Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Debiruman: Crybaby!

Jag förstod inte vad kalabaliken rörde sig om till en början, varför folk hyllade den Netflix-exklusiva animen Devilman: Crybaby så mycket. Jag gillade den smidiga animationen och det fantastiska soundtracket, men det hela kändes till en början som krystat, långsökt och löjligt försök att visa upp så mycket bröst som möjligt - något som inte är så konstigt med tanke på att skaparen bakom Devilman är ingen annan än fanservicepappan Go Nagai himself, en pervers herre som bland annat ligger bakom verk som denna. Det hjälpte inte heller att hela premissen i sig kändes tunn i sig, där en blödig halvdemon går runt och dödar elaka demoner i en värld som helt saknar logik.

Men ändå blev jag... tagen, på något vis. Jag överraskades över hur mycket jag brydde jag brydde mig om löperskan som hamnar i den populära tjejens skugga, jag brydde mig om den kristna familjen som av någon anledning alltid glömde att mata sin katt och jag brydde mig till och med om freestyle-rapparna som brukade sammanfatta stämningen i deras hemstad... särskilt med tanke på att serien är designad för att förstöra din själ. Det fanns bevisligen ett hjärta bakom demonkonceptet, som lades till enbart för att rycka det ifrån tittaren så fort den fick chansen. Scenen där exempelvis en pappa överväger att skjuta sin demonson, som sakta äter upp sin mor, är plågsamt utdraget och vi ser den emotionell berg-o-dalbana som pågår under faderns ångestfyllda yta i vad som kändes som mer än fem minuter av ren fasa. Jisses. Eller vad som sägs om ett av det näst sista avsnittet, som spårar ur i en sådan förgörande skoningslöshet att det skulle få de värsta fähundarna i Game of Thrones att rodna.

Det där syndiga och det oskyldiga skapade i längden en bra kontrast och det slog mig senare mot seriens slut att mycket av den sjabbiga tafatthet som serien led av till en början fanns där av en anledning och blev förvånad över hur mycket som klickade i slutet, som mynnar ut i en förgörande och märkligt uppfriskande känsla som förde tankarna till det klassiska Neon Genesis Evangelion-fenomenet. Jag hade inte planerat att fastna för detta, men ändå satt jag där, häpen av hur medryckt jag blev i slutändan.

Devilman: Crybaby är med andra ord sexuellt laddat, brutalt, äckligt, mörkt... och oväntat emotionellt och vackert.

Debiruman: Crybaby!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus