Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Riktiga Män sjunger på bakfylleblues

Bröllopet var över.

Alla Somethings var uppdruckna och våra hjältar (Johan och Brandon) var tillbaka på vandrarhemmet och slumrade slött i fyllesömnens vagga. Manchesternatten ljöd utanför med sirener, rop och sorgsna Morrissey sånger i vinden.

Sing me to sleep
Sing me to sleep
I don't want to wake up
on my own anymore

Morgonen grydde, Johan och Brandon gnydde. Ögonen deras var röda och tungorna kändes som två gamla och skrumpna disktrasor. Johan led av sin klassiska dagen efter alkohol halsbränna och Brandons käke kändes sladdrig och lös. Frukosten förtärdes i tystnad, Johan hittade ingen lust till ord och Brandon lydde doktorns order och försökte att inte öppna käken i onödan i rädsla att den skulle låsa sig igen. Efter morgonkäket for duon iväg till centrum för att möta upp belgarna och Fazz.

Det var fortfarande sommar, men Manchesterluften kändes höstaktigt krispig och våt denna dag, himlen var ett hav av gråa moln som verkade vilja börja storböla närsomhelst. Johan hojtade till när han fick syn på belgarna som alla satt på varsin resväska och samtalade slött mellan varandra, Fazz bara stod och log med sin buskiga skägg. Efter alla "Hello's" and "Hallo's" slog samtalet snabbt över till kvällen före och små korta rapporter av allas äventyr återberättades i ord och rörelser. Det var nu dessa skildringar (som senare skulle återberättas och minnas tillsammans i äldre dar) började hitta sin sanna form och essens som berättelser. Oviktiga och tråkiga detaljer ströks bort ur protokollet och vissa specifika händelser överdrevs och fylldes ut i komikens och underhållningens namn.

Efter historierna gick gänget till en butik och köpte mat. Brandon och Johan köpte mat till en andra frukost (eller Brandon köpte alla fall mat till en andra frukost, Johan köpte nog mer till middag och lunch) och belgarna samt Fazz skaffade proviant till deras resa iväg till Skottland. Skämt drogs och skratt skrockades på vägen till tågstationen. En mix av avsked och begynnelse låg i luften när de kom till tågstationen. Brandon hade alltid varit fascinerad av denna känsla som tågstationer, flygplatser, fartygshamn och busstationer bar på. Denna schizofrena atmosfär av äventyrs slut men också äventyrs början. Vissa som kom hem, vissa som for iväg, vissa som sa adjö, vissa som välkomnades tillbaka -kramar fyllda av återföreningens glädje, kramar fyllda av avskedens osäkerhet- början och slut. Brandon gillade inte riktigt vara den som blev kvar och vinkade "Lycka till på resan!" utan föredrog vara den som for iväg med uppbrottets energi, men man kunde inte alltid vara den som är den.

Johan tog selfies med varenda grabb var för sig.

En selfie med en leende Fazz.
En selfie med en grimaserande Flynn.
En selfie med en galant Steep.
En selfie med en lugn Maximo.
(En selfie med en osynlig Diggy som inte var där alls för han hade redan farit iväg till Belgien på morgonen).

Brandon och Maximo gav varandra en tyst nick som för att understryka gårdagskvällens äventyr. Belgarna och Fazz klev ombord tåget och sen...sen... var dem borta. Johan och Brandon stod kvar en stund innan de traskade iväg till stan och hamnade på en Pizza Hut med varsin pizza (Brandon hade vitlöksbrödkanter på sin pizza till Johans stora avund). Sen var det tillbaka till vandrarhemmet. Där inget hände. Det här var Brandon och Johans näst sista dag i England, imorgon skulle de möta upp med Nat och Steve för lunch på en Vegansk Hamburgarställe (lite av en oxymoron tyckte Brandon men whatever, det skulle bli spännande att se hur det var) och sen dagen efter for de tillbaka hem till kalla gråa IKEA land.

Idag fanns det inga planer.
De kunde göra vad som helst.
De gjorde inget.

Johan kollade på youtube klipp på Henrik Dorsin och AVGN. Brandon försökte läsa, men han kunde inte koncentrera sig, det var något konstigt i rummet, inget liv, Johan var alldeles för tyst. Det var konstigt. Det var då Brandon kände smaken av det som hängde i luften, melankoli, men mannen fattade inte varför den var här, han var inte deppig alls, så han bara avfärdade känslan som baksmälla slöhet. Det var det dock inte. För vad Brandon inte förstod var att det var JOHAN som kände sig melankolisk. Mannen kände sig nedstämd. Det kändes som att festen var över, äventyret klart, han skulle älskat att ha hängt med grabbarna iväg till Skottland och fortsätta eskapaderna, men så blev det inte, han var kvar här, utanför gruppen, utanför berättelsen, den som vinkade iväg hjältarna som försvann bakom horisonten. Fyfan. Men det fanns inget att göra åt saken, Johan visste den här känslan, det bästa botemedlet var att göra inget, för han hade inte lust med något just nu, ingen energi att engagera sig med något, bara kolla på lite youtube och låta känslan segla vidare. Det var vad han skulle göra.

Samtidigt insåg Brandon att han ville gå på bio. Han hade upptäckt att de visade biofilmer mitt på natten här, han ville gå på en sån. Han föreslog det till Johan som visade föga intresse. Brandon hoppade ner från våningssängen och började lista upp filmer som han trodde skulle fånga Johans intresse.

Johan: Alltså, I am no fun när jag är såhär, så om du vill gå på bio låt inte mig stoppa dig, det är bara att gå, jag klarar mig här no problem.

Brandon fattade inte.

Brandon: Aaah, jag fattar. Baksmällan spökar va, haha! Ja, det var inte direkt en torr kväll igår, hehe. Vi tar en burgare på vägen så är du som ny ska du se.

Johan: Nä, alltså, det är inte baksmälla, jag mår ganska bra med tanke på hur mycket jag drack igår, får tacka Fazz och hans vattenglas för det antar jag. Det är mer... du vet, jag har liksom ingen, typ, lust.

Brandon: Har du skadat dig eller? Är det munsåren som smärtar till det!?

Johan: Nej, nej, inte det. Du vet killarna har dragit och jag har liksom ingen, vad är det man säger, det är liksom en tomrum nu och jag orkar inte göra något.

Brandon: Vadå, är du hungrig? Jag kan kila till SPAR och hämta något.

Johan: NO. Eeeh... jag är bara nere liksom. Emotions and shit. Jag är... jag vet inte. Det är bättre om du går själv.

Brandon: ???

Brandon kilade till SPAR och köpte skittles, popcorn och läsk till Johan. För ni förstår läsare, Johan och Brandon var mitt i något som alla män i världen kommer erfara någon gång i deras liv. Det som jag kallar för "Känslobarriärs loopen". Det är när två män ska prata om känslor, men problemet är att den ena mannen kommer inte förstå att det här händer och den andra mannen är så ovan att uttrycka sina känslor att han är helt oförmögen att göra det på ett förståeligt sätt. Det pratas men inget förstås. Brandon förstod dock Johan... till viss del alla fall... han fattade att mannen ville vara ifred och kolla på Youtube, Brandon fattade inte riktigt VARFÖR han ville det, men whatever, Brandon tänkte att han kunde alla fall fixa lite snacks till Johan. Snacks gör det mesta bättre här i världen tyckte Brandon.

Efter att B hivat snacksen till Johan, kilade karln iväg till bio och såg Spiderman: Homecoming. Han pendlade ett tag mellan Baby Driver och Spiderman, innan han valde det sistnämnda och kände sig som att han gjort något smutsigt och avskyvärt. Istället för att stödja en av hans favorit filmregissörer (Edgar Wright) så stödde han kartellen Disney och deras sakta men säkra tåg emot att ta över hela världen, men vad kunde man göra, han diggade Spindelmannen helt enkelt.

Egentligen var det ju lite underligt att Brandon gick på bio utomlands. "Varför gå på bio och se någon film som man kunde lika gärna se på bio hemma i Sverige? Det är samma bioupplevelse pretty much, stor salong, popcorn å läsk, stor duk där filmen visas". Men det var just därför att det vara SAMMA upplevelse som hemma som Brandon gillade gå på bio utomlands. B hade inte direkt hemlängtan eller något, men det kunde bli smått stressigt då och då med alla nya saker och intryck på en utomlandsresa, att det var skönt att bara kunna koppla av i en bekant miljö som en biosalong och se på film.

När Brandon återvände tillbaka till vandrarhemmet lyssnade Johan på "En gaffel kort" och hade ätit upp halva påsen Skittles. Popcornpåsen var öppnad, men knappt en enda popcorn var borta. Underligt tyckte B då Johan var en popcornslukare av legendarisk rang. Brandon anmärkte denna egendomlighet och hans kamrat slängde en popcorn till honom. Förundraren slukade det uppvärmda majskornet och insåg vad dessa engelska barbarer hade gjort. De hade SOCKRAT popcornen. Fy bubblan vilka hemska kräk! När det stod "SWEET and salted popcorn" hade Brandon trott att "Sweet" var menad som typ "Sweet moves bro!", inte som i sött, sockrigt sött. Brandon sa dessa tankar till Johan och han nickade instämmande. "Popcorn ska inte vara sockrat. Det är äckligt", sa Johan och Brandon förstod EXAKT vad han menade.

Riktiga Män sjunger på bakfylleblues

Känslobarriärs loopen i aktivt tillstånd

Facebook
TwitterReddit