Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Filmrecension: Aladdin (2019)

Filmrecension: Aladdin (2019)

Ännu en klassisk Disney-berättelse har gjorts om till spelfilm/remake. Och trots flera veckor efter premiären så har jag undvikt filmen i tron att den skulle vara lika bajsdålig som Godzilla: King of the Monsters. Men ack så fel jag hade. "Aladdin" är en vacker, medryckande spelfilm med hjärta och humor som verkligen vet hur man underhåller. Dock så finns det en detalj som drar ner filmens helhet.


Disney har verkligen börjat ösa på med remakes av älskade gamla Disney-pärlor. Först ut i år blev Dumbo, som var snarare inspirerad av originalfilmen och berättade en ny historia om elefanten med jätteöronen. Aladdin däremot tycks följa sin originalfilm till punkt och pricka, dock med lite nyare grejer att krydda till det med. Överraskningarna är få, men ändå väldigt roliga. Vi får möta gamla och nya karaktärer, höra nya låtar som lätt blir favoriter hos mängder av folk.

Jag behöver knappast gå in på storyn om ni redan har sett originalet men ändå: Den smarte ficktjuven Aladdin drömmer om ett bättre liv än att vara på gatorna och stjäla mat med sin apkompis Abu. Prinsessan Jasmin drömmer däremot ett liv om att kunna göra vad hon själv vill och inte hållas instängd hela tiden i palatset. Samtidigt så planerar den onde Jafar att störta sultanen och ta dennes plats. Och givetvis så har en magisk lampa med allt detta att göra.

Robin Williams är odödlig som Anden. Och att någon annan ska gestalta honom är rent utsagt omöjligt. Men Will Smith lyckas verkligen med Anden på ett fantastiskt sätt. Han lyckas få karaktären att bli sin egen, och inte kopiera direkt av Williams gestaltning. Will är kaxig och rolig i sin roll och det märks att han verkligen har kul i den också. Och sjunga kan han också då det är mycket sånt i filmen. Scenen när han introducerar Aladdin som Prins Ali på Agrabahs gator är otroligt fantastisk. Mena Massoud och Naomi Scott gör också riktigt bra rollinsatser. Scenen då dom sjunger "En helt ny värld" är minst lika vacker som i originalet.

Regissören Guy Ritche har gått på valet att få oss bli roade av vackra scener och imponera på oss med alla färger och kostymer och dräkter. Musiken ska också klämmas in här. Den är just kärnan i filmen och den bidrar till otroligt mycket värme och hjärta. Visuellt så är också riktigt vackert. Alla dansare, djur, juveler, kläder, magikonster, ja, allt, fyller hela bioduken så man blir verkligen inte uttråkad.

Som jag nämnde lite tidigare att det är en detalj som drar ner helheten hos filmen. Och jag är säker på att ni vet. Just det, Jafar. Jag tvivlar inte på att Marwan Kenzari är en duktig skådespelare, men hans gestaltning av Jafar är inte den bästa jag sett. Han funkar inte som den onde och sluge häxmästaren. I originalet var han maktgalen, listig och vidrig med sitt äckliga ondskefulla leende. Här så känns han överspelad och mer komisk. Hans röst är ju tunnare och ljusare än Alvin och Gängets röster.

Hade man fått någon annan att spela Jafar så hade jag blivit riktigt nöjd. Men man får var glad över det man får, så att säga. Dock måste jag säga att utan en riktig skurk så var det svårt att bli nöjd med filmen. Men Will Smith, Mena Massoud och Naomi Scott ändrade på det. Och jag tycker att detta är Disneys hittills bästa spelfilm. Vi får se om Lejonkungen som har premiär i juli kan ändra på det.


BETYG: 3/5

Filmrecension: Godzilla: King of the Monsters

Filmrecension: Godzilla: King of the Monsters

Monsterfilmen som miljontals Kaiju-fans världen över har hypat för i flera år har nu äntligen landat i biograferna (här i Sverige i alla fall). Men jag måste tyvärr meddela en sak för er som verkligen sett framemot denna film: King of the Monsters lever inte upp till förväntningarna. Här möts vi av cringiga oneliners, machoattityd och otroligt löjlig b-action hos monsterfighterna. Dock så är det riktigt snygga strider.


Godzilla eller Gojira på japanska har haft en massa olika former och utseenden genom åren ända sedan sin debutfilm från 1954 där han mejade ner hela Tokyo. Vi har fått beskåda en massa olika kaijus (monster på japanska) genom hela franchisen. Bland annat Destroyah, Biollante, Rodan, Mothra, King Ghidorah, ja hur många som helst. Och vi fick se Godzilla för ungefär 5 år sedan där han kämpade mot monster födda ur mänsklighetens misstag (alltid helt klart vårt fel). Nu tampas han denna gång mot sin nämnda ärkefiende Ghidorah samt Rodan och Mothra. Och jag kan gå direkt på sak: Jag har sett bättre. MYCKET bättre än detta.

Handlingen: Efter det som hände i San Francisco i förra filmen så spårar krypto-zoologiska organisationen Monarch efter en rejäl grupp av monster som dom vill bevara i hemlighet för regeringen. I just detta så väcks den trehövdade rymddraken Ghidorah till liv och kaoset är ett faktum. Lyckligtvis har vi ett monster på våran sida. Men det finns ännu fler monster än Ghidorah själv. Och snart så hänger hela mänsklighetens existens på en skör tråd.

Det märks rätt tydligt att filmskaparna, med regissören Michael Dougherty i spetsen, har lyssnat på världens Godzilla-fanskara och gjort det som inte fanns i de originella filmerna. Nämligen monstrens korrekta läten och utseenden. Och visserligen levererar monstren i filmen. Ghidorah ser verkligen skräckinjagande ut och är trogen sin originaldesign. Men alla dessa korrekta designer har skett på bekostnad av sin föregångares styrka, och då menar jag inte Godzillas ryggplattor eller massiva elefantfötter. Nämligen utmärkt skådespeleri, fräscha snygga actionscener, vettig och trogen dialog och mycket mer. Här finns det bara en massa puckade repliker och oneliners i skakiga och korta dialogscener som kommer i mellan det man verkligen vill se: Att se monstren nita varandra gul och blå.

Effektsökare eller CGI-fantaster har därför mycket att hämta här, men för oss som älskar verkligen film så har vi bara en stor b-film att få beskåda. Karaktärsutvecklingen läggs på hyllan och inte ens humorn funkar då karaktärerna jämt och ständigt försöker skämta till sig för att man ska kunna känna det minsta sympati för dom. Varför i hela helvete skulle man bry sig om människorna när det är Godzilla som är stjärnan? Hela upplägget liknar något som dom har hämtat ur Armageddon.

Godzilla: King of The Monsters är en klyschig, stendum och överdriven monsterfilm utav det värsta slaget. Visserligen vill man se den japanska jätteödlan ge däng åt Ghidorah, men just här så öser man på alldeles för mycket. Alla trailers har sett lovande ut, men jag vädjar till er: Spendera inte två timmar på detta. Sitt hemma och var med familjen, spela spel eller gå ut och träna. För detta är årets fiasko till film. Godzilla är helt officiellt förstörd för mig.


Betyg: 1/5

South Park/Family Guy/Simpsons: Vad väljer ni?

South Park/Family Guy/Simpsons: Vad väljer ni?

Animerade komediserier är ta mig tusan roliga. Men det finns bara en serie som är roligast av dom alla. Och hos mig så är det South Park. Karaktärerna, animeringstekniken och den rasistiska men ändå asroliga humorn gör den klokren! Men nu kommer jag till er med just denna fråga: Av dessa tre konkurrerande serier, vilken är den bästa och roligaste enligt er? Kommentera gärna!

Pennywise är tillbaka i ny trailer av DET: Kapitel 2

Pennywise är tillbaka i ny trailer av DET: Kapitel 2

Historiens mest framgångsrikaste skräckfilm får sin avslutande uppföljare den 6:e september och alldeles nyss har den första trailern släppts ut. Alla ungdomar som en gång bekämpade varelsen känd som clownen Pennywise har återvänt för att en gång för alla besegra och döda monstret som ännu terroriserar Derrys översvämmade kloaker. Trailern ser ni här nere:

https://www.youtube.com/watch?v=zqUopiAYdRg

Alla vuxna spelas av stjärnskådespelare som James McAvoy, Jessica Chastain, Bill Hader och Xavier Dolan. Bakom clownsminket och det elaka leendet syns som vanligt Bill Skarsgård.


Är ni taggad som jag är? Kommentera gärna!

TOP 5 Pokèmons

TOP 5 Pokèmons

Pokèmon: Detective Pikachu har haft premiär idag och jag var då nyligen och såg den. Jag var mäkta imponerad över hur välgjorda alla Pokèmons var. Alla var troget till spelen och anime-filmerna/serierna. Och jag har då tagit mig friheten att lista mina 5 favorit-pokèmons.

#5: Pikachu

Jag vet. Varför lista en älskad favorit som har varit Pokèmon-världens största maskot genom åren som nummer fem? Jo, Pikachu må vara kraftfull och söt som tusan, men egentligen har jag inte diggat Pikachu. Han är helt värdelös i vissa situationer och förlorar alltför lätt såvida inte man pushar honom tillräckligt. Hans blixtattacker är också riktigt klena. Men jag kan ge honom ett stort plus för hans otroligt gulliga söthet.


#4: Greninja

Denna coola men otroligt hala grodninja har jag på något sätt alltid gillat. Mest för att han är otroligt snabb både i luften och på marken. Han kan utföra otroligt smidiga undanmanövrar på ett ögonblick. Greninja kan också kasta shurikens gjorda av vatten. Han kan också försvinna i tomma intet och överraska motståndaren/pokèmonen när den minst anar det. Jag har alltid tyckt att han är riktigt cool, men inte tillräckligt för att han ska kunna toppa hos mig.


#3: Charizard.

Eld-Pokèmons har alltid varit asgrymma och häftiga. Den som jag tycker mest är häftigast måste nog vara drakliknande pokèmonen Charizard. Han kan spruta eld som kan smälta sönder allting som hamnar i dess väg. Han är luftburen och kan attackera med sina störtdykningar från ovan. Charizard kan också antända sig själv och störtdyka som en meteor mot sina motståndare och krossa dom fullständigt. Han är otroligt cool.


#2: Incineroar

Incineroar är nummer tvåa hos mig. Varför? Jo, mest för att han ser ut som en korsning mellan en tungviktsboxare och en glödande eldkatt. Incineroar är en sådan Pokèmon som älskar att brotta ner sina fiender, vilket jag redan gillar med honom. Det är nästan den typen av brottning som man ser i USA, även kallad för wrestling. Jag minns att jag hade ett sällsynt samlarkort på honom. Undrar vart jag lade det någonstans?


#1: Mewtwo

Världens mest kraftfullaste Pokèmon som man någonsin har skådat. Han är då en Psychic-pokèmon som använder psykiska krafter mot sina fiender. Hans böjande kropp och tunga piskande svans gör Mewtwo otroligt svår att besegra. Varför han är etta hos mig är för att han är den enda pokèmonen som kan prata människor via sina tankar. Han är nämligen också otroligt stark.


Har ni några favoriter som ni vill nämna? Kommentera gärna.