Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Vart ska man lägga krutet?

This post is tagged as: days gone, resident evil 2 remake, game design, open world

Vart ska man lägga krutet?

Under senaste tiden har jag tagit mig ann både Resident Evil 2 Remake samt Days Gone. Två stycken zombie-esc fyllda verk som skiljer sig starkt från varandra. Den ena ganska tajt, linjärt medan de andra ett open world spel med lätta survival element. Men de skiljer sig även på många andra punkter, dels var de valt att lägga sitt krut. Låt mig förklara.

Mystiken som infinner sig när man äntligen sätter sig ned i soffan och startar igång ett spel man väntat på under lång tid är bland det bästa jag vet. Möjligheterna är oändliga under de där första timmarna när man introduceras till spelets mekaniker, dess karaktärer och narrativet tar vid. Den dystra blicken som Kratos bär med sin hand vilande på trädet i början av God of War 2018, Sarah sovande på soffan väntande på sin farsa att komma hem i TLOS, de dystra ruinerna som man vaknar upp i Dark Souls, alla dessa intron som genast fångade mitt intresse. Dessa spel höll också kvar i det intresset under hela deras speltid. Visst kanske det hängde lite löst under några få ögonblick, men dessa är verkligen spel som jag anser lyckas hålla sig spännande och utmanande, både på ett spel- och narrativt perspektiv. Krutet är fördelat från början till slut.

Alla spel har dock inte tiden, budgeten, motivationen, etc för att kunna hålla ribban högt från början till slut. De flesta väljer därav att trycka till ordentligt under inledningen, för att ge spelaren så mycket incitament som möjligt till att fortsätta. Få en att bli pumped, prisa spelet under kaffepauser och få andra att börja spela. Spel som Final Fantasy XV, Metal Gear Solid 5, snärer en tidigt med episk inledningar som får blodet att rusa och hakan att falla. Men sakta men säkert börjar kvalitetn dala och hakan plockas upp från backen. Otålighet börjar istället sipra in, suckar blir frekventa och tillslut rushar man mot slutet för att man bara "Vill bli klar någon gång!" Hänt mig gång efter gång.

Hur relaterar detta till RE 2 och Days Gone? Jo, just i hur det förstnämnda är för mig ett klassiskt exempel av att lägga krutet under första halvan, medan Days Gone gör något tämligen ovanligt och sprider ut mer desto längre in i äventyret man kommer. Spoilers för båda spelen antar jag. Efter att ha sett den mest grafiskt imponerande hamburgaren någonsin i ett spel tar Resident Evil 2 vid. Det är snyggt, tajt, det dryper av atmosfär. Hela delen vid Polisstation är något bland det mest påtagliga jag upplevt i spelväg. Det lyckas med det omöjliga och gör zombies läskiga igen. Mister X's fotsteg som ständligt påminner en om att man aldrig är säker är så j-la bra. En oskriptad fiende som aldrig kommer sluta jaga en. Det kändes som att Next Gen redan var här. Japp, hela delen med polisstationen är verkligen ett smärre mästerverk. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om andra halvan av spelet, när polisstationen når sin ände och kloaker och kliniska labb tar vid. Där Polisstationen till stor del förde vidare handlingen genom bra dialog, enviromental storytelling, blir andra delen klyschig och oinspirerad. Mötena med Mr. X är scriptade och därav försvinner också min fruktan för honom. Jag går från att önska " att detta aldrig tar slut", till att tänka "När ska detta ta slut?" Kanske låter lite väl hårt men det var mer eller mindre så jag kände.

Days Gone däremot börjar väldigt ostadigt. Vi introduceras till vad som ser ut att vara tvättäkta hårdhudade bikers som är lika monotona som en två polig 3.5 kontakt. Spelets urvattnade handling berättas först i snigelfart, spelmekaniken känns förlegad, buggarna är många, den öppna världen är öde och uppdragsstrukturen är bland det konstigaste jag sett på många år. Seriöst, det är som att Sony Bend inte spelat ett open world spel sedan 2010. Flera timmar in plågar jag mig fortfarande vidare, i hopp om att det ska bli bättre. Och det blir det faktiskt, mycket bättre. Där ex. Resident Evil börja tappa ånga kickar Days Gone äntligen igång. Narrativet blir bättre och bättre, karaktärerna visar lager jag inte trodde fanns där, nya introduceras allt eftersom och alla känns de väl gjorda och unika, vilket är väldigt sällsynt i ett open world spel av denna skala. Det gör det smarta valet och inte visar upp alla typer av fiender direkt, utan istället presenterar de i godan ro. Jag blir faktiskt glad över att kartan inte kryllar av massa onödig filler eller torn, utan istället låter mig fokusera på main questen som också blir mer och mer varierade. Sällan, om någonsin, har ett spel blivit så mycket bättre som Days Gone gör. från en 5:a till en stark 8:a. Det är inte på något sätt ett perfekt spel, men olikt andra open world spel där jag oftast börjar känna tröttheten och otåligheten falla in får jag istället blodad tand och bara vill köra mer och mer. För varje element som känns stelt och förlegat presenterar de nya eller visar upp dem från en annan vinkel. Om ni orkar ta er igenom de ganska risiga första timmarna väntar er verkligen ett spel med mycket hjärta och spännande idéer.

Vad vill jag ens säga med detta? Att jag önskar att fler vågade göra som Bend har gjort och låta ens spel faktiskt bli bättre och bättre desto längre in man kommer. Lägg inte allt krut i början, helst så klart fördela det över hela alltet. Men om inte, spara på det så det faktiskt finns mer att ge längre in i äventyret. Lägg inte alla kort på bordet direkt. Med det får ni ursäkta mig, nu vill jag fortsätta spela Days Gone:)