Jag är en stor fantast av SF-genren och en film jag är riktigt nyfiken på är The Creator efter jag sett trailern.

Gillar beskrivningen "post-apocalyptic thriller involving a future impacted by a war between humans and AI.". Visst, den varianten har man sett många gånger förut... men kan bli bra ändå - för trailern såg riktigt smaskig ut.

Nu är det bara att vänta in den och skulle det visa sig att den är mindre bra kommer ju Dune:Part two och räddar mitt SF-hjärta (är jag övertygad om). 

Såg klart den första säsongen för ett tag sedan och måste bara säga att tv-serien SILO var grym! Ja, vår svenska Rebecca Ferguson var också grym. Igen. Hon har en förmåga att alltid vara med i bra produktioner som jag gillar. Dune som ett exempel. Här har hon dock huvudrollen.

Hittade serien av en slump då jag letade efter något nytt att läsa på i min Kindle. SILO lät intressant så jag googlade lite och upptäckte då att det fanns en ny TV-serie som baserades på boken. Skippade boken och såg TV-serien istället. Nu är säkert boken (också) bra men är glad att jag kollade på TV-serien istället. För riktigt bra var den. Alltså riktigt riktigt bra!

Tipsade lite om SILO i ett tidigare inlägg men mer som en liten kommentar. Så här får SILO ett helt eget inlägg - för det är den värd.

Så - har du inte sett den än, så se till att göra det för det här är ren och skär kvalité. Bara att se Tim Robbins som en gammal gubbe är en njutning i sig... haha!

Jag har sedan köpet av Commodore VIC-20 (för många många år sedan) drömt om att bli spelutvecklare. Såg att Patrik Söderlunds (DICE-kille som bl.a. jobbade med Battlefield) sommarprat nu finns tillgänglig och honom ska jag absolut lyssna på.

Men nu tänkte jag berätta om min resa inom detta område - spelutveckling.

Som liten grabb älskade jag min VIC-20. Den hade ju BASIC inbyggt och snabbt insåg jag att det var både kul och väldigt intressant att PROGRAMMERA. Gjorde några Shoot 'Em Ups men upptäckte att just BASIC var ett låååångsamt språk. Så jag gjorde andra spel som inte krävde snabbhet istället. Ytterst mediokra spel men för mig var det stort att själv kunna göra spel.

Pluggade till el-reparatör (vette tusan varför) men då fick vi bl.a. "leka" med svenska datorn ABC80. Slängde ihop några spel även på den som sedan hela skolan spelade. Det var en frän känsla det att se andra okända människor spela mina spel.

VIC-20 efterföljdes av Commodore 64 och jag insåg att skulle man göra snabba Shoot 'Em Ups var det bara att lära sig Assembler. Svårt, men attans vad snabbt rymdskeppen och alla aliens flög över skärmen med sådan kod. Fick en Assembler-cartridge av dåvarande Grana Software som trodde att jag skulle göra fin fina spel. Men men - spelen var bara snabba - så jag lyckades inte producera något av kvalité... hehe

AMIGA 500 och AMIGA 2000 hamnade sedan i mina händer. Skaffade AMOS och hade under tiden även blivit pappa. Sonen var runt 3 år och jag fick för mig att skapa några pedagogiska spel till honom. Första var "Räkna djur" där han kunde räkna djur (såklart) som ploppade upp på skärmen. Blev rätt många barnspel och jag startade "Amiga Klubben För Barn". Hade medlemmar över hela Sverige där medlemmarna fick tillgång till alla spelen. Tog alldeles för lite betalt - men kul hade jag. Minns jag även hade AMOS-kurser för medlemmarna. Det här var före Internet så kursena höll jag IRL.

Nåja.

Tröttnade på spelutvecklingen och sålde allt (återigen för alldeles lite) till dåvarande Elevdata i Malmö. Hade även skrivit (en skitdålig) bok på svenska, om AMOS-programmering, som de även fick med i köpet. Hade även småfuskat lite med att göra spel till PC. Dessa ingick också.

Åren gick och helt plötslig dök den coola mobilen iPhone upp som jag skaffade. Köpte många spel och så en dag fick jag sug igen. Kunde jag kanske göra ett spel till iPhone? Skaffade en Mac och Cocos2d som var just framtaget för att göra spel på iPhone.

För att göra en lång historia kort blev resultatet Woolcraft, som senare även fungerade på en iPad. Var en otroligt rolig period under tiden den låg på app-store och fick faktiskt riktigt fina recensioner i flera länder.

9 år senare fick min dotter för sig att hon ville bli "spelutvecklare". Inom vilket område? frågade jag. Speldesigner. En som gör grafiken, svarade hon. Okej, sa jag och föreslog att vi skulle göra Woolcraft i 3D. Vilket vi gjorde. Hon stod för all grafik via Blender och jag kodade ihop det hela i Unity. Tyvärr tröttnade hon och därför också jag. Spelet är hyfsat spelbart men kräver en rejäl finputsning - så det kommer (förmodligen) aldrig lanseras.

Ja, det var mitt liv som spelutvecklare. Blev aldrig något jag kunde leva på men all spelprogrammering gjorde att jag kunde starta eget i en helt annan branch och där är jag nu.

Så jag önskar att jag ofta kunde skriva blogginlägg om VR. Skriva heta nyheter som jag ser fram mot. Nya headset som kommer förändra allt. Allt. Spelsläpp med feta trippel-A stämplar som ger fantastiska spelupplevelser som gör oinvigda öppnar sina plånböcker för att skaffa sitt första VR-headset...

Läste nyss en Meta Quest blog där de skriver så fint:

There are two types of people: Those who think VR will change the world—and those who haven’t tried it yet.

Haha!

Jag har fått de flesta jag känner att prova VR. Allt från vänner till äldre släktingar. Jo visst säger de att det var "häftigt" efter de provat någon minut. Ser alltid till att de inte provar längre... för då kommer garanterat illamåendet för många.

Men. Inte f-n säger någon att VR kommer förändra världen inte.

Men jag tror... eller kanske hoppas mer än tror att VR kommer bli något... mer, än vad det är idag. För när VR-headset blir lika lätta som ett par solglasögon med en megafrän upplösning och en grym bild där färger exploderar i... ehhh... färger. Ja, och med ett pris som är skäligt börjar vi närma oss. Om sedan bilden uppdateras blixtsnabbt så att man är supernära den verkliga världen kanske hjärnan kan luras att tro att det ÄR världen man ser och kanske, kanske (och ytterligare kanske) kommer illamåendet att försvinna helt. Kanske som sagt...

Nåja.

What's up VR?

"Inte äre mycket inte så skingra er och återgå till era spelkonsoler eller vad ni har. För här har det inte hänt något av vikt. Alls... än (tyvärr)"

Jag har alltid gillat musik. Men att lära mig spela ett instrument är nära på helt kört. Jag har på intet sätt något gehör. Alls. Takt kan jag med nöd och näppe hålla.

Minns när jag för många år sedan gick en keyboard-kurs men insåg efter några lektioner att det var helt kört. Så många tangenter och bara två färger! Hur tänkte de som konstruerade det instrumentet?!?! Så jag gav upp... den gången.

Det var min dåvarande flickvän (som senare blev min nuvarande fru) som hade ett keyboard och jag trodde att även jag kunde lära mig spela. Såg ju så lätt ut när hon spelade. Men lätt, för mig, var det inte...

Nåja.

Många år senare och två barn i huset så kom sonen, då kanske 6-7 år gammal, och frågade: "Pappa. Jag vill lära mig spela gitarr! Hur gör man?"

Då jag arbetat som utbildare i många år och ansåg mig vara ytterst pedagogisk tänkte jag att jag kunde lära honom. Dessutom hade vi inte fett med pengar så någon gitarrkurs hade vi inte råd med. Problemet var bara att jag inte kunde spela gitarr...

"Älskade son. Imorgon åker vi och köper en gitarr och så ska farsan lära dig!"

Sagt och gjort. Hittade en svinbillig stålsträngad akustisk gitarr. Elakt, men inte tänkte jag på att stålsträngar hade vissa nackdelar... Passade även på att köpa en gitarrbok för nybörjare som innehöll allt man behövde och några enkla sånger.

Så satte vi igång undervisningen...

Kvällen innan jag skulle lära honom ett ackord så tränade jag själv på ackordet. Han var rätt duktig men tyckte att det gjorde väldigt ont i fingrarna... hehe

Några ackord samt ytterst enkla låtar senare sa han att han tröttnat på gitarren. Ville ut i skogen och leta pinnar istället. Efter han gått ut satt jag där ensam med gitarren. Frun kom och undrade vad som hänt. Jag förklarade med hängande axlar: "Och jag som tyckte det var kul..."

"Ehhh... så varför fortsätter inte du själv då?" sa frun så enkelt och självklart. För så var det ju - jag hade verkligen gillat att sitta där och plinka med gitarren på kvällarna.

För mig är mål viktiga. Så jag satte upp ett mål. Att jag skulle ackompanjera min fantastiska fru med sin undersköna sångröst samtidigt som vi delar på en flaska rött.

Det blev en underbar resa. Faktiskt. Låt efter låt i nybörjarboken plöjde vi igenom. Mycket felspelande blev det men min fru, min goa fru, sa hela tiden "Strunta i att du spelar fel - fortsätt med nästa ackord bara. Jag sjunger vidare jag."

Tvärtemot mig är min fru oerhört musikalisk. Hon har spelat på keyboard, bas (i ett hårdrocksband) samt även lite på sin nyckelharpa. På det har hon varit med i mängder av olika körer, haft egen firma där hon bland annat sjungit på mängder av bröllop, dop och andra tillställningar. Hon är kort sagt grym.

Så nåddes en dag målet. Där vi en kväll vid köksbordet öppnade en flaska rött. Där jag felfritt spelade på gitarren och hon sjöng vackert till dess ackord. 

Det var såklart en enormt skön känsla när hon med ett stort leende sa, "Du fixade det!"

Men hur var det med rubriken på detta inlägg kanske du nu tänker. "Musikalisk? Jag? Nej, men envis!" För visar inte detta på musikalitet? Hehe... Så här är det.

Jag är totalt, 100%-igt makalöst omusikalisk. Jag "hör" t.ex. inte när jag ska byta ackord. Har ingen aning om vilket ackord jag ska byta till. Ta t.ex. låten "Oh Carol" som jag idag har spelat hur många gånger som helst. Har ingen aning om vilka ackord som ingår. Men ändå fixar jag det. Hur?

Genom min envishet och kunskap om mitt musikaliska handikapp.

Varje låt som ska spelas MÅSTE jag ha sångtexten med ackorden ovanför orden. Så när frun kommer i sin sång till ett ord med ackord byter jag till det ackordet då.

Låter det för jävligt kanske du nu undrar. I början gjorde det säkert det men träning ger färdighet och idag kan jag läsa min frus små signaler då ackorden ska tas. Kan vara en liten nickning eller att pekfingret lyfts. Hehe...

Jag är stolt över de få ackord jag kan ta. Nu har jag spelat i snart 20 år och kan (oftast) ta ett F. Där går tyvärr min gräns. Jag har trots det varit med om fantastiska kvällar med frun & min gitarr och har två, i min värld, helt otroliga musikaliska upplevelser som jag nu vill berätta om.

FIOLSPELAREN

Nämnde ju att min fru ofta sjunger på tillställningar. Vid dessa tillfällen anlitar hon då någon som kan ackompanjera henne. Blir oftast gitarr eller orgel men ibland någon som spelar annat instrument. En gång hade hon en go farbror som skulle ackompanjera henne på fiol. Frun berättade då för honom att jag hade börjat spela på gitarr.

"Nämen va kul! Hämta gitarren så spelar vi ihop vettja!"

Och så blev det. Frun visade med små tecken när ackorden skulle bytas och jag hamnade i någon slags hypnotisk extas. Att spela med sin fru var i sig kul men att spela med en till som spelade ytterligare ett instrument var helt enkelt magiskt! 

Jag är sååååååååå avundsjuk på er som gör det! Grattis säger jag!

TJOCKA SLÄKTEN

Vi hade haft ett dödsfall i släkten och frun skulle sjunga på begravningen och ackompanjeras av en gitarrist hon ofta anlitade. De skulle köra den otroligt vackra låten "Gabriellas sång". Frun var nervös och är en som alltid vill träna mycket på låtar hon ska framföra. Speciellt nu då en när o kär skulle begravas samt att hela tjocka släkten skulle närvara. Så det blev så att jag fick spela på gitarren så hon kunde träna på sin sång. Och tränade gjorde vi ofta.

Dagen innan begravningen ringde gitarristen och meddelade att han var sjuk. Frun fick naturligtvis panik men så vände hon sig mot mig och sa: "Du får spela! Du kan ju! Jag VET att du kan!"

Om hon hade panik så var det förnamnet till det jag kände då... Jag?

Men så blev det. Väl i kyrkan, en stund innan begravningen, provade jag ett ackord och mina fingrar var så svettiga att strängarna fastnade på dem när jag bytte ackord. Frun hämtade vatten och en handduk. Löst. Strax innan vi satte igång viskade frun till mig: "...och kom ihåg nu. Får du en blackout eller tappar du bort dig i texten - sluta då att spela. Lyssna på min sång och börja spela igen när du hittar texten med ackorden."

Och exakt så blev det.

Mitt i sången svartnade det för ögonen och jag slutade därför spela. Letade frenetiskt och fann efter en stund var i texten hon var. För sjöng gjorde frun utan mitt spelande. Jag föll in och vi avslutade låten.

Nu var det en begravning så av naturliga skäl kom inga applåder. Jag var helt slut. Jag hade fixat det! Inför släkten! Synd jag tappade bort mig en stund bara...

När vi så mötte de första släktingarna och de alla. Alltså alla(!) tyckte vi framfört låten magiskt kunde jag förvånat inget annat än att säga ett enkelt tyst "tack". När sedan fler lyfte fram hur fint det var när min fru sjöng accapella mitt i låten så höll vi tyst och bara log...