Riktiga Män fiskar på stormiga sjöar (1)

Brandons far misstänkte att det här skulle bli sista gången han någonsin for ut och fiskade. Gubben hade yttrat dessa tankar högt och tydligt under frukosten och Brandon hade besvarat det med tystnad. En tystnad som sonen förlängt så länge han kunde genom att konstant sleva gröt in i käften med intentionen att hela tiden ha munnen full med så groteskt mycket havregrynsgegga att det var omöjligt att prata.

För vad fan skulle han kunna svara på hans fars tankar!? "Yeah, du är 82 år gammal. Döden lurpassar väl i varje jävla vrå i den åldern", eller "Sucks to be old. Allt man tycker om måste man lägga av med. Tillslut kommer du inte ha något du tycker om att göra kvar. Bara sitta ensam hemma och längta efter skidsäsongen, för då kan du kolla på TV och se på när ungdomarna tävlar i Tour de Ski och sen bli besviken när norrmännen spöar svenskarna. För livet är bara en ändlös parad av besvikelser och elände. Det finns bara en sanning i den här världen och det är det alltid blir värre imorgon!" Tystnad var bättre än det, även om Brandon var smärtsamt medveten om att han sakta men säkert höll på att kvävas av gröten fortsatte han ändå att sleva skiten utan avbrott ner i svalget. Bättre med "death by gröt" än att visa att man hade känslor. Det var tankegången. Hellre död än rörd.

Känslan av gröt dröjde sig kvar i munnen i flera timmar, även när de satt i bilen på väg emot stugan kunde Brandon känna hur halsen kändes smått öm efter havregrynskaskaden. Det var inte det enda som hade dröjt sig kvar, orden från Brandons upphovsman vid frukosten klingade och studsade runt i skallen fortfarande. För om hans far hade rätt - att det här var hans sista fisketur - betydde det också att det fanns en stor chans att det här skulle bli Brandons sista gäddholocaust också. För pojken var inte en fiskare. 85% av gångerna Brandon fiskat i sitt liv var tillsammans med hans far. Om gubben inte fanns kvar, fanns det en ganska stor chans att Brandon aldrig skulle plocka upp en nät eller fiskespö igen.

Det här var inte första gången gossen haft sånna här tankar. För några år sedan då Brandon tillsammans med sin mor och far gick ut för att plocka hjortron, då hade likartade funderingar börjat blixtra runt i cerebrum. Att gå ut och grinda efter hjortron ute i svårforcerad terräng med ett par pensionärer var inte direkt en formel för ljushastighet. För en frisk tjugoplussare som Brandon tog det fem sekunder att hoppa över en bäck, men för en åttioåring med en malfunctioning ben och en sextioåring med kass rygg, var en bäck inte en snabb skutt över, för dem var det en flera minuter lång projekt som innehöll allt från komplicerade uträkningar av distans, stillsam väntan på att få medvind, sökande efter en bra gren att kunna klamra fast vid vid övergången och femtio stycken vilopauser.

Hjortronresan hade varit en "Holy shit" ögonblick för Brandon. För han insåg där och då att om han ville fortsätta med att plocka hjortron i framtiden, var det han själv som skulle vara tvungen att ta intiativet att göra det. Det skulle förvandlas från en grej han gjorde med morsan och farsan, till att bli en grej han själv höll på med.

I sina tankar såg Brandon hur han tvingade sina motvilliga systersöner att följa med honom till sumpmarkerna, hur dem skrek efter nåd när tusentals myggor sög deras unga färska blod ur dem, hur deras salta tårar rann nerför kinderna efter att ha vandrat i flera mil med skavsår på fötterna och just få höra nyheten från en glad Brandin "Det är en kort sträcka till, vi ska bara klättra över det där berget". Ja, det skulle bli upp till Brandon att föra denna vackra och traditionella tortyrmetod som är hjortronplockning vidare till den nya generationen.

När Lasse och Brandon anlände till stugan var det redan eftermiddag. Stugan var en liten röd låda, ingen hade varit där på ett tag så gräset var långt och vajade i vinden, en yxkast ifrån stugan låg resterna av en husgrund. Det var där Brandons far hade vuxit upp - farfar Arthurs hus - men både huset och farfar hade elden dräpt en natt för snart tio år sedan. Så nu var det inget kvar än bara lite tegel och aska.

Markområdet var Lasses och stugan var Lasses, men det var inte han som snickrat ihop kojan. Utan det var Jonte. En grabb som inte haft någonstans att bo, så han hade föreslått till Lars att han kunde bygga en stuga där till honom och som betalt för arbetet kunde pojken bo där ett tag. En bra deal tyckte Lasse och så hoppsan hejsan fanns det nu en stuga där.

Jonte hade tyckt om rusdrycker, så när han flyttat ifrån stugan såg hela området ut som en soptipp byggd ovanpå en annan soptipp. Efter klagomål från grannarna (och Lasse) hade Jonte städat tomten upp ordentligt, men än idag kunde man hitta sprit och likörflaskor liggandes lite här och där. När Brandon klev ut ur bilen och for till dörren för att låsa upp, kunde han höra hur det knastrade till under fötterna när han gick, det var alla ölburkar som låg under gräset.

Brandon låste upp dörren, for in i stugan med två ICA kassar i vardera hand och började ställa in varorna i kylen. Under tiden for Lasse och hämtade Stefan och Marja-Leena, dem skulle joina them i den här lilla fisketuren, men paret hade på något sätt åkt vilse i lillbyn som är Vettasjärvi och farsan var tvungen att hitta dem. Under tiden Lasse letade efter de vilsna for Brandon ut till gården och samlade ihop alla spritflaskor, ölburkar, whiskybuteljer och ciderburkar han kunde hitta. När Lasse anlände med Stefan och Marja hade Brandon redan hunnit fylla en hel svart sopsäck med diverse alkoholkärlor. Lasse grymtade till Brandon att sluta leka och hjälp istället med båtmotorn. Grymtad och gjort, släppte Brandon sopsäcken, plockade upp motorn, hivade den i bagaget och så brummade Stefan, Lasse och Brandon iväg till sjön för att prova motorn.

Skiten funkade såklart inte. Båten guppade ute på vattnet med gammelgubben vinglandes ombord, men motorn bara spottade och fräste när Lasse försökte få igång "apparatan". Vinden blåste båten mer och mer ut till sjön medans Stefan och Brandon bara stod som två lyktstolpar på stranden och stirrade på. Lasse svor, vinden ven och Stefan försökte överrösta både vinden och svordomssaxofonen när han försökte hjälpa till med att rent ut GISSA vad det kunde vara för fel på motorn, MOTORN som han inte kunde SE där han stod. Det hjälpte såklart inte. Kanske hade Stefan rätt i sina gissningar men att försöka skrika ut order till en halvdöv gubbe tjugo meter borta var inte direkt friterad guld om ni fattar vad jag menar (jag fattar inte vad jag själv menar så lycka till).

Vid det här laget började Brandon bli uttråkad av denna kakofoni och bestämde sig för att ta en dopp i sjön. Denna historia kära läsare utspelar sig mitt i september, uppe i kalla Lappland, så ni kan nog fråga er med gott samvete om Brandon hade alla samer på skotern när han kläckte denna skarpsinniga ide. Föga oväntat plaskade Brandon in i sjön och insåg att sjön inte var uppvärmd med varma filtar, nej, det var femtiotusen Piggelin och dödens frostiga bleka hand som värmt upp denna mörka lagun! Men Brandon kunde inte backa av nu när han hoppat in, det vore pinsamt, han var tvungen att stå sitt kast och försöka låtsas njuta av denna svåra misshandel han utsatt sig själv för. Brandon bestämde sig för att vara till nytta och plaskade smidig som en stenstaty till sin fars båt, grep tag i fanskapet och drog den till stranden. Det fanns åror i båten, så det här var en helt onödig FLEX från Brandons sida, men Lasse sa inget. På torra land bestämde sig trion (läs: Lasse) att fara tillbaka till stugan och försöka fixa motorn där. De slängde sig i bilen och grusade iväg.

I stugan böjde sig Stefan och Lasse över motorn och smekte sina mustascher tankefullt. Brandon hade ingen mustasch så han joinade inte männens tankesmedja. Istället satt han i fåtöljen och läste "United States of Japan" av Peter Tieryas, i brist på mustasch smekte Brandon sina ögonbryn tankefullt och distraherade sitt eget läsande.

Lasses och Stefans mummel verkade nå i en konsensus i vad problemet var, Brandon var inte helt säker om han hade rätt i denna gissning, men med tanke på att männens mummel hade synkat in i exakt samma tonläge antog grabben att någon slags samförstånd hade uppnåtts. Brandon hade rätt i sin gissning. Lasse ställde sig upp.

Lasse: Vi får gå till grannpojken och fråga om han har *sak er berättare inte kommer ihåg eller vet vad det var... någon slags mutter?*

De tre männen vandrade iväg till grannpojken medans Marja stannade kvar i stugan och började tillaga mat och plocka undan bestick, mustaschhår, pellets och annat random skit som skräpade här och var på golvet. Lasse knackade på hos grannpojken och dörren flög upp. Det visade sig att grannPOJKEN var en sjuttio årig karl med ett ansikte som såg ut som en sliten lädersoffa. Alltså tekniskt sett var Lasse tolv år äldre än gubben, så i hans ögon var gubbstrutten säkert en pojk, men Brandon hade svårt att se ungdomligheten i grannpojken, speciellt när gammelfarbrorn började prata om alla metaller som opererats in lite här och var på hans kropp och när mannen började minnas sin ungdom då han jagade håriga elefanter här i trakten med sten och spjut.

Anywho, efter att ha druckit en liter av gubbens lingonsaft, hittades muttern (eller vad det nu var) som behövdes och trion återvände till stugan. Maten var färdig. I sanna tornedalsk anda fanns det inget grönt ("vad är det här, gräs?") på menyn, bara kött, potatis och fett. Käket slukades, motorn fixades, fiskenäten plockades ner från väggarna och så var det tillbaka till stranden....

-------------
*Fortsätter i bloggen under*