Maniac är alldeles, alldeles, alldeles underbar

Universum kan vara en ensam plats. Förkrossande kall, och tom och ensam. Ibland känns det bättre att bara vara ensam - så man slipper känna sig mer ensam bland folk. Folk som ändå bara uppkom ur stoft. Dör, och blir till stoft. Vi kom till från ingenting och slutar upp till ingenting.

Den schizofrene Owen (en mager Jonah Hill) och den drogmissbrukande Annie (Emma Stone) befinner sig i detta svävande stoft i Cary Joji Fukunagas dämpade, alternativa New York. Deras retrofuturistiska Amerika, denna trånga och bleka huvudstad som tillåter utpressarfirmor att operera lagligt och där människor kan hyra en mycket påläst låtsasvän att dela nostalgiska minnen med, har tappat fotfästet om de där små sakerna, de små kontakterna med medmänniskor som bekräftar oss vänner, familjer, vänliga främlingar. Det rör sig inte om någon renodlad dystopi; folk i allmänhet är bara jävligt ledsna. Varför skulle vi inte vara det? Stoftet är så kallt, så okänt. Särskilt Owen, som saknar någonting verkligt och påtagligt i sitt liv, men som räds att såras igen. Särskilt Annie, som försöker dämpa en tom grop i sin mage och som tycks tappa bort allt viktigt i sitt liv. Dessa är främlingar - fantastiskt spelade, för övrigt - som bara vill hitta lite fotfäste igen.

Justin Theroux, en av grundarna till ett revolutionerande läkemedelsexperiment, anser sig ha lösningen till deras problem. Allas problem - den psykiska ohälsan. Vilken fantastisk man det här är - inte bara som en av televisionens allra bästa skådespelare just nu. Också som en härligt frenetisk figur som med hjälp av tre drogpiller - A, B, C - kan hjälpa Owen och Annie att ta itu med sina undermedvetna problem och bli botade för all framtid. Men den mänskliga emotionella världen är inte att leka med, visar det snart sig och dessa främlingar blir plötsligt med om en oförglömlig och gemensam knarkresa där fantasier om eskapader blandas ihop med den oerhörda pressen från verkligheten.

Jag älskade den, denna Netflix-pärla. Jag älskade detta kärleksbarn mellan Inception, The Leftovers, Brazil, Eternal Sunshine of a Spotless Min och eXistenZ. Jag älskade dessa plågade karaktärer och deras utomordentliga utspel. Jag älskar hur varje avsnitt överraskar och engagerar, hur varje avsnitt andas sin egen luft och hur Owens och Annies öden flätas ihop ju längre in drogbehandlingen de kommer. Det är en helgalen kallsvettig tripp ner i skuldens och skammens vrå, men man viras samtidigt om i en varm mänsklighet och klappas av en skruvad finurlighet som saknar gränser. Åtta påfrestande, hypnoitiska, hysteriska förtrollande, genomarbetande timmar som tacklar olika genrer känns i slutändan som ett par minuter som blixtrat förbi. Framförallt tar den vara på äktheten i denna visuella och febriga potpurri; ett tryggt huvud mot en axel, en lång längtande blick, doften av hemmabryggt kaffe, en våldsam kyss, en oskyldig fantasi.

Allt det här snacket om universums uppkomst, det ödsliga stoftet och meningslösheten... Äh! Allt man egentligen behöver är en vän som lyssnar.

En av årets absolut mest förtrollande upplevelser