Såg precis senaste avsnittet av Saturday Night Live där Jonah Hill var host. Det var ett ganska roligt avsnitt där Leonardo DiCaprio gjorde ett litet gästbesök. Men sedan Kristen Wiig, Jason Sudeikis, Bill Hader och Fred Armisen slutat tycker jag inte att programmet har varit sig likt. Det finns dock fortfarande några riktigt roliga komiker kvar och min favoriter är Taran Killam och Vanessa Bayer. Jag hade väldigt svårt för Vanessa under hennes första säsong, men nu tycker jag att hon är grym. De nya tillskotten blir säkert också bra med tiden. Det känns tråkigt att Seth Meyers också snart ska sluta men jag tycker att Cecily Strong har blivit bättre och bättre och hon passar bra som Meyers efterträdare i Weekend Update.

Kanal 9 visar Saturday Night Live en vecka efter att programmet har sänts, men de kortar ner avsnitten av någon konstig anledning. Jag vet inte om det har med rättigheter att göra eller vad det kan vara, men det är sjukt irriterande. Som tur är kan man streama hela avsnitt på NBC. Jag kan varmt rekommendera avsnitten med Paul Rudd och Jimmy Fallon. Båda var riktigt roliga!

Igår var jag på after work med några kollegor och ett samtalsämne som kom upp handlade om fobier. Jag har hört att fobier ska vara lätt att bota, men i mitt fall ser jag inte hur det någonsin skulle kunna vara möjligt. Jag har en extrem fobi för getingar. Det är inte så att jag bara tycker att det är obehagligt att de är i ansiktet när man grillar på sommaren, utan så fort jag hör ordet geting eller råkar se en bild på det äckliga krypet så får jag panik. Att hamna i en situation där man är inomhus och märker att en geting har flugit in genom fönstret går bra om jag är med någon familjemedlem eller riktigt nära vän. Då vet jag att de kommer se till att getingen försvinner. Men är jag bland klasskamrater, med bekanta eller på jobbet så är det svårare.

Jag förstår att jag inte kan kräva att alla i min omgivning ska hjälpa mig, men det jag hade önskat är att fler ska ha förståelse för att man har en fobi. Vissa fobier accepteras mer än andra. Om någon säger sig ha en fobi för att flyga så accepterar folk det. Samma sak med att åka hiss. Jag får dock sällan stöd och får ofta höra "Men du är ju flera hundra gånger större än den, den kan inte göra dig något.", "Sitt bara stilla.", "Döda den själv!". Jag har också varit med om bekanta som luras och som smyger sig fram till mig för att göra ett surrande ljud nära mitt öra. Detta händer faktiskt oförskämt ofta. Jag vet att jag inte borde vara rädd, men det är inte så lätt att bara stränga av beteendet.

En kollega till mig berättade igår att rädsla är något som uppstår då kroppen sänder ut varningssignaler när någonting är farligt. Ett alarm sätts igång som meddelar att det är dags att fly. Men ibland fungerar det inte som det ska och detta alarm kan sättas igång när man egentligen inte alls befinner sig i en livsfarlig situation. Han kallade det för en bugg i systemet och att det är det som antagligen händer mig när det gäller getingar.

Jag har dock blivit lite bättre när det gäller att hantera situationen utomhus. I somras bestämde jag mig för att gå ut i mina föräldrars trädgård för att fota ett bi på nära håll. Jag har inte lika stor fobi för bin som jag har för getingar, men jag tycker ändå att de är obehagliga och tänkte att det kunde vara en bra start att börja närma mig dem först. Att självmant gå fram och leta efter ett bi i trädgården kändes inte så jobbigt som jag först trodde. Och nu kan jag titta på bilden lite då och då för att vänja mig vid synen av ett bi. Det är lättare när man själv har tagit bilden i en kontrollerad situation, istället för att googla och inte veta vad man får upp för hemskheter.

Mitt nästa steg blir nog att titta på Bee Movie.

Att titta på dokumentärfilmer är något som jag tycker väldigt mycket om att göra. Det får gärna handla om djur och natur men att få följa människor vars liv skiljer sig från mitt eget är nog det som lockar mest. Till exempel dokumentärer om sekter, märkliga fobier och sexuella böjelser. Ni vet, människor som har en relation med exempelvis en berg- och dalbana. Helt normalt för vissa - helknasigt för mig.

Här kommer några filmer som jag har sett den senaste tiden och som jag känner att jag kan rekommendera för er som också uppskattar dokumentärfilm.

Black Fish
Hemsk berättelse om späckhuggare på Sea World. Riktigt bra.

Planet Earth
Dokumentärserien har funnits länge, men om ni har missat den är det dags att ta igen det nu. Helt fantastiskt foto med fascinerande djur och växter. Spoilervarning: I ett avsnitt får man lära sig om en insekt som endast lever någon dag bara för att fortplanta sig. 17 år senare vaknar deras avkommor för att sedan endast leva något dygn de med. Helt galet!

Miss Representation
En film som undersöker massmedias nedsättande bild av kvinnor, med fokus på hur det ser ut i USA. Jag blev väldigt irriterad när jag såg dokumentären. Beteendet bland journalister och nyhetsankare förvånade mig och jag är glad att det inte ser ut så här i Sverige. Visst, vi har våra jämställdhetsproblem här med, men det är långt ifrån så extremt som det i vissa fall verkar vara i USA.

Whores' Glory
Även om jag kan bli väldigt deprimerad av dokumentärer som handlar om prostitution, så kan jag inte hålla mig borta. Jag känner att jag vill veta vad som händer i andra delar av världen för att få lite perspektiv. Väldigt tragisk dokumentär, men ändå sevärd.

Och slutligen, för att tipsa om något lite mer lättsamt men som kanske inte kan klassas som dokumentär egentligen:

An Idiot Abroad
Med största sannolikhet har de flesta av er sett i alla fall något avsnitt ur denna fantastiska reality-dokumentär. Det finns inte mycket som toppar detta. Karl Pilkington är en gud helt i sin egen kategori. Jag brukar även lyssna på The Ricky Gervais Show när jag är trött på musiken på arbetsplatsen. Det är dock svårt att fokusera på jobbet när Pilkington drar igång med sina galna (men ofta kloka) tankar. Fantastiskt roligt!

Samtliga titlar jag nämnt finns att se på Netflix. Några finns på den amerikanska sidan och några på den svenska.

Jag tar gärna emot tips på dokumentärer som är värda att se! Har nämligen en tendens att fastna i samma typ av filmer och det kan därför vara kul att se något helt nytt.

Under det senaste året har jag blivit mer och mer negativ mot Facebook. Det enda jag gör är att chatta med mina vänner och titta på bilder. Sedan Instagram kom syns däremot färre och färre bilder på Facebook. I alla fall är det så i min vänskapskrets. Jag får se de bilder jag behöver på Instagram och plötsligt känns Facebook lite överflödigt. Trots det loggar jag in där flera gånger per dag endast för att se skryt, klagomål och babylycka. Jag orkar inte.

När jag först skaffade Facebook (år 2007) blev jag vän med alla jag pratat mer än 5 minuter med. Nu är jag betydligt mer sparsam med mina vänförfrågningar. Jag "unfriendar" oftare än jag skapar nya kontakter, för det finns så många som jag inte bryr mig om att "vara vän" med längre. Nästan varje dag kollar jag om det är någon som fyller år och då är min första tanke Vill jag gratulera denna personen? Om svaret blir nej går jag oftast in på deras profil och klickar ta bort som vän. På deras födelsedag?! Fy, vad taskigt! Ja, livet är hårt i den digitala världen.

Min första statusuppdatering någonsin var "trött som fan". Det är precis denna typ av uppdateringar som är så sjukt irriterande och meningslösa. Ingen bryr sig. Tyvärr har inte alla insett detta än och jag ser fortfarande liknande meningar bland mina kontakter och jag blir så trött på det. Trött som fan. Mina egna statusuppdateringar nu för tiden är däremot väldigt meningsfulla och intresserar alla läsare. ALLA. ;)

Att jag känner så här hindrar mig som sagt inte från att logga in varje dag. Självklart tycker en del av mig om att tjuvkika på andras liv, men jag blir samtidigt lite illa till mods av det. Ja, jag vet inte vad jag ska göra med detta otroligt stora i-landsproblem jag har satt mig själv i. Fortsätter nog att vara besatt trots meningslösheten i det hela. Eller så försöker jag göra det till något positivt och roligt istället. Så roligt som jag tyckte att det var förr. Ett steg i den riktningen kanske är att ta bort några obetydliga vänner. På deras födelsedagar.

Under de senaste månaderna har jag tittat på Weeds varje kväll innan jag somnat. Det har blivit som en rutin och familjen Botwin känns nästan som min egen familj. Min egen lilla störda och kriminella familj. Jag tycker att det är en ruskigt bra serie, men tyvärr har avsnitten varit ojämna under de senaste säsongerna och jag har gått från att tycka att det är genialiskt till att det är skräp. För att sedan tycka att det är genialiskt igen. Under de senaste kvällarna har jag nästan gett upp och tänkt påbörja något nytt, men har alltid fortsatt mitt tittande ändå. Idag såg jag att jag är på det allra sista avsnittet och plötsligt känns allt lite jobbigt. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill inte förlora min extrafamilj. Jag hatar när jag inte är beredd på när serier eller säsonger tar slut. Det händer allt för ofta.