Min fru, som är en högkänslig person (HSP), har jag varit tillsammans med i 34 underbara år. 

Nu i efterhand så inser jag att det mycket troligen var hennes högkänslighet som till viss del gjorde att jag föll pladask för henne. Visst, hon var otroligt vacker, så det lockade naturligtvis, men jag hade aldrig mött någon som kunde visa kärlek så öppet och innerligt som hon gjorde och alltid med ett leende - och vilket leende hon har... 

Hennes grad av empati var redan tidigt något som jag blev djupt imponerad av. Nu har jag lärt mig att högkänsliga personer oftast även har en extra hög empatisk förmåga. Hon engagerar sig alltid i allas små och stora problem men då, i början av vårt förhållande, tänkte jag aldrig på att hon faktiskt kunde må riktigt dåligt av detta. 

Nu idag vet jag att en HSP person är på ett helt annat känsloplan än andra – på gott och ont.

HSP-personer har svårare att filtrera intryck och kan många gånger tyckas överreagera. Tyvärr sa jag i början av vårt förhållande ibland "var inte så känslig" eller "nu överreagerar du väl?".

Idag vet vi båda att hon är en högkänslig person och jag kan därför försöka anpassa mig och förstå henne bättre. Ibland glömmer jag det. Det kan vara något så enkelt att jag släpper ner något tungt på golvet så det blir en duns och då skriker hon rätt ut och undrar förvirrat vad som hände. Men oftast kommer jag ihåg att hon är känslig för plötsliga ljud och ställer ner saker försiktigt.

Ibland lider jag med henne då hon grinar riktigt illa av lukter som t.ex. kommer in i bilen när vi åker förbi ett fält där bonden nyss gödslat. Med humor försöker jag då få henne att tappa fokus på "den oerhörda stanken" genom att säga glatt ”Jag tycker det luktar gott – det luktar sommar!”. Då ruskar hon på huvudet, småskrattar lite och tittar på mig ett leende så mitt hjärta smälter.

Det finns många tillfällen då jag avundas henne. Jag är övertygad om att allt gott i livet är 200% bättre för henne än för mig. Alla hennes sinnen är bättre än mina. Doften av blommor, känslan av att kliva ner i en varm badtunna och bara en sådan enkel sak som en vacker solnedgång gör att hon nästan hamnar i extas (lite överdrivet men vill förtydliga hur hon kan reagera mer än oss "vanliga"). Hon kan bokstavligen sitta i timmar och bara njuta av en solnedgång. Wow… Själv noterar (trista) jag och summerar solnedgången med ett enkelt "Fint  - du jag hämtar en kall till." (För något måste man ju göra).

HSP – en personlighetstyp

HSP är inte en klassisk bokstavskombination eller en psykologisk diagnos – utan beskriver en personlighetstyp. Personlighetstypen HSP är medfödd och innebär helt enkelt att man (bara) är känsligare än andra.

Att älska en HSP människa och att älskas av en är i mina ögon en gåva.

Quest 3 är ute och även om jag själv inte är intresserad så verkar det i stort som det är en bra produkt. Lite smågnäll bara på att passthrough mode:t inte är så perfekt som man hoppats på. Oavsett gissar jag på att en del julklappar kommer innehålla just Quest 3 detta år. Vilket är kul - mer VR till folket!

Att spela Assassin’s Creed® Nexus VR på en Quest 3 vore ju en perfekt julsyssla i mina ögon.

Rykten gick tidigare att Pico skulle lägga ner en del av sin verksamhet. Detta dementerades dock av Pico själva. Tvärtom enligt dem och efter att en Roadmap från Pico slank ut på nätet började i alla fall jag (som den Pico-fantatiker jag är) att dregla.

Vad sägs om dessa nya produkter release april 2024:

Pico 5 (2560x2560) för $499<br />
Pico 5 Pro Max (3840x3840) för $1100

Källa och mer info för nyfnikna: www.pocket-lint.com

När jag var ung (var länge sedan det) så älskade jag filmer som Fredag den 13:e, Omen, Alla helgons blodiga natt, Huset som gud glömde för att nämna några som jag såg då.

Var ung och tyckte allt var helballt och skitläskigt!

Sedan blev jag äldre och undviker nu den genren helt. Att se en sådan film ger mig inget. Dock häromdagen "råkade" jag se "The Last Voyage of the Demeter". Nu tyckte jag filmen faktiskt var snyggt filmad med bra skådespeleri och helt okej cgi. Men som film får den mig att fundera lite. Hur kan man få för sig att åter göra en film som gjorts hundratals gånger? En varelse/mördare som på liten plats dödar en efter en. Tröttsamt så tröttsamt...

Men det är kanske så. Att jag blivit en gammal gubbe. "Skräckisar" är för de unga.

Men attans vad jag saknar att bli rejält skrämd... haha!!!

/Gubben

Jag är noga med att umgås mycket med mina tre vuxna barn. Det blir bjudningar hemma hos oss, luncher, spelevent, shoppingrundor m.m.

Idag slog det mig att det var nog något år sedan jag bjöd morsan o farsan på lunch. Så idag blir det lunch med dem.

Ni tänker väl på era nära o kära? Ibland räcker det med ett telefonsamtal. För livet det bara rusar...

Min gissning är att jag är en av några få som varje vecka spelar Battlefield 2042 här på Gamereactor. Att jag spelar och att mina spelpolare fortsätter spela detta spel kan man verkligen undra (ibland).

Här bjuder jag på gårdagens dialog mellan oss. Vi börjar dialogen som uppstod efter vi nyss spelat klart en match.

"F-n! Fick svartskärm igen. Måste starta om spelet. Väntar ni?"

"Vi väntar."

"Orka! Nu fick JAG svartskärm också!"

Efter en stund var alla åter inne i spelet och efter lite väntande var vi inne i nästa match.

"Ehhh... nu har jag en del osynliga motståndare igen."

"Laggar det för er också?"

"Jag ser inte mitt vapen! Berätta för mig. VARFÖR spelar vi detta skitspel?!?!"

Varför kan jag svara på. Spelet, när det fungerar - vilket det gör ibland, är fantastiskt för oss som gillar att spela strategiskt. Vi är långt ifrån bäst att skjuta många, men vi vet hur man tar poäng för laget vilket gör att vi ofta ligger i topp.

Dessutom är Battlefield spelserien som förde oss samman. Vi känner alltså bara varandra via spelet (även om vissa av oss har träffats IRL). En annan viktig aspekt är att när vi spelar är det fullt fokus på spelet. Allt "skit" man annars normalt har i huvudet är helt borta. Så befriande skönt och underbart.

Japp, det är väl en anledning till att många av oss spelar spel...

Nåja.

Alla "nya" buggar som beskrivits i dialogerna ovan (eller mer monologer) har tillkommit efter den nya, ascoola, Killswitch. (jo, lite ironi är det). Jag citerar Battlefield 2042s hemsida:

"Your objective is to secure AI nodes, and to use the on-site Forge to create a swarm of synthetic soldiers: Geists, who'll fight alongside anyone that spawns them."

Så, "synthetic soldiers" är i princip ett slags zombie-mode.

Är det kul då?

Jag gillar kontraster, nya saker och att spelet utvecklas. Absolut. Det var lite kul att spela med alla dessa ai-androider... en stund. Men för mig (oss) var det inte Battlefield. Så lågt betyg blir det. Att uppdateringen sedan innebar en mängd väldigt irriterande buggar gör att vårt "hat" (så hårt är det inte men men) mot EA/DICE ökade (åter igen).

Men...

Det ÄR hatkärlek. För någonstans bland alla buggar och idiotiska utvecklingsbeslut kan Battlefield vara helt underbart. För ibland kan dialogerna mellan oss även låta så här:

"Två träffar på helikoptern! Någon som har ammo kvar?"

"Yes! Fick den j-vla helikoptern! Bra snackat!"

"Härligt! Nu tar vi nästa flagga!"