LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Blog

      Självinsikt

      Självinsikt

      Var och handlade. Insåg att jag kanske tycker liiiite mer om kaviar än andra människor. Faktum är att om jag satt på "Death Row" i USA så hade min sista måltid förmodligen varit några skivor pågenlimpa, smör och kaviar. Ett glas grön Arla på det. Sen hade jag varit nöjd. Nej, jag försöker inte vara rolig här. Jag upptäcker bara djupa saker om mig själv. Tragiska saker.

      HQ

      Symphonica. Spela det.

      Symphonica. Spela det.

      Ja, det var inte mer än så egentligen. Budskapet framfört. Spela Symphonica. Det är grymt. Jag har skrivit ett
      recensionselände om det hela ifall ni behöver veta mer. Eller så kan ni ju duktigt susa in här och ladda ner de tre första kapitlen alldeles GRATIS! Och så kan ni ju sitta där sen och ha så sabla roligt. Tänka "guuu va kul med klassisk musik och iNiS och iPhone och skit". Sen kan ni komma tillbaka och säga tack, tack så mycket Viktor. Och då ska jag titta ner mot er och viska "Varsågod."

      Å så en trailer på det.

      HQ

      AVGN: The Movie är med trailer

      AVGN: The Movie är med trailer

      James Rolfe, The Angry Video Game Nerd, denna gudfar för allt vad märkliga internetkritiker heter. Nu har trailern till hans efterlängtade långfilm äntligen släppts. Den doftar engagemang och medveten lågbudget på det där sättet som är så typiskt för James Rolfes filmskapande.

      Det ska bli oerhört spännande att se hur han tacklar långfilmsformatet. Själva AVGN-serien är ju högst ojämn i sin kvalité även om det förstås är omöjligt att inte charmas av den. Men en riktigt långfilm ställer helt andra krav. Högre krav.

      Därför håller jag tummarna allt vad jag kan för att det här ska bli en riktigt schysst film. Och visst hade det varit kul om den fick en riktig, om än begränsad, biorelease. Det har James Rolfe allt förtjänat.

      Trailern hittar du här!

      Nytt skrivbord

      Nytt skrivbord

      Håller på att spela Final Fantasy VI. Jag har lagt otaliga timmar på det spelet under min uppväxt, men jag kom på att jag faktiskt aldrig sett slutet på det. Efter den insikten tog det ganska precis två minuter innan jag fiskat fram min amerikanska kassett, min högst opålitliga regionskonverterare, installerat alltsammans likt ett Babels torn ovanpå min Snes och intagit vertikalläge. För att hålla stämningen uppe har jag dessutom (högst tillfälligt!) bytt ut mina HD-bergsgetter och ersatt dem med Zac Gormans målning föreställande casten från spelet. Jag kan knappt börja beskriva hur mycket jag älskar den här målningen. När jag blir rik så ska jag ha ett riktigt fysiskt ex av den.

      En lite större version hittar ni här.
      Och spana gärna in Zac Gormans blogg här.

      Det var nog allt om skrivbord för den här gången.
      Trevlig fredag på er!

      Om Robbie Williams

      Om Robbie Williams

      Back in the day, så var jag ett riktigt sabla stort Robbie Williams-fan. Inte det coolaste att erkänna kanske men det har väl å andra sidan heller aldrig varit någon hemlighet. För det finns något särskilt i så rakt skriven pop som artister som Robbie Williams erbjuder. Okonstlat och utan pretentioner. Musik som vågar vara för många människor utan att för den sakens skull tappa den kreativa gnistan.

      Sen så fanns ju mörkret där också. Detta alltid lika fåniga men alltid lika fängslande mörker. Något som dessutom multiplicerades eftersom det gällde något så ytligt som en f.d pojkbandsstjärna. Alkoholism, drogmissbruk och psykiska sjukdomar. Allt fanns där för att sedan värkas ut i en rad sjukt ojämna skivor som innehöll både låga dalar men framförallt fantastiska toppar av ren popmagi.

      Sen verkade Williams lugna ner sig. Slutade knarka. Slutade turnera. Slutade släppa skivor. Gifte sig. Fick barn och återförenades med Take That i vad som måste varit årtiondets mest poänglösa musikhappening. Kul för han tänkte jag och trodde det var det sista vi såg av honom.

      Men nu är det alltså dags för comeback. Med en gråhårig Robbie Williams som nu är gift, pappa och lycklig. Peppen för mig var minst sagt obefintlig (ja, nu är det jag som är ytlig). Jag höll nog mest tummarna för att comebackförsöket skulle bli så osynligt att jag slapp se pinsamheterna. Men så hörde jag första singeln idag. Och tro på tusan om det inte var en av de roligaste poplåtarna jag hört i år. Inte något ångestmanifesto direkt, tvärtom. Men en glad, rak, välproducerad poplåt som kändes VÄRDIG den nu åldrade Williams. Plötsligt hoppas jag igen. Jag vill att det fortfarande ska finnas en plats för Williams och hans musik. I alla fall när han håller den här kvalitén. Imorgon släpps nya skivan. Återstår att se om den har mer att erbjuda.

      Comebacksingeln hittar du här.