6:e april 2022, sa jag till min kollega på jobbet:
"Japp! Där är beställningen äntligen genomförd. Som jag längtat efter denna dag..."
Han frågade vad jag hade beställt. Jag berättade och avslutade med:
"...men det kommer ta lång tid innan leverans. Väldigt lång tid. Men det är jag fullt medveten om och det finns en poäng med den långa leveranstiden."
"Hur menar du då? Man vill väl få hem sin beställning snabbt eller...?", var hans fullt logiska följdfrågor.
Jag började förklara med en liknelse då man precis beställt en semesterresa. Hur man sedan börjar räkna ner dagarna till avresa. Hur man längtar och hur denna längtan är helt underbar och fyller en med förväntan på vad komma ska.
Varje dag...
"Ahhh. Tror jag börjar fatta.", sa han och jag fyllde då i med:
"Yes! Jag har precis köpt lite längtan!"
För det var så här. Jag och frun gillar och resa till "fjärran länder" men precis som för alla andra hade resandet under pandemin blivit noll. Efter en kort diskussion hade vi dagarna innan bestämt att avvakta med att beställa någon resa. Trots att pandemin "var över". Så här i efterhand känner vi båda att det var lika bra med tanke på allt strul med pass och enorma Arlanda-köer (vi hatar köer) som varit.
Så, jag satt där på jobbet den 6:e april i år och led. Ingen resa att se fram mot - i år igen. Inget rejält underbart, som skulle ändra den (grå) vardagen, fanns att längta efter. På det, verkade dessutom våren bli sen.
Det var då som det slog mig. Att kunna uppfylla en dröm jag haft sedan länge och samtidigt få det jag saknade - längtan. Något som skulle lyfta mina dagar till en nivå där molnen befinner sig. Först fram till den efterlängtade våren och när den dötrista hösten kom, hade jag fortfarande kvar längtan. Ja, eftersom min uppskattning på faktisk leverans säkerligen skulle dröja riktigt länge var längtan även kvar under 2023 också. Underbart!
Få gånger i mitt liv har jag gjort saker som (eventuellt) kunde påverka min fru negativt - utan att först få hennes godkännande. Det jag minns bäst var mitt tandemhopp med fallskärm. Först efter landningen ringde jag henne och sa "Älskling! Jag har hoppat fallskärm!". Hennes "Kul... men det gör du inte om." kan vi skratta åt idag. Men då var hon arg. Fullt förståeligt då en släkting till henne råkat ut för en olycka när han hoppade. Hans sista hopp...
Denna gång blev det negativa rätt mycket minus i vår kassa. Men hon är snäll hon min fru och har alltid varit så under våra 33 år tillsammans. Så allt hon sa var "Va! Oj, så mycket! Du vet att vi inte har plats för den?"
Snäll som sagt, men också klok för hon hade rätt. I dagsläget har vi inte plats. Men det har jag också en lösning för, i form av en annan längtan. Längtan efter en alldeles egen Man Cave...
Skojade med frun en gång och lyfte min längtan efter en Man Cave med argumentet, "Älskling. Du har ju ett hobbyrum! Jag vill också ha ett!". "Har jag?!?!", svarade hon förvånat och jag sa:
"Ja, tvättstugan...".
Inga pluspoäng på det men idag nämner hon alltid tvättstugan som "sitt hobbyrum".
Lite humor har hon. Men Man Cave - det tar jag i ett annat inlägg.
Men vad är det jag har beställt? kanske du undrar? Ja, förutom längtan då.
Älskar känslan av att åka berg-och-dalbana, flyga (med små som stora plan), sladda runt med en bil men även sådan enkel sak som att gunga.
G-krafter i kombination med en synupplevelse alltså.
Tyvärr har åldern den trista egenskapen av att man numera börjar bli rätt feg. Kort innebär det att man lägger tyngd på sådant som eventuella konsekvenser som kan uppstå. Man inser även att reflexerna inte är som de tidigare varit. Kroppen och knoppen hänger inte med riktigt. Livet är kort.
Ja, du fattar nog.
Har i tidigare inlägg lyft fram mitt intresse för VR som ger just det ena av det jag älskar - en fantastisk synupplevelse och det i 3D. Utan konsekvenser. Kvar är känslan av G-krafterna och det är nu alltså beställt.
Jag har beställt en YAW 2!
Frågor på det? En video kanske?
VR - Virtual Reality är något jag funnit intressant sedan slutet av 80-talet. Första gången jag fick prova VR var på Gröna Lund. Tror det var 90-talet någon gång. Efter det fördjupades mitt intresse då förälskade mig helt i denna konstgjorda värld i 3D.
Sedan dess har jag ägt sex stycken egna VR-headset. Köpte det första "utvecklingskitet" som Palmer Luckey släppte när han grundade sitt Oculus och har idag kvar Rift S samt PlayStation VR som jag nyttjar till och från. Rift S med spelet Valheim.
Är inte en sådan person som "aldrig mer kommer spela på plattskärm. VR är bäst!". Dock anser jag att vissa spel kan lyfta en hel del när man spelar i VR. Här är några exempel:
Resident Evil - PlayStation VR
Tyvärr blir jag aldrig skrämd av skräckfilmer längre. Saknar känslan jag hade när jag såg "Halloween", "Huset som gud glömde", "Alien" m.fl. på bio. Idag undviker jag dem alla då jag somnar av tristess.
Har naturligtvis spelat de flesta av Resident Evil spelen - då på plattskärm. Aldrig blivit skrämd dock. Lite småroliga spel bara. Men när jag första gången spelade Resident Evil 7 på PlayStation VR fick jag nostalgiska återblickar av de känslor jag så länge saknat; spänd förväntan, ångest, panik och efterlängtad rädsla. Hade jag spelat på plattskärm hade jag nog gett spelet en stark 6:a. Efter mina första spelsessioner i VR - en solklar 10:a.
Elite Dangerous - Oculus Rift
Minns när jag som ung grabb satt med min Commodore 64 och fascinerades över att kunna flyga i rymden med spelet Elite. Föga anade jag då vad som väntade. När jag smällde upp Elite Dangerous i VR var jag såld. Bara den lilla delen att vara engagerad i en rymdstrid och kunna vrida på huvudet för att se var den där j-vla piraten tog vägen var magiskt.
Dirt Rally - Oculus Rift
Jag och polarna skaffade nog en av de första rattarna som kom till PC. Vi blev bl.a. kungar i Monster Truck Madness tack vare rattarna. De andra vi mötte satt med sina joysticks och kunde inte förstå hur vi kunde spöa dem så lätt. Underbart minne.
Ett annat minne som ligger mig varmt om hjärtat är Richard Burns Rally med sin rallyskola. Skulle kunna nämna fler titlar men sådana listor finns gott om.
Att spela på plattskärm med ratt, stol, pedaler och ett bra ljud är riktigt kul, men nästa nivå, i min värld, är VR. För precis som i Elite Dangerous kan man i bilspel vrida på huvudet för att enkelt följa vägen eller snabbt titta åt sidan på någon man kör om. Eftersom allt är i 3D tycker jag dessutom det är lättare att bedöma avstånd.
En dag kom så Dirt Rally med VR-stöd in i mitt liv... och vad jag körde. 100-tals timmar. Upplevelsen är nära total när man kör bil i VR. Så mycket roligare än att sitta med en plattskärm anser jag.
FRAMTIDEN
Följer slaviskt utvecklingen och varit så sugen på att köpa finska Varjo Aero, men priset plus att t.ex. inga handkontroller ingår gör att jag tvekar samt att Aero består av LCD-displayer. Anser att OLED är nästan ett måste, då svart är mer grått på LCD. Så jag väntar in framtiden just nu.
PlayStation VR 2 är på gång och igår bekräftade Sony en del spel som kommer finnas vid releasen. Var väl lite småintressant men jag saknade direkt att de inte visade upp AstroBot 2. Ettan var helt klart ett av VR-världens bästa spel.
Sedan har vi Meta som också ska komma med ett nytt headset - Cambria. De köpte ju Oculus och döpte om sig till Meta i samband med sin Meta-världs-satsning... Ja, vi får väl se hur det går med den satsningen.
Finns många fler på gång bl.a. Pimax 12K QLED för att nämna en till.
SLUTORD
Är då VR den optimala spelupplevelsen? Svaret är nej. Det finns ytterligare något att lägga till som jag brinner för och har beställt... men det tar jag i ett annat inlägg.
Förra gången berättade jag lite om starten på vår resa i Valheim. Tänkte fortsätta berätta efter att vi nu klarat av två bossar samt varit på besök i alla delar - Biomes.
Valheim upptar fortfarande en stor del av min vakna tid. Även alltså när jag inte spelar. Upptäcker att jag ofta sitter och funderar på nya strategier jag och dottern borde testa nästa spelsession.
Denna gång tänkte jag ta upp just strategier och erfarenheter i Valheim. Hur vi nyttjar vår nyvunna kunskap vi fått under de drygt 130 timmar vi nu har bakom oss. Det här innebär också att du som läser dessa rader nu får en tydlig:
SPOILERVARNING
Vi är försiktiga jag och min dotter. Flyr hellre än fäktar som det heter. Det positiva i det är att vi avancerar långsamt. Långsamt betyder att vi får full valuta i form av lång speltid. "More bang for your bucks" och sådant är positivt plus att jag även får mer tid med min 21 åriga dotter! Värt!
En strategi vi upptäckte tidigt var att bygga staket runt våra enkla boningar. Dessa staket förstördes dock av de varelser som ville oss illa när vi fegt stod på taket till huset och sköt pilar ner på dem.
Det var bara att reparera och reparera igen. Men staketen tog också stryk av tidens tand och eventuellt även av vädret. Är dock lite osäker på om vädret påverkar eller om jag bara inbillar mig det. Förmodligen inbillning.
Nåja.
När vi hade tagit oss till Dark Forest fick vi inte enbart "Wood" från träden vi fällde utan även "Core wood". Den senare kunde inte användas till att bygga spelets "staket", vilket irriterade oss lite.
Det var då jag fick den lysande idén att i stället för att bygga staket helt enkelt byggde en egen gärdesgård av lutande stockar med materialet "Core wood". Klockrent då vi hade rätt mycket av det som vi inte använde.
Smart tyckte vi men det skulle visa sig vara ännu smartare. För, om det nu är en lite bugg eller om en lutande stockar inte påverkas av tidens tand är osäkert. Säkert är att i nuvarande version av Valheim så påverkas inte lutande stockar av "Core wood" alls av tidens tand. Mindre att att underhålla alltså.
En annan erfarenhet och strategi vi nu nyttjar ofta är att varelser från de olika delarna, Biomes, inte gillar varandra. Innan kunde vi inte förstå varför vi ibland hittade loot från döda varelser. Vad hade hänt? Slog blixten ner i dem eller hur dog de? Nej, det visade sig att varelser från olika Biomes ibland kom nära varandra och fightades. Fränt.
Här är vår dialog från den upptäckten när vi för första gången var i träsket - The Swamp.
"Pappa. Spring! Det kommer några Draugr tror jag de heter."
"Jag ser dem. Jag försöker sätta några pilar i dem."
"Pappa jag dog. Man har inte en chans mot dem! Ett slag och jag dog!"
Så jag sänkte min pilbåge och flydde. Sprang tillbaka mot Dark Forest från vi kommit.
"Prinsessan jag ser nu granar. Undrar om de fortfarande är efter mig?"
Granar växer bara i Black Forest, så kanske var jag räddad?
"Attans! De har inte gett upp. Men vänta... de verkar slåss? Mot flera vildsvin ser det ut som."
...och vildsvin finns bara i Dark Forest så ni vet.
Jag stod som förstenad och såg den korta striden där vildsvinen slaktades snabbt. Draugr upptäckte därefter en stillastånde "Viking" (haha) och slaktade således även mig.
Hela upplevelsen var underbar. Faktiskt.
Vi respawnade i de sängar vi senast nyttjat. Smög sedan tillbaka till platsen där vi dött och lootade gravstenarna så vi fick tillbaka allt vi haft med oss.
Erfarenheten kostade oss bara lite minskning av skills och det var det värt. Framförallt då prinsessan, dottern, kom på den geniala idén...
"Pappa. Tror du vi kan locka ner ett troll till träsket? Trollet borde ge de dära Draugr en rejäl fight."
Nu för tiden när vi möter de större och svårare varelserna försöker vi ibland få dem att slåss med andra varelser i närliggande Biome. Ofta fungerar det utmärkt och när fighten är över så slaktar vi den skadade vinnaren enkelt.
Mer erfarenheter har vi. Eftersom man kan gräva i marken och hugga bort stora partier sten som lämnar efter sig stora, djupa diken nyttjar vi det ibland till att gräva ut vallgravar.
Något annat vi oroat oss för är vad som skulle kunna hända om vi var ute på öppet hav. Mötas av en storm och/eller kanske något enormt havsmonster? Att loota en gravsten på havets botten är omöjligt (tror vi).
Detta eventuella problem har vi enkelt löst genom att bygga en portal vid stranden där vårt skepp ligger och lämnat kvar allt av värde i ett par kistor. Framförallt utrustning & vapen. Allt vi tagit med är material till ännu en portal. Seglat iväg långt och väl framme vid en ny kontinent/ö byggt portal nr två. Nyttjat portalerna för att hämta våra saker för att sedan utforska den nya delen av världen.
Att bli av med utrustning & vapen gjorda av järn. Det vill man inte. Tar nämligen väldigt lång tid att fixa till.
SLUTORD (fortfarande spoilervarning)
Ja, det var lite mer om vår resa i Valheim. Igår mötte vi den tredje bossen - Bonemass. Kort så dog vi och insåg att vi behövde bättre vapen vilket vi hann fixa innan vi sa godnatt till varandra. Så ikväll blir det ett nytt försök att dräpa träskets svårslagna boss. Eventuellt försöker vi locka med oss några Fulingar från Biomet "Plain" som får hjälpa till.
För nyfnikna hittar ni alla Valheims varelser här: valheim.fandom.com/wiki/Creatures
Att förädla något som redan finns, är något jag älskar att göra. Speciellt om detta "något" redan var bra från början. Bra blir då bättre helt enkelt.
Jag driver ett företag sedan 2005 där jag från början skötte all programmering. Idag har vi (unga) anställda som kodar det mesta. Delegering men även förädling då dessa ungdomar kodar bättre än mig och det på halva tiden. Idag innebär min egen kodning mest av att förädla befintliga funktioner. Allt från att databasen ska leverera snabbare resultat till att systemet i stort ska bli enklare att använda.
Älskar matlagning och har naturligtvis massor av kryddor. Dessa stod tidigare i ett skåp där jag enbart såg första radens kryddor. Ni förstår själva när jag skulle plocka fram Enbär. Den nyttjas inte så ofta och stod långt in i skåpet. Förädlandet här blev en kryddlåda som man smidigt drar ut och då visar alla kryddor. Även Enbär. Matlagning i sig handlar också ofta om förädling. Chili här är ett bra exempel. Är ju så gammal att jag växte upp utan att morsan nyttjade denna underbara frukt. Starkt då var mycket peppar. Så morsans köttfärssås numer med lite chili är en förädling av godo.
Sedan har vi leken med ord som bildar meningar. Först har vi hur man utrycker sig. Här ett exempel om frun köpt en ny klänning som hon stolt visar upp. Tyvärr är det också högst sannolikt att just dessa ord skulle komma ur min mun. Inte alltid man tänker innan munnen öppnar sig.
"Ny klänning? Fin. Var den dyr?"
Frun skulle naturligtvis blivit lite glad över ordet "fin" men sannolikt skulle hon inte uppskattat frågorna. Så, om jag då i stället hade tänkt till innan jag öppnade käften och förädlat det hela blev nog resultatet en fru som strålade av lycka. Så detta är det jag (naturligtvis) borde sagt:
"Älskling, vilken fin klänning du köpt. Snurra runt så jag får se hela dig."
"Happy wife - happy life". Så enkelt är det...
Mitt sista exempel i förädlingens konst kommer från när jag arbetade som datalärare. Att lära med ett leende var min paroll. Så när någon i min klass klarat av en uppgift och jag ville ge lite uppskattning, samtidigt som jag försökte få till några skratt sa jag aldrig "Vad duktig du är - du är ju inte så dum som du ser ut". Vilket naturligt kan uppfattas som något elakt. Nej, jag förädlade det hela:
"Vad duktig du är! Det är som jag brukar säga att man inte kan gå efter folks utseende."
Jag anser att påbörja ett nytt spel är som bäst om man vet så lite som möjligt om spelet. Kan jämföras med att se en ny film. Man vill naturligtvis inte bli "spoilad", som mina barn säger.
Sedan måste man på något sätt få upp ögonen för spelet/filmen. Trailers är bra här även om jag tycker att dagens trailers visar lite för mycket.
När det gäller Valheim var mitt intresse från början inte så mycket spelet i sig utan att det var svenskutvecklat och gjorde succé. Såg bitar från folk på youtube som spelade och jag tänkte att det såg mysigt ut men grafiken var verkligen ingen höjdare. Men i stort visste jag inte så mycket mer att det man var typ en viking och det fanns bossar man skulle vinna över.
Nåja. Vi spolar fram ett år för en dag satt jag slutligen med spelet och det med mitt VR-headset Rift S. Upptäckte tidigt att spelets pixlighet hade en poäng - en stilpoäng. Enligt Iron Gate, de som gör spelet, var det ett tidigt beslut då de är inspirerade av gamla 3D-spel. De ville göra ett spel som påminde om de spelen men med dagens alla effekter som går att få. Själv anser jag att de lyckats. Spelet är verkligen vackert och har en fullträff i atmosfär.
SPOILERVARNING
Efter att berättat om Valheim för min dotter så påbörjade hon och jag en resa som just nu tickat in på 120 timmar. Timmar av hårt slit (många träd har fällts), plötslig död (inte en gång utan många gånger), ren upptäckarglädje i form att den enorma världen framträder ju längre bort vi tar oss och även glädje när vi kommer på hur saker och ting hänger ihop i spelet. För det är genomtänkt. Ibland är det uppenbara saker som att fälla ett träd kan innebära död om man inte aktar sig. Så roligt att upptäcka. Till en början var vi lite sura att spelet inte hade "fast travel" som andra spel har. Spelvärlden är ju enorm. Våra sura miner byttes ut till glädje när vi plötsligt kunde bygga portaler. Så enkelt, så smart och så sinnrikt att ge oss spelare verktygen för att lösa ett klassiskt behov. Jag gilla!
Det finns just nu fem unika delar, Biomes, i Valheim. Fler är på gång. Man börjar i den enklaste Meadows men sedan är det upp till spelaren att lista ut i vilken ordning man bör ta dig an dem. För svårighetsgraden mellan de olika delarna är stor.
Jag och dottern försöker så långt det är möjligt att komma på allt själva. Dock kan frustration enkelt lösas med en Google-sökning. Vi försökte ta oss an vargar i ett berg allt för tidigt. Efter vi dött gång på gång googlade vi och förstod att ett snötäckt berg, det ska man ta senare när man fixat bättre utrustning och vapen.
När vi började vår resa i Valheim var vi först i Meadows. Meadows är en kuperad lövskog med rikt djurliv, svajande träd och en perfekt liten musikslinga som gör det hela väldigt mysigt. Påminner starkt om en svensk lövskog. Så att det är svenskutvecklat märks tydligt.
När vi började spela dog vi snabbt av vildsvinen. För då spelet är så vackert så fokuserade vi direkt på att bara gå runt i skogen och utbrista "Vad vackert det är!". Vildsvin är ena elaka ena.
Inom kort hade vi dock lärt oss att ta fram lite enkla verktyg som även kunde fungera som vapen. Vildsvinskött och vildsvinsskinn blev resultatet av det. Köttet var naturligtvis rått men vi lyckades fixa till en lägereld efter vi fällt några träd. Fälla träd skulle sedan visa sig vara något vi skulle göra ofta...
Vi slogs även med skogens andra varelser. Irriterande Greylings som alltid dök upp när man högg ner träd och de ödlelika Necks. Där Necks svansar faktiskt kunde grillas och ätas. Det var under den här tiden i Meadows som vi upptäckte att djur och varelser reagerade på ljud. Att hugga ner träd med en stenyxa låter...
Efter vi byggt några enkla trähus och övernattat i våra egenbyggda sängar så utforskade vi vår skog mera och kom så fram till Black Forest som enklast kan förklaras som en barrskog. Fullt med granar och höga tallar. Trots varningar i olika former att denna skog var... lite tuffare, sprang vi nyfikna in. Den mysiga musiken ändrades till en mer mystisk variant och våra sinnen var på helspänn. Sakta tog vi oss djupare in i den mörka skogen. Tog inte lång stund då följande dialog utspelade sig mellan mig och min dotter (som jag såklart kallar prinsessan):
"Prinsessan, vad tusan är det där? Jag såg något stort blått bakom den där jättestora stenen."
"Pappa, var? Jag ser inget..."
"Spring! Jag tror det är ett stort troll!"
"Shit! Pappa, den kommer mot oss och den kastar stora stenar!"
"Attans! Den är ju stor som ett träd. Spring sa jag!"
Och vi flydde. Samma väg tillbaka och efter en stund så var vi åter tillbaka i Meadows. Den lugnande musiken återkom och vi stannade upp och spanade efter trollet. Vi hade lyckats springa från den.
Uppspelta gick vi till vårt närmaste hus. Satte oss vid eldstaden och grillade några vildsvin samt försökte sammanfatta vad vi varit med om. Frågor dök upp. Går trollet ens att döda? Prinsessan hade sett en ruin där i Dark Forest med något hon uppfattade som vandrande skelett. Går det att inta ruinen? Vad finns där? Vi funderade även på att vi kanske först borde döda Eikthyr, den första bossen innan vi tog oss an Dark Forest.
SLUTORD
Svaren kommer naturligtvis senare. Tror jag nämnt att jag har lite skrivklåda och Valheim kommer jag återkomma till. Säkert många gånger.
Som jag nämnt spelar jag Valheim i VR. Har faktiskt inte provat spelet med plattskärm. Har spelat massor av VR-spel och kan konstatera att jag lagt flest timmar av alla spel på just Valheim. I mina ögon är Valheim det absolut bästa VR-spelet just nu. Speciellt då om man har någon annan att spela med.
Om du nu har ett VR headset så är tipset att köpa Valheim på Steam och ladda ner VR-mod:en: Nexusmods-Valheim
Det är få spel som har en så otrolig atmosfär i VR som den i Valheim. 3D-djupet i skogen, dimman som sakta lägger sig över en äng eller röken som stiger från din eldstad upp genom din skorsten. Underbart att se!
Har du inte något VR headset? Läs recensionerna, som rasar in varje dag, och försök själv skapa dig en uppfattning om spelet är något för dig. Kostar bara 170 kr. Steam recensioner