Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Om Justin Timberlake

Om Justin Timberlake

Vi behöver snacka om Justin Timberlake lite. Han gjorde i princip samma kändisresa som Brad Pitt. Gick från att främst vara kvinnligt ögongodis och killars hatobjekt till att sedan jämna ut fälten med hårt arbete tills det att alla hade accepterat honom som en allmänt "schysst snubbe".

En stor del hade självklart att göra med att han också växte upp och att folk runt om i världen växte upp. Det är nog förresten det som är det mest intressanta med Justin Bieber nu för tiden, att se om han också kommer lyckas göra samma svåra resa. Något jag själv, för stunden, faktiskt tvivlar på.

Men nog om JB, nu ska vi prata om JT! Så killen var en duktig skådespelare, vem hade anat? Efter en rad fina och ambitiösa insatser i olika Hollywoodproduktioner har han nu återvänt till sitt ground zero, musiken, med det nya albumet 20/20 på horisonten. Första spåret Suit & Tie möttes av positiv till blandad kritik där konsensusen var att "Det känns inte som när jag lyssnade på Sexyback för första gången".

En tes som är märklig i sig när Sexyback var en ganska illa omtyckt låt av kritikerna, medan lyssnarna fattade vad Timbaland och Timberlake var ute efter, varpå musikkritikerna var snabba med att revidera sina åsikter i hopp om att plocka upp sina tappade ansikten.

För kom igen, hur kan man inte gilla en låt som Suit & Tie? Den är ambitiös, snygg och smidig. Men det som gör den så intressant är när vi nu fått se den ihop med David Finchers musikvideo som hade premiär igår. Plötsligt föll bitarna på plats. Plötsligt fattar man grejen de försöker göra.

Det handlar om musik som vi ska se. Kanske inte direkt på någon Viking Eggeling-nivå men likväl finns här ambitionen att göra något mer audiovisuellt än vad man mainstreampopen vanligen ägnar sig åt.

Ta bara klippningen som är helt enastående. Okej, jag förstår att det kanske inte är sånt man lägger märke till så ofta (bra klippning är osynlig klippning) men titta bara på den! Uppskatta vilka fantastiska saker de får att se så lätta ut på skärmen. Videon rinner som vatten mellan de olika (ofta väldigt svåra) tagningarna och matchar otroligt imponerande med musiken. Allt inkapslat i den här rat pack-romantiken som lyckas med konststycket att både kännas nostalgisk och modern samtidigt.

På något sätt känns det som ett naturligt, om än vågat, steg för Timberlake att ta efter att ha jobbat med film de senaste åren. Jag applåderar det verkligen och ser riktigt mycket fram emot resten av plattan och framförallt de videos som följer i dess spår.

Skönt att ha honom tillbaka. Ett tag såg det ju ut som att snubben skulle lägga resten av sitt liv på att göra roliga videos på Youtube.

Se videon för Suit & Tie här!

Om Ghost in the Shell

Om Ghost in the Shell

Det kommer tydligen en ny TV-serie baserad på Ghost in the Shell i år. En prequel som tittar på historiens ursprung, Arise. Jag ler så mycket så jag får syrebrist i hjärnan.

Jag är nämligen smått tokig i Ghost in the Shell. För mig är det cyberpunkens, för stunden, absoluta Magnus Opus.

Okej, förlåt, jag vet att det ibland kan uppfattas som att jag bara har en växel, superpeppad, och det är till viss del sant. Men hur skulle det kunna vara annat när det kommer till Ghost in the Shell!?

Oavsett vilken reainkarnation GITS än tar, vare sig det är spel, TV-serier, filmer eller de ursprungliga mangaböckern så är det svårt att bli annat än vördnadsfull inför det. För allt är så ambitiös, så akademiskt kompetent och självsäkert i vad det vill säga, att man nästan blir lite rädd för hur lite man själv vet.

Den utforskar (och har så gjort sedan 1989) idéer, koncept och teman som resten av populärkulturen först nu börjat skrapa på ytan till. Evolutionen från människa till maskin, transhumanism, singularitet, kön i ett könlöst samhälle och religösa element som själens betydelse och funktion. Satan, jag borde egentligen göra en vlog om det längre fram.

Hur som helst. Ta till er Ghost in the Shell. Försök i alla fall. Ditt liv kommer bli roligare d. Även om anime inte är din grej. Det spelar ingen roll i vilken ände du börjar. Böcker, filmer som TV-serier. Allt är lika rätt eftersom det alltid bygger på olika versioner av samma grundkaraktärer.

Jag tänker inte sticka under stolen med att det förmodligen finns något av en barriär som man måste ta sig förbi. Ofta är GITS tungt och krävande om än otroligt givande. Jag var själv inte särskilt förtjust i exempelvis filmen när jag såg den för första gången, medan den idag är en av mina absoluta favoriter. Jag tror att det delvis handlar om att acceptera att Ghost in the Shell inte följer någon superklassisk dramaturgi utan mer är intresserat av att utforska sitt koncept om mänsklig existens och identitet i en framtid som inte har ett behov av de sakerna. Något som den gör otroligt väl. Så ja. GITS är skiten. "Drick den" som MM sade.

Här kan ni även se det minimalistiska introt till den kommande TV-serien!

Vanilla Coke tillbaka i Sverige!

Vanilla Coke tillbaka i Sverige!

Trollkraft och magi! Den är tillbaka! Vanilla Coke har börjat göras i Sverige igen! Vi klarade det hörni! Torkan är över! Livet är värt att leva igen! Hurra!

Bland de första blogginläggen som jag postade här på Gamereator så var ett av dem en uppmaning till alla att skriva på "Rädda Vanilla Coke"-listan i hopp om att den här dagen skulle komma. Och nu är den här. Jag mår så sabla bra! Tack! Afk lipa.

Duncan Jones regisserar WoW-filmen

Duncan Jones regisserar WoW-filmen

Duncan Jones, regissören bakom de fantastiska filmerna Moon och Source Code (samt David Bowies son!) är tydligen klar att regissera filmatiseringen av World of Warcraft. Det är nog det värsta slöseri med talang jag hört om på evigheter. Förtydligande. Duncan Jones är alltså talangen. Inget annat.

Helt ärligt. Jag hoppas det skiter sig och att han gör annat istället. Jag önskar Duncan Jones all lycka i världen, vi kan diskutera nepotism i evigheter, men killen är en av de intressantaste nya regitalanger vi har i västvärlden. En som driver egensinniga, nyskapande och unika filmer. Inte popcornfranchiser.
Sånt har vi J.J Abrams till.

Det är mycket nu

Det är mycket nu

Mycket TV-spel alltså! Jag kan faktiskt inte komma ihåg senaste gången jag spelade så här många spel samtidigt. På så sjukt lite tid också. Egentligen är det pinsamt. Jag tar mig en liten kvarting här och där. Mer hinner jag inte. Borde egentligen fokusera på ett i taget. Kan inte. Går runt och fingrar likt en tjockis på en buffé. Så här ser det ut för stunden.

Final Fantasy VI (Snes)

Mitt main-spel kan vi väl ändå säga. Det blir verkligen bara större för varje timma jag lägger på det. Känns smått otroligt att jag aldrig spelat klart det. Nu är jag i alla fall närmare än någonsin. Jag gillar hur det under första hälften av äventyret är starkt storyfokuserat och linjärt för att tydligt etablera världen och karaktärerna i den. Sen under andra hälften vänder det upp och ner på allting och göra om hela spelet till free-roam. Jag vet att många tappar Final Fantasy VI vid det laget men själv älskar jag det. Speciellt när man också får ett tydligt slutmål som väntar på en att besöka närhelst man känner sig redo (Tänk Mass Effect 2, Chrono Trigger). Och jag är nog redo egentligen. Fast inte att lämna Final Fantasy VI bakom mig...

Mark of the Ninja (PC)

Det bästa stealth-spelet på jag vet inte hur länge. Tänk dig Super Meat Boy möter Metal Gear Solid. Whabam! Köp! Tack och godnatt. Nä men okej då. Där majoriteten av dagens smygarspel egentligen är illa designade actionspel (tänk Dishonored. Nej, fo real, Dishonored) så utgår all spänning och intensitet i Mark of the Ninja från smygandet. Det är så väldesignat att pulsen skjuter i höjden gång på gång trots att spelet aldrig känns orättvist svårt eller alldeles för lätt. Det är utmanande och det kräver sin spelare. Och det belönar de som försöker. Also Ninjas.

Dark Souls (PC)

Jag är nog sämst i världen på det här spelet. Känns det som i alla fall. Men jag tröskar på. Älskar atmosfären och världen. Vill vaska ansiktet i den och gråta ångesttårar. Spelandet däremot. Kanonbra rent designmässigt... önskar kanske att det var lite enklare. Eller nej, att jag var lite bättre.

Vanquish (PS3)

Igen, för att det är så brutalt bra. Ett av den här generations bästa actionspel. Kanske det bästa. Den som hävdar motsatsen utmanar jag i envig över eldgrop. Du förlorar.

Final Fantasy Tactics (PSP)

Inte hunnit så långt här ännu. Ett par timmar in. Kul att få använda PSP:n igen dock. Fin maskin ändå. Jag har förmodligen läst mer om Tactics än jag hunnit spela det men jag hoppas verkligen att jag ska fastna riktigt ordentligt i det. Tanken på ett oändligt djupt strategirollspel med politiskt tung historia och ett regelsystem som är medvetet obalanserat låter spännande. Nästan lite farligt. Det känns som att man är en bättre och intressantare människa ifall man gillar Final Fantasy Tactics.

Just det. På fredag släpps Ni No Kuni också... bajs.