Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge

This post is tagged as: Jack Sparrow, I wanna be a pirate, Pirates of the Caribbean

Netflix bringar emellanåt hem titlar jag totalt hade glömt bort till dess streaming hamn. När Jack och Co's piratäventyr begav sig för sisådär 15 år sedan trollband det verkligen mig. Det vill säga del 1 och 2, 3:an var för mig en bitterljuv upplevelse som led av en hel del problem som ofta förbannar del 3 i en trilogi. Men den förskönade bilden av piratlivet som del 1 och 2 presenterade var precis så som man själv hade velat att det utspelade sig när man lekte pirat som liten pojkspoling. Jack, Barbossa, Davy Jones och alla andra levererade verkligen ett galleri av pirater som jag inte kunde annat än älska, eller älska att hata beroende på vilken sida de stod på. Alla fall, likt många satt jag för någon kväll tillbaka och skummade igenom det oändliga netflixbiblioteket på jakt efter något som skulle få mig att sluta skumma och istället faktiskt titta på något. Jag trillar då över Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge, en film jag helt hade glömt bort existerade och som jag inte såg under dess tid framför bioduken. Det var som att Netflix hade gett mig en varm nostalgisk filt. Jag mindes hur uppfylld och begeistrad jag var när jag först klev in i Sparrows piratvärld för vad som känns som ett annat liv sedan. Det var då vad marvel är idag och alla, man or woman, suktade efter Jack Sparrow. Redan då spelade han en karaktär vars storhetstid verkade vara förbi. Han fångade verkligen den här förskönade bilden av hur en alkoholiserad pirat skulle vara. Han bar den här slitna men snygga exteriören, var charmig på ett sätt som gjorde att man förstod varför han kom undan med så mycket. Han fick piratlivet att se väldigt tilltalande ut. Resterande karaktärer förstärkte verkligen det med. Mr. Gibbs med all sin kunskap om legender och förbannelser, Rush som sannerligen manifesterade den klassiska piratkaptenen med Barbossa, etc. Allt annat som scenografi, manus, musik var också perfekt utfört och tillsammans formades den här kompletta visualiseringen av hur man hade velat att livet som skeppsseglande, skattletande pirat hade sett ut. Men var filten varm efter Salazar's credits började rulla? Nej, det var den inte. Nostalgikänslorna hade kastats överbord. Det kändes som att jag hade drabbats av Black Pearls förbannelse. För att citera Barbossa själv;

"I feel nothing. Not the wind on my face nor the spray of the sea. Nor the warmth of a woman's flesh."

Visst borde jag anat att filmen inte skulle vara något mästerverk i och med att ingen jag känner har sagt så mycket som ett pip om den samt att 4:e delen var slentriangegga vars enda syfte bestod i att mjölka ut mer pengar ur denna då ännu populära piratvärld. Märk väl att den då fortfarande var populär. Men när Salazar's revenge kom ut hade världen gått vidare. Jack Sparrow var inte på någons tunga, wanted posters hade sedan länge blivit övertäckta med affischer på superhjältar och dylikt. Varför då gjordes denna trötta, gamla film? För det är vad det är, en trött, oinspirerad rulle som ingen ville ha och inte heller verkar det som att Johnny Depp, Geoffrey Rush eller någon annan ville göra den heller. Den borde heta Old mens Tired Tales. Ploten är så utmattad att jag inte ens kan med mig att återberätta den. Hur dålig och klyschig du än må tro att handlingen är lovar jag att den är mycket, mycket värre. Jag finner mer originalitet i att vrida ur min illaluktande disktrasa. Det enda filmen lyckades göra var få mig att känna mig gammal, eftersom alla i filmen såg så förbaskat sletna och avdankade ut. Om Johnny med de första 3 delarna visade upp den förskönade bilden av den romdrukna piraten är det istället den verkligheten som träder fram här. Här ser han faktiskt ut som en bortglömd, tramsig, alkissvullen karaktär. Charmen är bortblåst och har ersatt med massa dåliga icke-skämt och pajasfasoner. Resten av karaktärer från de tidigare partierna verkar mest göra allt i sin makt att medverka i filmen så lite som möjligt genom att fly från Jack kort inpå filmens början. Gibbs klappar Sparrow på axeln och säger typ "We are too old for this shit." och han har helt rätt. Den enda energin som infinner sig besitter stackars Henry och Carina. Denna films motsvarighet på Will och Elisabeth. Dessa spelas av Brenton Thwaites respektive Kaya Scodelario och även om jag inte tycker att de gör några direkt minnesvärda prestationer märks de alla fall att de försöker. De är ungefär i min egen ålder och jag kan bara tänka mig hur de inför projektet trodde sig vara lyckligt lottade, att de skulle få chansen att bli en del av den där en gång magiska värld. Tyvärr är allt de fick efterbörden. Den var redan död när den anlände vid deras tröskel.

Så jävla onödigt. Man kan lång väg att Salazar's Revenge inte har i närheten samma budget som tidigare iterationer, där tidigare delar använde sig av faktiska kulisser består nästan allt här av CGI så jag förstår att filmen i sig inte kan nå samma episka skala som de innan. Men det roliga är att detta nästan fått dem att slänga in mer effekter och bara tryckt in mer. Jag fattar inte denna mentalitet. Det är något som ständigt återkommer i mellanbudget filmer. Som att filmskaparna försökt maskera faktumet att denna inte har samma backing som de andra genom att fylla den med mer set pieces som bara gör det mer tydligt i och med att den är fulare än filmer som kom för 15 år sedan! Vad sägs om att kapa bort all onödig skit och istället låta scener vila? Ge oss en chans att lära känna dessa nya karaktärer i tysta, lågmälda scener som kostar en 100 del av all annan CGI-dynga? Låt Barbossa och Jack kontemplera hur världen har gått vidare och hur de inte längre är relevanta eller något. Ge dem ett värdigt slut istället för bara kasta runt dem och försöka lura oss att tro att denna utdöda art är hippa. Det är okej att göra en liten film. Titta på Logan, det är ett skinande exempel på hur man kan göra, till och med överträffa titlarna som kom innan med en betydligt mindre budget. Det går, allt som krävs är att faktiskt vilja något. Jag hade gärna sett en film där Jack måste inse att ingen bryr sig om honom längre, få se hur alla andra runt honom antingen har dött eller gått vidare.

Förlåt, jag vet inte riktigt vad jag ville få ut med den här texten. Outnyttjad potential antar jag att budskapet blir. Se inte den här filmen heller. Se 1 och 2:an istället. Eller Logan. Mjölka inte för länge, då blir den sur!

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus