Just when I quit, they pull me back in!

Det är en intressant relation som jag har med Call of Duty: Warzone, idag. Hatkärlek ibland, ren kärlek ibland och stundtals renodlat, passionerat hat - bara. Det stod dock klart för över ett år sen att jag fastnat, så pass rejält att jag inte vet hur jag någonsin ska ta mig ur det. Låt mig berätta.

När jag började spela Warzone 2.0 (kort efter releasen) gjorde jag det med en kompis som kört mängder av Call of Duty-multiplayer genom åren, nästan exklusivt. Det var såklart lyckat just av den enkla anledningen att jag lotsades genom de nya spelsystemen som lagts till i Warzone-uppföljaren och fick en rapp kurs i vad som ändrats, ersatts och vad som var viktigt att lära sig - snabbt.

Vi spelade tre månader, hyfsat regelbundet. Jag hade roligt, dokumenterade rubbet i bloggserien "Stories from Al-Mazra" och bestämde mig mer eller mindre sen för att gå vidare. Spela något annat. Lägga tiden på något annat. Men vid det laget hade tre av mina gamla vänner (som jag inte spelat med på många år) men umgås regelbundet med, IRL, läst bloggserien, snappat upp de dråpliga prox chat-incidenterna och beslutat sig för att testa, de med.

Det tog några veckor av trevande i menyer, loadout-träsk och vapentrimning innan alla var införstådda i vad Warzone 2.0 var för något men den var alla igång och vi träffades på regelbunden basis i lobbyn för att bara prata lite strunt, skjuta några vrålande fransmän på Ashika Island. Sen dess har tiden gått. Mina tre vänner kör med Warzone 2.0 än någonsin och jag känner hur vi byggt en bubbla i det spelet, där vi alla befinner oss. Varje gång jag startar ett annat spel, börjar jag snudd-på omedelbart fundera på vilka som just nu spelar Warzone, om de kör Resurgence eller Battle royale på Urzikstan och om de kammat hem några vinster kvällen till ära. Kort därefter har jag oftast avslutat spelet jag kör och hoppat över till Warzone för att det på flera sätt blivit vår samlingsplats, online. Det är där vi möts, varje kväll (nästan). Och lika trevligt som det är, lika beroendeframkallande problematiskt är det - också. Jag förstår naturligtvis att det är såhär alla World of Warcraft-spelare kände när de plöjde ned 3000+ timmar i Blizzards onlinerollspel och jag förstår att det knappast kommer att förändras inom den närmaste framtiden för egen del.

Jag säger som Michael Corleone, helt enkelt. "Just when I quit, they pull me back in!"