Förra gången berättade jag lite om starten på vår resa i Valheim. Tänkte fortsätta berätta efter att vi nu klarat av två bossar samt varit på besök i alla delar - Biomes.

Valheim upptar fortfarande en stor del av min vakna tid. Även alltså när jag inte spelar. Upptäcker att jag ofta sitter och funderar på nya strategier jag och dottern borde testa nästa spelsession.

Denna gång tänkte jag ta upp just strategier och erfarenheter i Valheim. Hur vi nyttjar vår nyvunna kunskap vi fått under de drygt 130 timmar vi nu har bakom oss. Det här innebär också att du som läser dessa rader nu får en tydlig:

SPOILERVARNING

Vi är försiktiga jag och min dotter. Flyr hellre än fäktar som det heter. Det positiva i det är att vi avancerar långsamt. Långsamt betyder att vi får full valuta i form av lång speltid. "More bang for your bucks" och sådant är positivt plus att jag även får mer tid med min 21 åriga dotter! Värt!

En strategi vi upptäckte tidigt var att bygga staket runt våra enkla boningar. Dessa staket förstördes dock av de varelser som ville oss illa när vi fegt stod på taket till huset och sköt pilar ner på dem.

Det var bara att reparera och reparera igen. Men staketen tog också stryk av tidens tand och eventuellt även av vädret. Är dock lite osäker på om vädret påverkar eller om jag bara inbillar mig det. Förmodligen inbillning.

Nåja.

När vi hade tagit oss till Dark Forest fick vi inte enbart "Wood" från träden vi fällde utan även "Core wood". Den senare kunde inte användas till att bygga spelets "staket", vilket irriterade oss lite.

Det var då jag fick den lysande idén att i stället för att bygga staket helt enkelt byggde en egen gärdesgård av lutande stockar med materialet "Core wood". Klockrent då vi hade rätt mycket av det som vi inte använde.

Smart tyckte vi men det skulle visa sig vara ännu smartare. För, om det nu är en lite bugg eller om en lutande stockar inte påverkas av tidens tand är osäkert. Säkert är att i nuvarande version av Valheim så påverkas inte lutande stockar av "Core wood" alls av tidens tand. Mindre att att underhålla alltså.

En annan erfarenhet och strategi vi nu nyttjar ofta är att varelser från de olika delarna, Biomes, inte gillar varandra. Innan kunde vi inte förstå varför vi ibland hittade loot från döda varelser. Vad hade hänt? Slog blixten ner i dem eller hur dog de? Nej, det visade sig att varelser från olika Biomes ibland kom nära varandra och fightades. Fränt.

Här är vår dialog från den upptäckten när vi för första gången var i träsket - The Swamp.

"Pappa. Spring! Det kommer några Draugr tror jag de heter."

"Jag ser dem. Jag försöker sätta några pilar i dem."

"Pappa jag dog. Man har inte en chans mot dem! Ett slag och jag dog!"

Så jag sänkte min pilbåge och flydde. Sprang tillbaka mot Dark Forest från vi kommit.

"Prinsessan jag ser nu granar. Undrar om de fortfarande är efter mig?"

Granar växer bara i Black Forest, så kanske var jag räddad?

"Attans! De har inte gett upp. Men vänta... de verkar slåss? Mot flera vildsvin ser det ut som."

...och vildsvin finns bara i Dark Forest så ni vet.

Jag stod som förstenad och såg den korta striden där vildsvinen slaktades snabbt. Draugr upptäckte därefter en stillastånde "Viking" (haha) och slaktade således även mig.

Hela upplevelsen var underbar. Faktiskt.

Vi respawnade i de sängar vi senast nyttjat. Smög sedan tillbaka till platsen där vi dött och lootade gravstenarna så vi fick tillbaka allt vi haft med oss.

Erfarenheten kostade oss bara lite minskning av skills och det var det värt. Framförallt då prinsessan, dottern, kom på den geniala idén...

"Pappa. Tror du vi kan locka ner ett troll till träsket? Trollet borde ge de dära Draugr en rejäl fight."

Nu för tiden när vi möter de större och svårare varelserna försöker vi ibland få dem att slåss med andra varelser i närliggande Biome. Ofta fungerar det utmärkt och när fighten är över så slaktar vi den skadade vinnaren enkelt.

Mer erfarenheter har vi. Eftersom man kan gräva i marken och hugga bort stora partier sten som lämnar efter sig stora, djupa diken nyttjar vi det ibland till att gräva ut vallgravar. 

Något annat vi oroat oss för är vad som skulle kunna hända om vi var ute på öppet hav. Mötas av en storm och/eller kanske något enormt havsmonster? Att loota en gravsten på havets botten är omöjligt (tror vi).

Detta eventuella problem har vi enkelt löst genom att bygga en portal vid stranden där vårt skepp ligger och lämnat kvar allt av värde i ett par kistor. Framförallt utrustning & vapen. Allt vi tagit med är material till ännu en portal. Seglat iväg långt och väl framme vid en ny kontinent/ö byggt portal nr två. Nyttjat portalerna för att hämta våra saker för att sedan utforska den nya delen av världen.

Att bli av med utrustning & vapen gjorda av järn. Det vill man inte. Tar nämligen väldigt lång tid att fixa till.

SLUTORD (fortfarande spoilervarning)

Ja, det var lite mer om vår resa i Valheim. Igår mötte vi den tredje bossen - Bonemass. Kort så dog vi och insåg att vi behövde bättre vapen vilket vi hann fixa innan vi sa godnatt till varandra. Så ikväll blir det ett nytt försök att dräpa träskets svårslagna boss. Eventuellt försöker vi locka med oss några Fulingar från Biomet "Plain" som får hjälpa till.

För nyfnikna hittar ni alla Valheims varelser här: valheim.fandom.com/wiki/Creatures

Att förädla något som redan finns, är något jag älskar att göra. Speciellt om detta "något" redan var bra från början. Bra blir då bättre helt enkelt.

Jag driver ett företag sedan 2005 där jag från början skötte all programmering. Idag har vi (unga) anställda som kodar det mesta. Delegering men även förädling då dessa ungdomar kodar bättre än mig och det på halva tiden. Idag innebär min egen kodning mest av att förädla befintliga funktioner. Allt från att databasen ska leverera snabbare resultat till att systemet i stort ska bli enklare att använda. 

Älskar matlagning och har naturligtvis massor av kryddor. Dessa stod tidigare i ett skåp där jag enbart såg första radens kryddor. Ni förstår själva när jag skulle plocka fram Enbär. Den nyttjas inte så ofta och stod långt in i skåpet. Förädlandet här blev en kryddlåda som man smidigt drar ut och då visar alla kryddor. Även Enbär. Matlagning i sig handlar också ofta om förädling. Chili här är ett bra exempel. Är ju så gammal att jag växte upp utan att morsan nyttjade denna underbara frukt. Starkt då var mycket peppar. Så morsans köttfärssås numer med lite chili är en förädling av godo.

Sedan har vi leken med ord som bildar meningar. Först har vi hur man utrycker sig. Här ett exempel om frun köpt en ny klänning som hon stolt visar upp. Tyvärr är det också högst sannolikt att just dessa ord skulle komma ur min mun. Inte alltid man tänker innan munnen öppnar sig.

"Ny klänning? Fin. Var den dyr?"

Frun skulle naturligtvis blivit lite glad över ordet "fin" men sannolikt skulle hon inte uppskattat frågorna. Så, om jag då i stället hade tänkt till innan jag öppnade käften och förädlat det hela blev nog resultatet en fru som strålade av lycka. Så detta är det jag (naturligtvis) borde sagt:

"Älskling, vilken fin klänning du köpt. Snurra runt så jag får se hela dig."

"Happy wife - happy life". Så enkelt är det...

Mitt sista exempel i förädlingens konst kommer från när jag arbetade som datalärare. Att lära med ett leende var min paroll. Så när någon i min klass klarat av en uppgift och jag ville ge lite uppskattning, samtidigt som jag försökte få till några skratt sa jag aldrig "Vad duktig du är - du är ju inte så dum som du ser ut". Vilket naturligt kan uppfattas som något elakt. Nej, jag förädlade det hela:

"Vad duktig du är! Det är som jag brukar säga att man inte kan gå efter folks utseende."

Jag anser att påbörja ett nytt spel är som bäst om man vet så lite som möjligt om spelet. Kan jämföras med att se en ny film. Man vill naturligtvis inte bli "spoilad", som mina barn säger.

Sedan måste man på något sätt få upp ögonen för spelet/filmen. Trailers är bra här även om jag tycker att dagens trailers visar lite för mycket.

När det gäller Valheim var mitt intresse från början inte så mycket spelet i sig utan att det var svenskutvecklat och gjorde succé. Såg bitar från folk på youtube som spelade och jag tänkte att det såg mysigt ut men grafiken var verkligen ingen höjdare. Men i stort visste jag inte så mycket mer att det man var typ en viking och det fanns bossar man skulle vinna över.

Nåja. Vi spolar fram ett år för en dag satt jag slutligen med spelet och det med mitt VR-headset Rift S. Upptäckte tidigt att spelets pixlighet hade en poäng - en stilpoäng. Enligt Iron Gate, de som gör spelet, var det ett tidigt beslut då de är inspirerade av gamla 3D-spel. De ville göra ett spel som påminde om de spelen men med dagens alla effekter som går att få. Själv anser jag att de lyckats. Spelet är verkligen vackert och har en fullträff i atmosfär.

SPOILERVARNING

Efter att berättat om Valheim för min dotter så påbörjade hon och jag en resa som just nu tickat in på 120 timmar. Timmar av hårt slit (många träd har fällts), plötslig död (inte en gång utan många gånger), ren upptäckarglädje i form att den enorma världen framträder ju längre bort vi tar oss och även glädje när vi kommer på hur saker och ting hänger ihop i spelet. För det är genomtänkt. Ibland är det uppenbara saker som att fälla ett träd kan innebära död om man inte aktar sig. Så roligt att upptäcka. Till en början var vi lite sura att spelet inte hade "fast travel" som andra spel har. Spelvärlden är ju enorm. Våra sura miner byttes ut till glädje när vi plötsligt kunde bygga portaler. Så enkelt, så smart och så sinnrikt att ge oss spelare verktygen för att lösa ett klassiskt behov. Jag gilla!

Det finns just nu fem unika delar, Biomes, i Valheim. Fler är på gång. Man börjar i den enklaste Meadows men sedan är det upp till spelaren att lista ut i vilken ordning man bör ta dig an dem. För svårighetsgraden mellan de olika delarna är stor.

Jag och dottern försöker så långt det är möjligt att komma på allt själva. Dock kan frustration enkelt lösas med en Google-sökning. Vi försökte ta oss an vargar i ett berg allt för tidigt. Efter vi dött gång på gång googlade vi och förstod att ett snötäckt berg, det ska man ta senare när man fixat bättre utrustning och vapen.

När vi började vår resa i Valheim var vi först i Meadows. Meadows är en kuperad lövskog med rikt djurliv, svajande träd och en perfekt liten musikslinga som gör det hela väldigt mysigt. Påminner starkt om en svensk lövskog. Så att det är svenskutvecklat märks tydligt.

När vi började spela dog vi snabbt av vildsvinen. För då spelet är så vackert så fokuserade vi direkt på att bara gå runt i skogen och utbrista "Vad vackert det är!". Vildsvin är ena elaka ena.

Inom kort hade vi dock lärt oss att ta fram lite enkla verktyg som även kunde fungera som vapen. Vildsvinskött och vildsvinsskinn blev resultatet av det. Köttet var naturligtvis rått men vi lyckades fixa till en lägereld efter vi fällt några träd. Fälla träd skulle sedan visa sig vara något vi skulle göra ofta...

Vi slogs även med skogens andra varelser. Irriterande Greylings som alltid dök upp när man högg ner träd och de ödlelika Necks. Där Necks svansar faktiskt kunde grillas och ätas. Det var under den här tiden i Meadows som vi upptäckte att djur och varelser reagerade på ljud. Att hugga ner träd med en stenyxa låter...

Efter vi byggt några enkla trähus och övernattat i våra egenbyggda sängar så utforskade vi vår skog mera och kom så fram till Black Forest som enklast kan förklaras som en barrskog. Fullt med granar och höga tallar. Trots varningar i olika former att denna skog var... lite tuffare, sprang vi nyfikna in. Den mysiga musiken ändrades till en mer mystisk variant och våra sinnen var på helspänn. Sakta tog vi oss djupare in i den mörka skogen. Tog inte lång stund då följande dialog utspelade sig mellan mig och min dotter (som jag såklart kallar prinsessan):

"Prinsessan, vad tusan är det där? Jag såg något stort blått bakom den där jättestora stenen."

"Pappa, var? Jag ser inget..."

"Spring! Jag tror det är ett stort troll!"

"Shit! Pappa, den kommer mot oss och den kastar stora stenar!"

"Attans! Den är ju stor som ett träd. Spring sa jag!"

Och vi flydde. Samma väg tillbaka och efter en stund så var vi åter tillbaka i Meadows. Den lugnande musiken återkom och vi stannade upp och spanade efter trollet. Vi hade lyckats springa från den.

Uppspelta gick vi till vårt närmaste hus. Satte oss vid eldstaden och grillade några vildsvin samt försökte sammanfatta vad vi varit med om. Frågor dök upp. Går trollet ens att döda? Prinsessan hade sett en ruin där i Dark Forest med något hon uppfattade som vandrande skelett. Går det att inta ruinen? Vad finns där? Vi funderade även på att vi kanske först borde döda Eikthyr, den första bossen innan vi tog oss an Dark Forest.

SLUTORD

Svaren kommer naturligtvis senare. Tror jag nämnt att jag har lite skrivklåda och Valheim kommer jag återkomma till. Säkert många gånger.

Som jag nämnt spelar jag Valheim i VR. Har faktiskt inte provat spelet med plattskärm. Har spelat massor av VR-spel och kan konstatera att jag lagt flest timmar av alla spel på just Valheim. I mina ögon är Valheim det absolut bästa VR-spelet just nu. Speciellt då om man har någon annan att spela med.

Om du nu har ett VR headset så är tipset att köpa Valheim på Steam och ladda ner VR-mod:en: Nexusmods-Valheim

Det är få spel som har en så otrolig atmosfär i VR som den i Valheim. 3D-djupet i skogen, dimman som sakta lägger sig över en äng eller röken som stiger från din eldstad upp genom din skorsten. Underbart att se!

Har du inte något VR headset? Läs recensionerna, som rasar in varje dag, och försök själv skapa dig en uppfattning om spelet är något för dig. Kostar bara 170 kr. Steam recensioner

Jag har tre barn, varav dottern är yngst med sina 21 år och den som fortfarande bor kvar hemma. Samtliga har under sin uppväxt spelat mycket då deras speltokiga pappa sett till att de senaste spelkonsolerna alltid funnits i hemmet. 

Så spelandet har tagit en stor del av min familjs liv och vi har ofta spelat tillsammans. Även min fru har fastnat i detta underbara fritidsnöje efter det hon lyckades spela ut det allra första Lemmings. Minns med glädje våra spelsessioner med de två minsta barnen och frun sittandes i soffan där barnen skrek i kör (och lite frustration): "Mamma! Du måste hoppa längre!"

Little Big Planet. Tog många, många timmar att spela ut, men de fyra handkontrollerna höll oss samman som familj helg efter helg och är idag ett glädjefullt minne vi skrattar åt under våra gemensamma middagar.

Sist jag spelade med barnen var då Minecraft fått en VR-mod. Mellansonen föreslog att vi borde spela tillsammans. "Pappa. Jag och syrran kan nog lära dig ett o annat.". De satt i sina rum med plattskärmar och jag i VR. Var underbart att de, mina barn, lärde mig något. De var mycket stolta.

Tiden gick. Vi spelade våra spel - själva och/eller med andra. De oftast med League of Legends och jag med Battlefield. Har mycket positiva minnen av hela Battlefield-serien då jag spelat dem alla - faktiskt. Dagens Battlefield 2042 är något som jag har ett och annat att säga om, men tror inte jag skulle tillföra något nytt i den diskussionen. Så punkt sätter vi här.

Så kom Valheim. Då jag nära sjukligt följer allt när det gäller spel, var Valheim något jag fann som mycket intressant direkt. Det var svenskt och var mer eller mindre en succé från start. Alltså inget jag kunde undgå. Dock inte för att spela det utan mer att följa dess utveckling. Sög i mig allt om Iron Gate - de som gjorde spelet. Insåg att detta var ännu ett prakt-exempel på svensk kreativitet. ...och där kunde det ha stannat för min del.

"Valheim i VR", läste jag en dag och då ryckte min VR-nerv till. För jag har även ett enormt intresse för allt kring teknik och då speciellt VR - Virtuell Verklighet. Just VR-biten utelämnar jag för tillfället. Ville bara nämna det då det var anledningen till att jag köpte Valheim. Jag ville helt enkelt bara testa hur bra VR-mod:en var. Spelet kostade dessutom bara 170 kr.

Kort kan jag säga att VR-upplevelsen var bra. Ja, till och med mycket bra. Det jag inte räknat med var att fastna i denna spelvärld som Iron Gate byggt. 

Efter att spelat några gånger så frågade dottern vad det var jag spelade. Jag berättade entusiastiskt om en värld som påminde väldigt mycket om en perfekt återskapad svensk lövskog. "Det finns björkar! Det är världens vackraste solnedgång som speglar sig urtjusigt mot havet. Ja, allt är så förbaskat vackert. Ljussättningen är perfekt. Fåglar, vildsvin och rådjur gör skogen levande. Och träden. Träden går att hugga ner men det fina i det här spelet är fysiken när stammen faller. Kolla!".

Dottern var såld. Hon köpte Valheim och "tvingade" mig att spela med henne istället.

Så, mina spelande vänner i Battlefield 2042 får nu ursäkta. Valheim tar all min speltid.

Tänker ofta på det. Hur spelen kom in i mitt liv. Sedan möjligheten att spela med andra. Via split-screen och via modem. Jag och polaren köpte den första ratten som kom till PC. Vi körde mycket Monster Truck Madness och var kungar. Mycket tack vare våra rattar. Haha! De vi mötte förstod inte hur vi kunde vara så bra på "King of the hill". Sedan blev det ännu lättare när Internet slog igenom och alla verkligen kunde spela med alla.

Vilken fantastisk utveckling det varit. Jag gilla!

Innan Pong var det mest lek ute och där, när Pong studsade in i mitt liv, kom kärleken för spel(a) och Science Fiction i form av TV-serien Månbas Alpha. Året var kring 1975 och jag var runt 10 år.

Den som är snabb i huvudräkning har redan listat ut att när detta skrivs, mitt första blogg-inlägg här på Gamereactor, borde jag vara 57 år... förutsatt att jag fyllt i år. Vilket jag inte gjort. Så än så länge är jag 56 år några månader till.

Nåja.

Under min uppväxt var seritidningar något jag ofta och gärna läste. Som tidig prenumerant av Kalle Anka och senare Fantomen var seritidningarnas värld något speciellt. Där jag insåg att fantasin var en egenskap hos oss människor som jag sedan dess dyrkat högt.

Att bli seritecknare när man blev stor, det var en tanke som satte... fantasin i rörelse. En dröm.

Blev inte så. Fast stolt jag kan berätta att en av mina många serier, den om ubåten X7, faktiskt blev publicerad i serietidningen Lilla Fridolf. Inte en gång utan två gånger.

Men det är historia nu. Serietecknandet alltså.

Det som dock då blev början av en historia är min återkommande passion för fantasi och kreativitet. Kort kan man säga att "jag går igång" på kreativitet. Min egen och andras.

Ett exempel från min sida var när jag började med oljemålning. Herregud. All min lediga tid gick att måla tavla efter tavla. Att skapa var då liksom nu något som jag verkligen gick in för helt. 100%.

Återkommer till de där 100% som avslutade stycket ovan.

Exempel på andras kreativitet är... Och nu kommer vi in på människor som jag kanske förr skulle kalla idoler. Idag, då jag blivit äldre, hellre nämner "som personer jag beundrar".

...Elon Musk. Den mannens resa är full av kreativitet. Det han lyckats skapa i form av flera stora företag beundrar jag djupt. Sedan att Elon troligen är en stor skit är en annan sida av honom och den biten låter jag andra skriva om. Punkt var det här.

...Markus Persson, mest känd som Notch. Så det ska handla om spel i denna blogg, tänker du kanske? Självklart. Spel/spela och mycket annat som jag vill skriva om. Jag har skrivklåda nu efter alla år - så förhoppningsvis kommer det komma fler inlägg än bara denna. Och här, här blir det en kort paus från Notch, för nu blev det läge att förklara de där 100%. Ordet "förhoppningsvis" måste förklaras.

Många gånger, så många gånger i mitt liv har något nytt dykt upp. Något som hållt mig vaken om nätterna då jag tänkt alltför mycket på det där nya livet. Nej, det handlar inte om ren förälskelse i form av någon ny flickvän. Även om "nykär" är något underbart. Såklart. Utan mer av allt det andra som livet erbjuder och som man plötsligt får upp intresset för.

Har ju redan nämnt min dröm om att bli serietecknare och att all min tid gick till att måla. Andra intressen i mitt liv har varit frimärksamlare (är man 56 år så...), legobyggare, dykare, golfare, mountain-bike(are) och spelutvecklare. Gick all-in på samtliga. Sedan hände något. Jag tröttnade.

Det är jag i ett nötskal. Tyvärr. Är så enormt engagerad men sen dör mitt intresse plötsligt. Så 100% blir efter en tid som oftast 0%. På något sätt sätter jag ett omedvetet mål och när jag når det tröttnar jag. Precis som jag skulle säga "Japp. Kan det här. Vad finns det mer?". Är kanske bara hungrig på livet?

Nåja.

Notch var vi på. Snacka om kreativitet. Från Notch själv som via hans kreativitet skapade detta mästerverk till alla i världen som i sin tur kunnat nyttja sin kreativa sida i Minecraft. Hatten av.

Detta får avsluta mitt första inlägg. Kreativitet kommer jag återkomma till igen. Min plan är att mitt andra inlägg ska hoppa fram till idag där kreativiteten åter igen har tagit stor plats i mitt liv. Det handlar om att det svenska spelundret fortfarande är högst aktuellt. Rubriken kan kanske bli:

En resa i svensksuccén Valheim.

En resa jag just nu gör med min 21 åriga dotter och det i VR.