Jodå. Jag och dottern fortsätter vår resa i Valheim då och då. Endast en gång har jag svikit henne för att testspela den nya kartan i BF 2042 med polarna.

SPOILERVARNING

Den tredje bossen - Bonemass, är nu historia. Vi försökte få Fulingarna från Plain att hjälpa till men denna gång gick det inte att lura med dem. Bonemass var en seg en. Tog lång tid innan vi lyckades fälla denna styggelse, som dessutom hade elakheten att själv-heala.

Efter att fällt Bonemass var nästa Biome (område) att besöka ordentligt - Mountain. Dock var vi så sugna (övermodiga) på Plains att vi gjorde en räd in dit först. Gick bra i början då vi dödade ett antal Fulingar, Deathsquito samt några få Lox. Deathsquitos är hemska, men tar man det lugnt och avvaktar med sin pilbåge strax innan de ska sticka en så sänker man dem lätt med en pil eller två.

Vi hittade därefter en by vid en strand med massor av Fulingar och någon slags Shaman. Där tog det stopp. Totalstopp.

Efter att dött ytterligare några gånger i vårt försök att loota våra första gravstenar, som låg precis intill byn, satte vi oss ner och funderade hur vi skulle återfå våra förlorade vapen och utrustning. För återfå dessa ville vi. Hade tagit lång tid att få fram. Att göra nya var inget som lockade.

"Pappa. Gravstenarna är rätt nära stranden... Vad tror du om att vi tar vårt skepp dit. Simmar sakta iland, smyger fram till gravstenarna och lootar?"

Det blev så lösningen. Smyga är effektivt. På väg tillbaka sa dottern:

"Vet inte hur du känner, men jag vill inte besöka Plains på ett bra tag."

Jag höll med och föreslog att efter detta tuffa äventyr i Plains nu ta det lugnt ett tag. Ta det lugnt som i Meadows - det första Biome man kommer till.

Sagt och gjort. Att åter besöka Meadows var något som vi verkligen då behövde. Bara att höra Meadows sköna musik igen gjorde oss uppspelta. (varje Meadows har sin egen musik som dessutom ändras vid speciella tillfällen. Natten är ett sådant tillfälle). Så det blev jakt efter vildsvin, rådjur, Necks samt bär på menyn och en hel del skogshuggning. Mat och trä behövs alltid.

Jag fascineras fortfarande över hur himla kul det är att göra något så simpelt som att fälla träd i Valheim. Att fälla ett träd som faller på nästa träd som i sin tur kanske faller på ännu ett träd. Effektivt och det hela ser faktiskt ut att följa fysikens lagar. Det ser "verkligt" ut helt enkelt. Och, eftersom jag gör detta i VR med dess handkontroller så känns yxhuggen även de väldigt naturliga. När man kommit så här långt in i spelet har man även en ypperlig yxa, samt erhållen erfarenhet, som skyndar på processen rejält.

Som alltid när vi strosar runt i Meadows så förvånas jag ständigt hur vackert spelet är med dess ljussättning, natur och andra element såsom dimma och havets rörelser. Har spelat många spel som alltid känts lite "platta". I Valheim snackar vi kuperad terräng. Marken går upp och ner. Bildar allt från små kullar till enorma berg och åt andra hållet ibland djupa raviner. Enstaka träd, klungor av träd, små stenar och stora rejäla stenar med buskar och gräs bildar en... Ja, jag skulle gå så långt att kalla det en naturupplevelse. Det vill säga om man är i VR då känslan av att närvaro i denna värld blir makalös.

Så är det. Faktiskt. (För mig i alla fall)

Efter sköna Meadows tog vi oss upp bland bergen. Biomet Mountain skulle besegras. Vi visste att det fanns vargar där då vi tidigare mött några då vi oförsiktigt hade ett stenbrott precis vid kanten av ett berg. Ljud lockar varelser i Valheim. Den gången vann vargarna. Nu skulle de besegras. Första problem vi möttes av på detta snöklädda berg var kylan. Vi frös. Som tur är det enkelt att bygga en lägereld. Så vi tog oss upp och byggde lägereldar vartefter med lagom avstånd. Då hördes ett skri.

"Pappa. Hörde du?"

Jag hörde och så började striden med den första draken. Sedan kom en till. Bägge mötte döden snabbt då vi numer är rätt duktiga med pilbågarna.

Vi tog oss högre upp och fann en gammal ruin av en borg som vi byggde om till vårt nya hem. Precis när vi var klara möttes vi av:

"You are being hunted"

I varje Biome så kan en småjobbig sak hända då massor av Biomets varelser samlas och anfaller där du är. Som tur är förvarnas man alltid strax innan - men har man inget skydd så kan det vara kört. Framför allt är det av vikt att ha ett skydd om man nyligen tagit sig in i ett nytt Biome. Med senare attacker är man hellre ute i det fria och fightas. För om man slåss från sitt hem kommer hemmets skyddande väggar också att angripas. Troll är duktiga på att slå sönder hem. Det vet vi numer.

Nåja.

Vi var i skydd och lärde oss att "You are being hunted" betydde anfall av vargar. Massor av vargar. Efter en stund när många vargar dött av våra enkla träpilar, så kom så "The hunt is over" och vi kunde pusta ut. Fick mängder av vargskinn som vi därefter kunde nyttja att göra mantlar av som skyddar mot kyla.

Träpilar kanske du undrar? Vi har naturligtvis andra pilar med järnspetsar, eldpilar etc. Men dessa sparar vi alltid till de större svårare varelserna. Träpilar är enkla och "billiga" att göra och räcker faktiskt långt. Framför allt mot "lättare" varelser.

Efter den stora attacken av vargar tog vi oss en tur på berget. Mötte ett stenmonster som vi först flydde från, men sedan gick tillbaka och hade ihjäl. Stone Golem visade sig vara rätt långsam - så ingen match för oss. I närheten av vårt hem hittade vi också en grotta som vi plöjde igenom utan allt för stora problem även om vi var nervösa när vi gick in.

Efter vi dödat bossen Bonemass i träsken så fick vi tillgång till Wishbone. När den aktiveras så fungerar den som en gammal slagruta eller kanske mer som en metalldetektor. Ännu mer rätt är att det är en effektiv skatt-detektor. Wishbone gör det bland annat enkelt att hitta gamla nergrävda skattkistor i Meadows. Så på berget aktiverade vi den och den gav utslag på ett ställe. Som tur var hade vi vår hackor med för berg består av sten... Svettiga högg vi oss ner i berget och plötsligt slog vi till mot något våra hackor inte klarade av. En ådra av silver. Vi tog oss snabbt hem och tillverkade bättre hackor och med dessa högg vi fram en massa silver.

Och där är vi nu.

Troligtvis kommer vi spela ikväll och hitta någon ledtråd till var den fjärde bossen finns.

SLUTORD

Valheim tar alltså fortfarande i stort 100% av min speltid. Än så länge finns det mycket kvar att göra och mer kommer när nu Iron Gate släpper nästa Biome - Mistlands.

Såg att Valheim nu även ska släppas till Xbox och det med crossplay stöd. Gissar på succé där med.

Tänk vad mycket vi får i livet. Helt utan att engagera oss. "Efter regn kommer solsken" säger faktiskt allt. För vi behöver det där med kontraster. Vi människor har en förmåga att tröttna på allt. Är naturligtvis den egenskapen som också gör att vi utvecklas. Att vi aldrig är nöjda - någon längre tid.

Minns 1987 när jag var, just en längre tid, på Fiji. Jag och min reskamrat hade tagit oss ut till en av alla perfekta paradisöar som Fiji erbjuder. Totalt var vi sju stycken på ön från olika delar av världen och alla bodde i bungalows precis vid stranden. Vattnet var kristallklart och vi snorklade varje dag och njöt av färggranna koraller och massvis av fiskar. Plockade kokosnötter och gjorde smaskiga drinkar direkt i skalen. Drack iskalla inhemska öl samt hade barbeque kväll efter kväll. Det var naturligtvis helt fantastiskt och det var underbart på alla sätt och vis. 

I tio dagar...

Att gå runt ön tog c:a en timme och det hade vi efter dessa dagar gjort ett antal gånger.

"Trååååkigt!"

Så, ödet, livet, något högt väsen eller något annat hörsammade i alla fall oss. Det blev stadskupp. Vi hörde på radion att det sköts för fullt i huvudstaden Suva. Tror att min reskamrat och jag tittade på varandra samtidigt och sa i en perfekt kör:

"Vi åker dit!"

Sagt och gjort. Kontrasten som uppstod var det vi behövde. Efter att nervöst tagit oss igenom några vägspärrar hamnade vi slutligen på ett av Suvas vandrarhem. Rättare sagt på taket med flera andra backpackers och där satt vi och drack öl samt lyssnade (och småkikade) på skottlossningen. Ungdomar...

Vi behöver kontraster, och det fina är att vi själva kan skapa dem. Kan vara så enkelt som att ta ett bad i en iskall isvak. Badet i sig kanske inte upplevs som direkt positivt, men känslan efteråt, när man står naken utomhus mitt i vintern och den där underliga värmen kommer och omsluter en är oslagbar. 

Sedan har vi då de årliga kontrasterna. De som varje år kommer och ger oss det vi alltid suktar efter - förändring. Semestern då vi ska göra allt eller inget. Årstiderna med förändring i form av gnistrande snö, färgexplosionen på hösten, varma sommarkvällar men också även förbannad blåst, snöslask och ihållande spöregn. Kontraster.

Tyvärr har även en del kontraster en mörk sida. Leva och dö är den kanske den mest uppenbara. När plötsligt (eller efter en lång tid) någon i sin närhet dör. Hur sorgen tar tag i en och man kan inte förstå hur man ska ta sig vidare. Det är då tiden hjälper till. Inget man tror ska hjälpa när det är som mörkast men likväl så blir det lättare vart efter tiden tickar på.

Kontrast till döden är som sagt livet. Att bli förälder är förmodligen den största kontrasten som ger en helt ny livssyn. "Tänk. Jag är en mamma nu...", sa min fru när första barnet kom och direkt efter, när insikten slog henne, spred sig ett leende över hela hennes ansikte.

Eftersom jag var en av de första bland polarna att få barn frågade många hur det var att bli pappa.

"Det är lika jobbigt som det är kul och ni ska veta att det är helt j-vla makalöst fantastiskt kul!"

"Fattar...", sa de då - men har man inte egna barn fattar man inte och det fattar bara de som egna barn har.

Så, den dagen du vaknar med huvudvärk. Ta din tablett och/eller håll ut. Det är bara livet som vill visa dig lite kontrast. Och det. Ja, det behöver du!

6:e april 2022, sa jag till min kollega på jobbet:

"Japp! Där är beställningen äntligen genomförd. Som jag längtat efter denna dag..."

Han frågade vad jag hade beställt. Jag berättade och avslutade med:

"...men det kommer ta lång tid innan leverans. Väldigt lång tid. Men det är jag fullt medveten om och det finns en poäng med den långa leveranstiden."

"Hur menar du då? Man vill väl få hem sin beställning snabbt eller...?", var hans fullt logiska följdfrågor.

Jag började förklara med en liknelse då man precis beställt en semesterresa. Hur man sedan börjar räkna ner dagarna till avresa. Hur man längtar och hur denna längtan är helt underbar och fyller en med förväntan på vad komma ska.

Varje dag...

"Ahhh. Tror jag börjar fatta.", sa han och jag fyllde då i med:

"Yes! Jag har precis köpt lite längtan!"

För det var så här. Jag och frun gillar och resa till "fjärran länder" men precis som för alla andra hade resandet under pandemin blivit noll. Efter en kort diskussion hade vi dagarna innan bestämt att avvakta med att beställa någon resa. Trots att pandemin "var över". Så här i efterhand känner vi båda att det var lika bra med tanke på allt strul med pass och enorma Arlanda-köer (vi hatar köer) som varit.

Så, jag satt där på jobbet den 6:e april i år och led. Ingen resa att se fram mot - i år igen. Inget rejält underbart, som skulle ändra den (grå) vardagen, fanns att längta efter. På det, verkade dessutom våren bli sen.

Det var då som det slog mig. Att kunna uppfylla en dröm jag haft sedan länge och samtidigt få det jag saknade - längtan. Något som skulle lyfta mina dagar till en nivå där molnen befinner sig. Först fram till den efterlängtade våren och när den dötrista hösten kom, hade jag fortfarande kvar längtan. Ja, eftersom min uppskattning på faktisk leverans säkerligen skulle dröja riktigt länge var längtan även kvar under 2023 också. Underbart!

Få gånger i mitt liv har jag gjort saker som (eventuellt) kunde påverka min fru negativt - utan att först få hennes godkännande. Det jag minns bäst var mitt tandemhopp med fallskärm. Först efter landningen ringde jag henne och sa "Älskling! Jag har hoppat fallskärm!". Hennes "Kul... men det gör du inte om." kan vi skratta åt idag. Men då var hon arg. Fullt förståeligt då en släkting till henne råkat ut för en olycka när han hoppade. Hans sista hopp...

Denna gång blev det negativa rätt mycket minus i vår kassa. Men hon är snäll hon min fru och har alltid varit så under våra 33 år tillsammans. Så allt hon sa var "Va! Oj, så mycket! Du vet att vi inte har plats för den?"

Snäll som sagt, men också klok för hon hade rätt. I dagsläget har vi inte plats. Men det har jag också en lösning för, i form av en annan längtan. Längtan efter en alldeles egen Man Cave...

Skojade med frun en gång och lyfte min längtan efter en Man Cave med argumentet, "Älskling. Du har ju ett hobbyrum! Jag vill också ha ett!". "Har jag?!?!", svarade hon förvånat och jag sa:

"Ja, tvättstugan...".

Inga pluspoäng på det men idag nämner hon alltid tvättstugan som "sitt hobbyrum".

Lite humor har hon. Men Man Cave - det tar jag i ett annat inlägg.

Men vad är det jag har beställt? kanske du undrar? Ja, förutom längtan då.

Älskar känslan av att åka berg-och-dalbana, flyga (med små som stora plan), sladda runt med en bil men även sådan enkel sak som att gunga.

G-krafter i kombination med en synupplevelse alltså.

Tyvärr har åldern den trista egenskapen av att man numera börjar bli rätt feg. Kort innebär det att man lägger tyngd på sådant som eventuella konsekvenser som kan uppstå. Man inser även att reflexerna inte är som de tidigare varit. Kroppen och knoppen hänger inte med riktigt. Livet är kort.

Ja, du fattar nog.

Har i tidigare inlägg lyft fram mitt intresse för VR som ger just det ena av det jag älskar - en fantastisk synupplevelse och det i 3D. Utan konsekvenser. Kvar är känslan av G-krafterna och det är nu alltså beställt.

Jag har beställt en YAW 2!

Frågor på det? En video kanske?

VR - Virtual Reality är något jag funnit intressant sedan slutet av 80-talet. Första gången jag fick prova VR var på Gröna Lund. Tror det var 90-talet någon gång. Efter det fördjupades mitt intresse då förälskade mig helt i denna konstgjorda värld i 3D.

Sedan dess har jag ägt sex stycken egna VR-headset. Köpte det första "utvecklingskitet" som Palmer Luckey släppte när han grundade sitt Oculus och har idag kvar Rift S samt PlayStation VR som jag nyttjar till och från. Rift S med spelet Valheim.

Är inte en sådan person som "aldrig mer kommer spela på plattskärm. VR är bäst!". Dock anser jag att vissa spel kan lyfta en hel del när man spelar i VR. Här är några exempel:

Resident Evil - PlayStation VR

Tyvärr blir jag aldrig skrämd av skräckfilmer längre. Saknar känslan jag hade när jag såg "Halloween", "Huset som gud glömde", "Alien" m.fl. på bio. Idag undviker jag dem alla då jag somnar av tristess.

Har naturligtvis spelat de flesta av Resident Evil spelen - då på plattskärm. Aldrig blivit skrämd dock. Lite småroliga spel bara. Men när jag första gången spelade Resident Evil 7 på PlayStation VR fick jag nostalgiska återblickar av de känslor jag så länge saknat; spänd förväntan, ångest, panik och efterlängtad rädsla. Hade jag spelat på plattskärm hade jag nog gett spelet en stark 6:a. Efter mina första spelsessioner i VR - en solklar 10:a.

Elite Dangerous - Oculus Rift

Minns när jag som ung grabb satt med min Commodore 64 och fascinerades över att kunna flyga i rymden med spelet Elite. Föga anade jag då vad som väntade. När jag smällde upp Elite Dangerous i VR var jag såld. Bara den lilla delen att vara engagerad i en rymdstrid och kunna vrida på huvudet för att se var den där j-vla piraten tog vägen var magiskt.

Dirt Rally - Oculus Rift

Jag och polarna skaffade nog en av de första rattarna som kom till PC. Vi blev bl.a. kungar i Monster Truck Madness tack vare rattarna. De andra vi mötte satt med sina joysticks och kunde inte förstå hur vi kunde spöa dem så lätt. Underbart minne.

Ett annat minne som ligger mig varmt om hjärtat är Richard Burns Rally med sin rallyskola. Skulle kunna nämna fler titlar men sådana listor finns gott om. 

Att spela på plattskärm med ratt, stol, pedaler och ett bra ljud är riktigt kul, men nästa nivå, i min värld, är VR. För precis som i Elite Dangerous kan man i bilspel vrida på huvudet för att enkelt följa vägen eller snabbt titta åt sidan på någon man kör om. Eftersom allt är i 3D tycker jag dessutom det är lättare att bedöma avstånd.

En dag kom så Dirt Rally med VR-stöd in i mitt liv... och vad jag körde. 100-tals timmar. Upplevelsen är nära total när man kör bil i VR. Så mycket roligare än att sitta med en plattskärm anser jag.

FRAMTIDEN

Följer slaviskt utvecklingen och varit så sugen på att köpa finska Varjo Aero, men priset plus att t.ex. inga handkontroller ingår gör att jag tvekar samt att Aero består av LCD-displayer. Anser att OLED är nästan ett måste, då svart är mer grått på LCD. Så jag väntar in framtiden just nu.

PlayStation VR 2 är på gång och igår bekräftade Sony en del spel som kommer finnas vid releasen. Var väl lite småintressant men jag saknade direkt att de inte visade upp AstroBot 2. Ettan var helt klart ett av VR-världens bästa spel.

Sedan har vi Meta som också ska komma med ett nytt headset - Cambria. De köpte ju Oculus och döpte om sig till Meta i samband med sin Meta-världs-satsning... Ja, vi får väl se hur det går med den satsningen.

Finns många fler på gång bl.a. Pimax 12K QLED för att nämna en till.

SLUTORD

Är då VR den optimala spelupplevelsen? Svaret är nej. Det finns ytterligare något att lägga till som jag brinner för och har beställt... men det tar jag i ett annat inlägg.

Förra gången berättade jag lite om starten på vår resa i Valheim. Tänkte fortsätta berätta efter att vi nu klarat av två bossar samt varit på besök i alla delar - Biomes.

Valheim upptar fortfarande en stor del av min vakna tid. Även alltså när jag inte spelar. Upptäcker att jag ofta sitter och funderar på nya strategier jag och dottern borde testa nästa spelsession.

Denna gång tänkte jag ta upp just strategier och erfarenheter i Valheim. Hur vi nyttjar vår nyvunna kunskap vi fått under de drygt 130 timmar vi nu har bakom oss. Det här innebär också att du som läser dessa rader nu får en tydlig:

SPOILERVARNING

Vi är försiktiga jag och min dotter. Flyr hellre än fäktar som det heter. Det positiva i det är att vi avancerar långsamt. Långsamt betyder att vi får full valuta i form av lång speltid. "More bang for your bucks" och sådant är positivt plus att jag även får mer tid med min 21 åriga dotter! Värt!

En strategi vi upptäckte tidigt var att bygga staket runt våra enkla boningar. Dessa staket förstördes dock av de varelser som ville oss illa när vi fegt stod på taket till huset och sköt pilar ner på dem.

Det var bara att reparera och reparera igen. Men staketen tog också stryk av tidens tand och eventuellt även av vädret. Är dock lite osäker på om vädret påverkar eller om jag bara inbillar mig det. Förmodligen inbillning.

Nåja.

När vi hade tagit oss till Dark Forest fick vi inte enbart "Wood" från träden vi fällde utan även "Core wood". Den senare kunde inte användas till att bygga spelets "staket", vilket irriterade oss lite.

Det var då jag fick den lysande idén att i stället för att bygga staket helt enkelt byggde en egen gärdesgård av lutande stockar med materialet "Core wood". Klockrent då vi hade rätt mycket av det som vi inte använde.

Smart tyckte vi men det skulle visa sig vara ännu smartare. För, om det nu är en lite bugg eller om en lutande stockar inte påverkas av tidens tand är osäkert. Säkert är att i nuvarande version av Valheim så påverkas inte lutande stockar av "Core wood" alls av tidens tand. Mindre att att underhålla alltså.

En annan erfarenhet och strategi vi nu nyttjar ofta är att varelser från de olika delarna, Biomes, inte gillar varandra. Innan kunde vi inte förstå varför vi ibland hittade loot från döda varelser. Vad hade hänt? Slog blixten ner i dem eller hur dog de? Nej, det visade sig att varelser från olika Biomes ibland kom nära varandra och fightades. Fränt.

Här är vår dialog från den upptäckten när vi för första gången var i träsket - The Swamp.

"Pappa. Spring! Det kommer några Draugr tror jag de heter."

"Jag ser dem. Jag försöker sätta några pilar i dem."

"Pappa jag dog. Man har inte en chans mot dem! Ett slag och jag dog!"

Så jag sänkte min pilbåge och flydde. Sprang tillbaka mot Dark Forest från vi kommit.

"Prinsessan jag ser nu granar. Undrar om de fortfarande är efter mig?"

Granar växer bara i Black Forest, så kanske var jag räddad?

"Attans! De har inte gett upp. Men vänta... de verkar slåss? Mot flera vildsvin ser det ut som."

...och vildsvin finns bara i Dark Forest så ni vet.

Jag stod som förstenad och såg den korta striden där vildsvinen slaktades snabbt. Draugr upptäckte därefter en stillastånde "Viking" (haha) och slaktade således även mig.

Hela upplevelsen var underbar. Faktiskt.

Vi respawnade i de sängar vi senast nyttjat. Smög sedan tillbaka till platsen där vi dött och lootade gravstenarna så vi fick tillbaka allt vi haft med oss.

Erfarenheten kostade oss bara lite minskning av skills och det var det värt. Framförallt då prinsessan, dottern, kom på den geniala idén...

"Pappa. Tror du vi kan locka ner ett troll till träsket? Trollet borde ge de dära Draugr en rejäl fight."

Nu för tiden när vi möter de större och svårare varelserna försöker vi ibland få dem att slåss med andra varelser i närliggande Biome. Ofta fungerar det utmärkt och när fighten är över så slaktar vi den skadade vinnaren enkelt.

Mer erfarenheter har vi. Eftersom man kan gräva i marken och hugga bort stora partier sten som lämnar efter sig stora, djupa diken nyttjar vi det ibland till att gräva ut vallgravar. 

Något annat vi oroat oss för är vad som skulle kunna hända om vi var ute på öppet hav. Mötas av en storm och/eller kanske något enormt havsmonster? Att loota en gravsten på havets botten är omöjligt (tror vi).

Detta eventuella problem har vi enkelt löst genom att bygga en portal vid stranden där vårt skepp ligger och lämnat kvar allt av värde i ett par kistor. Framförallt utrustning & vapen. Allt vi tagit med är material till ännu en portal. Seglat iväg långt och väl framme vid en ny kontinent/ö byggt portal nr två. Nyttjat portalerna för att hämta våra saker för att sedan utforska den nya delen av världen.

Att bli av med utrustning & vapen gjorda av järn. Det vill man inte. Tar nämligen väldigt lång tid att fixa till.

SLUTORD (fortfarande spoilervarning)

Ja, det var lite mer om vår resa i Valheim. Igår mötte vi den tredje bossen - Bonemass. Kort så dog vi och insåg att vi behövde bättre vapen vilket vi hann fixa innan vi sa godnatt till varandra. Så ikväll blir det ett nytt försök att dräpa träskets svårslagna boss. Eventuellt försöker vi locka med oss några Fulingar från Biomet "Plain" som får hjälpa till.

För nyfnikna hittar ni alla Valheims varelser här: valheim.fandom.com/wiki/Creatures