länge du inte attackerar. Med mer.

Berättelsen är väl helt okej, med det gamla hederliga JRPG-upplägget att vår karaktär är den enda som kan rädda världen. Sidoberättelserna är tillräckligt varierande för att de ska vara intressanta. Som att jaga en Spheal som bara fortsätter rulla ner för en lång kulle eller att hitta en specifik Pokémon att visa för frisören så att den kan göra nya frisyrer. Vissa behöver specifika monster för att förbättra byn, som en Pokémon som har en vattenattack för att kunna vattna fälten.

Det största problemet är väl egentligen grafiken. Jag tycker inte att spelet är speciellt fult, förutom när det är skitfult. Attackanimationerna är fantastiska och det är även Pokémon-modellerna. Men då och då dyker det upp saker som ser ut att vara från Nintendo 64. Som när jag stod vid ett vattenfall som faktiskt såg riktigt bra ut, men vattnet vid fallet var bara samma lilla statiska ruta av vatten fler gånger om. Som en bakgrund på din datorskärm som egentligen är för liten och du väljer att stapla dem.

Pokémon Legends-serien har en enorm potential. Det finns så många berättelser de skulle kunna berätta i framtiden. Som kampen mellan Kyogre och Groudon samt Rayquaza. Eller The Great War Of Kalos (i Pokémon X & Y får vi veta att det 3 000 år tidigare var ett stort krig i regionen). Eller varför inte The Burning Of The Brass Tower (700 år före Johto-spelen brann The Brass Tower ner och tre Pokémon dog - många tror att det var Vaporeon, Jolteon och Flareon - och Ho-Oh återupplivade dem som Raikou, Entei och Suicune). Det finns så många berättelser att berätta.

Jag har tagit mig förbi "slutet" i Pokémon Legends: Arceus och håller nu på med berättelsen som kommer därefter. Det normala slutet är väldigt abrupt, så det känns som att man måste spela post-game också. Mitt betyg på spelet skulle nog bli en väldigt stark åtta. Det är ett spel som gör något nytt i en serie som står och stampar på samma ställe.

Jag älskade Guitar Hero när det begav sig och måste säga att jag faktiskt var ganska bra på det. Spelade med alla knappar, som en riktig rockstjärna. Men precis som för (nästan) alla andra försvann plastleksakerna bort ur spelvärlden för mig också. Det finns dock rytmspel som lever vidare och i Japan är Taiko no Tatsujin väldigt stort, speciellt i arkaderna där man ska spela på en trumma. Röda noter spelas i mitten trumman medan blåa noter spelas på kanten. Sedan några veckor tillbaka finns Taiko no Tatsujin: The Drum Master! att ladda ner på Xbox Game Pass och det är verkligen något jag tycker du bör göra om du gillar rytmspel. Det är helt enkelt utmärkt. Att spela med handkontroll känns dessutom helt naturligt. Det är såklart mestadels japansk musik, men det finns också låtar från spel som Undertale (Megalovania!) och Street Fighter V. Filmer som Spirited Away och serier som One Piece bjuds det också på. Fyra svårighetsgrader där den lättaste inte alltid är enkel. Alla låtar har mellan 1 och 10 stjärnor på varje svårighetsgrad för att visa hur svårt det är. Vissa kan ha fyra stjärnor på lättaste medan andra har en eller två stjärnor på näst svåraste. Testa det!

Inte för att jag tror att någon har märkt det, men jag har varit rätt frånvarande de senaste två veckorna. Anledning är att jag har haft covid. Kanske har det fortfarande, åtminstone har jag fortfarande en irriterande hosta och lite snuvig. Annars är det rätt bra. Det här inlägget kommer handla om hur min upplevelse har varit och kommer inte handla ett endaste dugg om vaccinering. Jag vet hur det är, nämn covid och "vi-mot-dem" börjar omedelbart. Så det spelar ingen roll om jag tror att vi egentligen får chip (inte chips) insprutade i oss eller om jag tycker vi ska få dagliga sprutor. Detta är enbart en "informativ" text om hur det kan vara att få covid.

Några av er, kanske till och många av er, har nog också haft det och vet hur det kan vara. Men genom att det skiljer sig så mycket från person till person kan det vara intressant att läsa någon annans upplevelse. Jag vill därför gärna läsa i kommentarerna hur din upplevelse var, när/om du hade covid. Vaccinationsstatus är däremot helt oväsentligt i kommentarerna.

Låt mig klargöra två saker först. 1) Det här är inget "tyck synd om mig"-inlägg. 2) Jag var aldrig nära att dö, eller ens hamna på sjukhus och några av er har säkert haft det mycket jobbigare.

Nåväl, allt började när lillgrabben (nu bara två månader från att vara två år gammal) fick feber och var snorig. Jag blev så klart tvungen att återigen lugna min fru att nä, det behöver ju inte vara corona. Årstiden för ju liksom med sig förkylningar. Hon är nojig, men det är väl förståeligt genom att hon är i riskgruppen. Det tog lite mer än en dag och sen var febern borta igen. Hurra, allt är bra. Men då slog det till mot oss istället. De första dagarna var riktigt jobbiga. Jag gick från att frysa nåt enormt till att stunden senare känna mig som om jag var inne i en ugn. Med tillhörande huvudvärk på migrännivå. Som tur var höll det inte i sig i så många dagar, men då kom tröttheten istället. Där jag kunde vara hela dagarna i sängen om jag haft möjligheten. Värk i hela kroppen. Inte så där så att det gör ont, men mer av en utmattningsvärk.

Efter en vecka började det bli bättre och sedan dess har det mest varit som en irriterande förkylning som vägrar försvinna. Feber har ingen av oss haft sen de första dagarna och huvudsaken är att lillen och frugan mår bra. Hostan håller i sig för mig. Och att jag är snorig. Men värre än så är det inte för tillfället. Jag hade dock under tre dagar (och nätter), som bara gick över i går, en fruktansvärd ryggvärk. Jag har dubbla diskbråck i ländryggen, så jag vet hur ont jag kan ha ibland, men det här var något hela annat. En natt kunde jag varken ligga i någon position, stå, gå och knappt sitta. Det var fruktansvärt. En sån där härlig gummiflaska med varmt vatten hjälpte dock tillräckligt för att jag åtminstone skulle kunna somna.

Farligare än så var det väl egentligen inte. Just nu hoppas jag bara att de här små irriterande sakerna kan försvinna så jag kan gå ut och träffa folk. "Just do it!" säger nog vissa av er, men det känns lite själviskt att träffa folk medan jag fortfarande har symptom. Jag får se det ljusa, jag kan använda datorn igen och genom att jag mestadels jobbar hemifrån nu är det ju inte heller några problem. Nästan helt problemfri alltså. Alltid något. Jag vet dessutom inte vad för bild jag ska använda för det här. Det är nog bäst att lämna inlägget bildfritt.

För ett tag sen skrev jag ett inlägg där jag undrade om det nånsin kommer ett nytt Mario Kart. Givetvis menade jag då ett spel till Switch. Men det finns ju faktiskt andra spel på marknaden. Ett sådant är mobilspelet Mario Kart Tour. Det har jag undvikit av rädsla för att det bara är en cash grab av Nintendo och fullproppat med mikrotransaktioner. Jag gav det dock ett försök och laddade ner det tidigare i veckan och till min förvåning är det ju faktiskt ganska kul. Visst, det svämmar över av "köp nu!", men hittills har jag inte känt nåt behov av att göra det. Spelet är precis vad man får från andra Mario Kart-spel minus att bilen nu kör sig själv och allt jag behöver göra är att svänga och skjuta saker. Att det dessutom finns en uppsjö karaktärer och mängder med klassiska banor från tidigare spel gör ju inte saker sämre. Jag vet inte om jag kommer spela det under en längre tid, men för tillfället är det en alldeles utmärkt mobilunderhållning.

För att få saken ur världen direkt handlar det så klart om online multiplayer mot annat folk från resten av planeten. För lokal multiplayer med vänner och ett förbannat roligt spel är ju det absolut bästa. Men jag vill avslöja något om mig själv här. Jag är nästan så mycket singleplayer det går att komma. Jag har aldrig riktigt vågat mig på online multiplayer, mest för att jag kanske är alldeles för rädd att bli förnedrad då jag är en dålig förlorare. Visst, mina favoritspel är ju ofta spel för en spelare, men även i sportspel har jag alltid föredragit singleplayer och skjuta-skjuta-pang-pang-spel har aldrig varit något för mig.

Jag började spela online i FIFA först förra året (FIFA 21) och det gick ju rätt bra så det fortsatte jag med även i FIFA 22. Men sen då? Rocket League och Fall Guys är väl nästan det enda jag kan tänka på. Jag tror helt enkelt det är för att jag inte tycker det är så kul att spela med/mot folk som är och kommer förbli helt okända för mig. Har inte ens tänkt tanken att spela med headset än, tänk vad mycket elakt folk kommer slänga ur sig om denna sopa.

Och jag har inte tillräckligt med vänner som spelar spel heller för att kunna dra ihop ett gäng och köra i lag. Rocket League och NHL spelade jag med min vän Jonas, men när han gick bort för något år sen (alldeles för ung) så försvann det liksom bort också. Jag återkom nyligen till NBA 2K22 efter att det legat på sidlinjen sedan det släpptes i princip. Problemet där är att jag ju nu har alldeles för dåliga spelare för att kunna spela matcher i MyTeam, medan andra som nött spelet i flera månader har superlag. Jag har spelat 13 matcher i Clutch-läget och inte vunnit en enda match.

Och karriärläget är det inte ens någon idé att spela online om jag inte vill spendera en massa pengar. Min center har liksom 72 overall och det måste spenderas valuta för att göra den bättre. Lycka till att ha en chans mot spelare med 90+ overall som hoppar ungefär tre meter högre än min gubbe gör. Singleplayer är dock ändå rätt kul och det finns mycket att göra. Men multiplayer kommer jag aldrig att våga mig på där. Forza Horizon dök precis upp i huvudet. Där spelar jag såklart online också, men det känns inte lika intimt och personligt som att spela en-mot-en i ett sportspel eller tillsammans med andra okända.

Jag är en singleplayer och det kommer nog krävas mycket för att ändra på det. Men hur är det för dig? Vad föredrar du? Singleplayer eller multiplayer?