Filmrecension: Lejonkungen (2019)

Disneys långa lista med live-actionfilmer blir ännu större med denna nya version av klassikern som många älskar. Den nya Lejonkungen följer originalets fotspår och presenterar sagan på ett nytt sätt för nästa generation.

Walt Disney Company har fått någon slags binge i att göra live-action filmer av sina gamla tecknade pärlor från 50- till 80- till 90-talet och uppåt. Jag själv börjar bli ordentligt mätt på dessa filmer men jag gillar ändå och kolla för att se vad som är nytt. Lejonkungen ligger nära mitt hjärta och trodde jag aldrig att dom skulle röra den. "Dont fuck with the original" som man säger. Men med Jon Favreau (Djungelboken) i regissörsstolen så var mina förväntningar skyhöga. Mest på grund av att jag är sån som kräver att nyinspelningar ska kunna vara jämlik originalet. Och med denna nya remake så blev jag positivt överraskad. Och en positiv grej med filmen är iallafall något bra: Man behöver inte oroa sig för spoilers.

Ni känner till historien: Det är en stor dag i Lejonriket då lejonungen Simba föds. Hans far Mufasa som är kung lär honom att respektera alla varelser i livets stora cirkel och lära sig ansvaret med att vara kung. Men det finns en som är missnöjd med prinsens födelse: Scar. Mufasas yngre bror och tidigare tronarvinge. Han planerar med hyenorna att döda Mufasa och förvisa Simba. Slaget om Lejonklippan genomsyras av förräderi och tragedi vilket resulterar att Simba tvingas fly. Men med hjälp av några udda vänner så inser han att han måste ta sin plats som den rättmätige kungen.

Den största skillnaden mellan denna remake och orignalet är ju självklart att huvudkaraktärerna att gjorts om till fotorealistiska djur. Det må vara exceptionellt vackert men det finns små problem med denna digitalisering för vissa. Djuren kan upplevas som uttryckslösa och livlösa vilket kan få sångnumrena som "Snart är det jag som är kung" eller "Hakuna Matata" att verka minst sagt konstiga. Tänkt dig att se en ko börja sjunga ungefär. Det är en sak som tar tid att vänja sig vid. Men jag däremot blev minst sagt förälskad i alla detaljer.

Röstskådespelarna är en av de saker som sticker ut mest här och Hans Zimmers legendariska soundtrack ger filmen hjärta och själ. Men den som sticker ut allra mest är nog Beyoncés röstinsats som Nala. När hon sjunger så tas filmupplevelsen på en helt ny nivå. Jag har dessvärre inte hört någon av hennes låtar, men är det något jag vet så är det att hon sjunger bra. Speciellt vid "Känn en doft av kärleken" där hon är i duett med Donald Glover som Simba.

Jag avskyr när man försöker lägga till nya saker i gamla filmer som görs om. Men istället för det så känns inte Favreaus "Lejonkungen" som en nytolkning, utan snarare som en påminnelse om hur stort och magnifikt originalet är. Är filmen onödig? Möjligtvis. Men även om det känns för digitaliserat så finns samma känslomässiga story och berör lika väl nu som då. Jag tycker att detta är Disneys bästa live-action film på mycket länge och jag hoppas att alla finner samma tanke som jag själv. Med andra ord: Kungen har återvänt.

BETYG: 4/5