Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Filmrecension: Draktränaren 3

Filmrecension: Draktränaren 3

Skrivet av xsantos282 den 17 februari 2019 kl 15:31

Allting har ett slut. Allting har en ände. Och nu är det dags för Dean DeBlois att knyta ihop en av dom mest fantastiska animerade filmserierna någonsin: Draktränaren. Och det sista kapitlet i denna franchise känns verkligen som ett avsked. Ett sorgligt sådant. Men ändå en vacker syn att beskåda.

Vem hade kunnat tro att en sådan enkel film om vänskapen mellan en pojke och en drake skulle leda till en massiv fanskara och en otroligt välskriven filmserie? Inte jag, iallafall. Men den första i ordningen håller fortfarande än idag och står som en av de nyskapande animerade filmerna hittills. Men ibland så måste man inse att allting har ett slut för eller senare. Ungefär som Star Wars når sitt slut i december. Men denna gång så är detta ett avsked utav dess like. Dock så kan det hända att en och annan tår kan falla längs ner din kind.

Hicke är då hövding nu och har tillsammans med sin hustru Astrid skapat ett utopi på Dräggö där drakar och vikingar har levt tillsammans i fred och harmoni ett riktigt bra tag nu. Men det börjar bli överfyllt med ännu fler drakar och det lockar uppmärksamheten från farliga fiender. Bland annat huvudantagonisten Grimmel, vars mål i livet är att döda alla nattfasor, vilket inkluderar Tandlöse. Och för att få honom i sina klor, så fängslar Grimmel en hona av samma art som dubbas till Vitfasa av Astrid. Detta leder till en konflikt som kommer förändra både människors och drakarnas framtid för alltid.

Animationsmässigt har Dreamworks aldrig varit bättre än i Draktränaren 3. Det finns en hel del filmscener vars detaljrikedom verkligen imponerar på en. När drakarna susar genom himlen och upp på molnen så känns det fortfarande i magen på en. Animationstekniken har utvecklats något så otroligt så det är inte någon chock att filmen är visuellt sjukligt välgjord och riktigt fränt. Eldeffekterna håller klass, tillsammans med både havet och vattenelementen. Filmen är dessutom färgrikt så in i bomben. Resultatet blir ett bildmässigt magnifikt verk som många verkligen har svårt att åstadkomma.

Själva storyn kan jag inte klaga på. Men dom som går direkt på trean kan säga att det saknas karaktärsutveckling och obalans mellan action och det emotionella. Och det beror mest på att man kanske inte hinner med i vad som händer. Just därför måste man börja med ettan och tvåan först. Mycket har hänt under dessa år i filmserien så det är mycket viktigt att man tar upp det man har missat. Serien på Netflix är ett måste för ett sant Draktränaren-fan. Men hur som helst, jag älskar varje minut av det jag får se. Nu vill jag inte spoila men att se Hicke och Astrid gifta sig är äkta filmmagi. Medans kören i soundtracket ljuder på och musiken blir mer lyckligare så kan jag inte neka att jag blev lite fuktig i båda ögonen.

När det kommer till röstskådespelarna så kan jag inte heller säga så mycket om. Nu har jag bara sett den svenskdubbade versionen. Originalversionen får jag kanske uppleva på Blu-ray senare. Men röstskådespelarna i den svenska versionen gör riktigt bra ifrån sig. Några röster har bytts ut, men Hickes röst är fortfarande kvar. Samma gäller Astrid. De flesta här agerar med känsla i sina karaktärer och kan verkligen få till det när det blir emotionellt. Givetvis föredrar många sådana här filmen på originalspråket, men jag har alltid kollat med svensk dubbning. Och det är något jag tänker fortsätta med. Musikspåret i filmen är också en riktigt stor bonus för sanna filmälskare. Ibland kanske den tar lite för stort utrymmet men det bortser man snabbt ifrån. John Powell är en sådan person som verkligen kan sätta ihop ett fantastiskt soundtrack.

När det kommer till det negativa så finns det återigen inte så mycket jag kan ta upp. Kanske att sidokaraktärerna ibland tar upp en hel del av filmen vilket känns som bortslösad tid. Visserligen älskar man Flåbuse och Flåbusa men det kan bli lite tjatigt med deras svamliga skämt hit och dit. Och att se Snor-Per ragga på Hickes morsa är ju i och för sig roligt, men det behövs ju inte tas upp hela tiden.

Men utan att dra ut på det hela så kan jag med gott samvete intyga att Draktränaren 3 är hittills årets bästa animerade film. Och för er som vill avnjuta ett stort farväl till älskade karaktärer ska nog vända er hitåt. För att ta farväl av Tandlöse, Hicke och Astrid för att nämna några är en av det svåraste saker jag har varit tvungen att göra. Vi kanske får återse dom någon gång men det dröjer nog väldigt länge till det.

BETYG: 5/5

Läskigaste stunden i ett spel?

Läskigaste stunden i ett spel?

Skrivet av xsantos282 den 16 januari 2019 kl 21:30

Jag är en sådan person som älskar skräckspel. Men ibland så kan det helt enkelt bli för mycket då det oftast leder till att mina byxor förstörs eller att jag svettas sönder av nervositet. Men jag kommer till er med frågan: Vilken är en den mest otäckaste, skrämmande, nervpirrande och fasansfullaste upplevelse i ett skräckspel ni någonsin har fått uppleva?

Min stund var nog i sjukhuskorridoren i Alien: Isolation. Den där förbannade xenomorphen flängde runt hela tiden och vägrade lämna mig ifred. Den gav mig en hel del hjärtattacker och otroliga mängder av fasansfull terror. Jag dog också väldigt många gånger.

Kommentera gärna! Vad är eran mest skräckinjagande stund upplevelse?

Filmrecension: Spider-Man: Into the Spider-Verse

Filmrecension: Spider-Man: Into the Spider-Verse

Skrivet av xsantos282 den 12 januari 2019 kl 22:32

Spider-Man har för mig varit mer än bara en seriefigur i trikåer som springer runt och räddar folk. Han har varit min största idol och favorit ända sedan barnsben. Jag har läst nästan alla serietidningar som inkluderar flera tusentals karaktärer. Och när det kommer till film så har jag alltid gillat Sam Raimis film från 2004. Sen fick vi ju Infinity War och Homecoming. Men denna, Into The Spider-Verse är utan tvekan den bästa Spider-Man och animerade film någonsin.

Spider-Man - universumet är Stan Lees bästa skapelse enligt mig. Glöm Iron Man, Thanos och dom andra. Jag vill snacka om dom riktiga hjältarna här. Jag älskar den klassiska historien om Peter Parker vars liv förändras efter att ha blivit biten av en radioaktiv spindel och därefter får superkrafter. När han farbror Ben dör så viger Peter sitt liv åt att bekämpa brott. För som den klassiska repliken säger: "Med stora krafter medföljer stort ansvar". Detta är något som har suttit fast i mitt huvud väldigt länge. Och om vi hoppar över just Peters historia så får vi ju inte glömma alla andra Spider-typerna som finns i olika dimensioner. Detta blev jag som mest intresserad i när jag läste i en serietidning om Miles Morales, en 14-åring som blir biten av en spindel och får liknande krafter. I den så möter han flera Spider-typer, bland annat den viljestarka tjejen Gwen Stacy/Spider-Gwen, Peter Parker/Spider-Man, Spider-Man Noir och många fler. Denna berättelse är något som jag själv vill ska fortsätta ett rätt bra tag. Men eftersom åren nu har gått så fick jag inte det jag önskade. Jag glömde bort nästan det hela. Tills Into The Spider-Verse kom på biograferna.

Men nu tycker jag vi går in på själva ämnet här: Filmen själv. Jag misstänkte direkt att den har samma humoristiska stil som Lego-Filmen. Men där så skiljer sig likheterna ordentligt. Istället för barnsliga skämt så tar denna film det mesta på allvar. Men ibland så slinker sig ett och annat skämt in som man garanterat kan inte låta bli att småfnissa åt. Och handlingen själv då? Jo, i nästan 10 år har Peter Parker axlat sig rollen som Spider-Man och beskyddat New Yorks befolkning från den ondska som hotar. Men hans liv når sitt slut i en brutal strid mot Wilson Fisk/Kingpin som använder en kolliderare som kan öppna portar till olika dimensioner. Det är där Miles Morales kliver in. Efter att ha blivit biten av en spindel och fått underliga krafter så inser Miles att bara han kan stoppa Kingpin. Men därav så får han hjälp från ett annat håll. Bland annat från Spider-Gwen, en alternativ Peter Parker, Peni Parker, Spider-Man Noir och lustigkurren Spider-Ham.

Men vad är det som gör filmen så otroligt bra i första hand? Jo, vi kan börja med själva stilen. Oh, jag får nästan gåshud av den vackert detaljerade bilden. Allt man ser framför sig är nästan som att titta in i en serietidning. Allt från Miles röst inne i huvudet till ljudeffekter. Alla dialoger kommer fram i små pratbubblor som man har sett i gamla serietidningar man hade som liten. Allt jag ser får mig nästan att gråta av nostalgi. Filmen har en unik stil som jag själv tror inte många kan toppa. Phil Lord och Christopher Miller har varit med och producerat filmen. Lord även har skrivit filmens manus tillsammans med en av filmens tre regissörer Rodney Rothman, något som visar sig när man lyckas pricka så pass rätt som man gör med filmens humor. Det är aldrig fördummad eller barnslig humor, och skämten är inte heller för grova för en yngre publik. Den kreativa komedin fungerar tack vare det intelligenta manuset.

När det gäller röstskådespelandet så är det inget man kan klaga på. Jag har sett både svenska och engelska versionerna. Och vet ni vad: Jag gillar båda lika mycket. Den svenska versionen är lika bra som engelska. Alla gör bra ifrån sig och har bra inlevelse i rollen. Fast det hade varit bättre om Björn Bengtsson som spelar Kingpin ersattes av Adam Fietz mörka röst. Happy Jankell gör bra ifrån sig som Gwen Stacy med sin fantastiskt glada röst. Björn Gustavsson klämmer också in en rolig dialekt hos Spider-Ham. Både engelska och svenska låter lika bra i min egen åsikt.

Själva karaktärerna i filmen är inte mindre än geniala. Det är tydligt att Miles är huvudpersonen, och att det är hans berättelse vi får se. Samtidigt så tar de mindre karaktärerna perfekt med plats när de förutom att berika filmens helhet, bidrar till att föra karaktärsutvecklingen av Miles och handlingen framåt. Jake Johnsons Peter Parker är enastående bra här. Gwen Stacy är också suveränt bra i filmen. Hennes personlighet gör att jag redan älskar henne. Även om den originelle Spidey har funnits längre så har Spider-Gwen alltid varit min favorit i detta universum. Alla Spider-karaktärer i filmen får också även imponerande actionsekvenser. Actionscenerna är kort och gott ursnygga. Slutstriden med Kingpin mot Miles är hur jävla cool som helst. Aldrig så har jag sett så detaljerat stridsplats förut i någon annan animerad film.

Som ett Spidey-fan sedan barnsben så var detta den film om figuren som mest efterliknar serietidningarna. En helt underbar hyllning till karaktären och ett måste för alla fans. Om en film någonsin har kunnat kalla sig för en äkta serietidningsfilm så är det "Into the Spider-Verse". Med animationsstilen omfamnar man den tidigare provade idén att en serietidning kommer till liv på vita duken. Trots att man använder sig av det i varenda bildruta så blir det aldrig uttjatat, snarare tvärtom. Det är väldigt snyggt, smart och stilfullt utfört. Tillsammans med filmens rappa tempo, charm och humor så resulterar det i en riktigt cool och underhållande upplevelse. Och kom ihåg detta: Alla kan bära masken....

BETYG: 5/5. Ett äkta mästerverk.

Första trailern till nyversionen av "Lejonkungen"!

Första trailern till nyversionen av "Lejonkungen"!

Skrivet av xsantos282 den 23 november 2018 kl 10:59

Lejonkungen från 1994 måste vara ett av dom största tecknade mästerverken som världen någonsin skådat. Och vi har ju fått flera rapporter om att John Favreau (Djungelboken) skulle tillsammans med Disney ge liv i denna gamla tecknade klassiker. Och nu har vi fått våran första titt på hur det kommer se ut. Trailern finns här nere:

https://www.youtube.com/watch?v=4CbLXeGSDxg

Bakom rösterna till djuren så hör vi bland annat Donald Glover som Simba, Beyoncè som Nala, Sam Earl Jones som Mufasa, Chiwetel Ejiofor som skurken Scar, Seth Rogen som Pumbaa och Billy Eichner som Timon. En väldigt intressant ensemble av skådespelare. Filmen har Sverigepremiär den 17 juli nästa år.

Vad tycker ni? Jag tror detta faktiskt det kan bli bättre än Djungelboken från 2016.

Skapa musikvideos gör mig glad och rofylld

Skrivet av xsantos282 den 11 november 2018 kl 21:40

Musik är något som många älskar att lyssna på. Och alla har olika smaker. Hårdrock, opera, film m.m. Jag har lite blandade åsikter. Men jag gör mestadels musikvideos. Jag har hållit på i 2 år snart och har blivit skickligare med åren. Jah har dock aldrig lagt upp något på min Youtube-kanal då jag inte haft en riktigt bra ide till video. Men jag fick inspiration och satte igång. Och här är de videos jag lyckats med. Ni kan se dem här nere.

https://www.youtube.com/watch?v=dGNM8Hy0GGY

https://www.youtube.com/watch?v=sKre__GQSKI

https://youtu.be/yP2CbZ8joY

https://youtu.be/u2kLI-O8zV8

https://youtu.be/De_lQwCUdSQ

Kolla gärna in min kanal och säg gärna vad ni tycker videorna.