Riktiga Män tänker tankar om döden (och pizza)

När livet betedde sig som en asshole och attackerade en med depression brukade Brandon och Johan försöka bekämpa detta med skräpmat - it was a futile effort - men det här var den enda strategin duon verkligen bemästrade fullt ut. Tyvärr var det en taktik som inte löste något, allt den gjorde vara att fylla låren med transfett och tömma plånboken på sedlar. Det spelade dock ingen roll om inget "riktigt" uträttades, denna skräpmats krigslist var en symbolisk gest mer än något annat .

"Alltså, jag VET att pizzan inte kommer lösa några av mina problem, den kommer inte bota min depression, den kommer inte att få mig mer aktiv, den kommer inte att söka jobb åt mig på platsbanken. I KNOW THIS. Jag har käkat tusen pizzor! Men ändå. Ändå finns det alltid en liten röst back in my skull som tänker "Kanske den här gången. Kanske den här gången kommer pizzan att fixa hela mitt liv". Så man beställer pizzan och man är glad. Glad över att det är gott, glad över att man slipper laga mat. Man tänker inte på skiten, i den stunden är man NÖJD och GLAD, och fuck it man, i den stunden känns pizzan som det viktigaste grejen mänskligheten hittat på någonsin. En power up som får en att tolerera livet lite till!" - Johan

Denna tidiga oktober dag var dock inte en pizzadag, nej, det var en "Asian Palace buffé dag" med andra ord en dag som gick i lathetens tecken, en dag då Johan eller Brandon inte orkade laga mat och bestämde sig istället för att käka ute. Det var en dag av lathet, men också en dag av "Haha, fuck you for not being here!"för Johan. En stor anledning varför B och J käkade ute den här dagen var för att Sarah var hos sin Mamma Mu och Johan gillade att retas med Sarah genom att "glömma" skräpmatskvittot på köksbordet hemma, så när hon återvände tillbaka hem och fick syn på kvittot skulle hon bryta ihop i tårar och ångestknyanden. "Hon har den gulligaste ångesten" brukade en leende och nöjd Johan säga i dessa stunder till en acelryckande Brandon.

Tobbe joinade Johan och Brandons expedition till Asian Palace och dess spartanska sortiment av bufferätter. Inte för att någon av killarna brydde sig nämnvärt om att det inte var en giganto-kolosall-alla-stjärnor- i-universum! utbud av asiatisk kulinariska läckerheter, sålänge det fanns kött med bambuskott, friterad kyckling och ris så var det värt att punga ut fyra tjugolappar för maten.

Restaurangen ägdes av en gullig liten kines (eller whatever asiatisk land hon kom ifrån, GET OF MY BACK!) gumma med en mammaaktig aura som utstrålade både vänlighet och bestämdhet i varje rörelse och ord. Inne i restaurangen blev Brandon trollad av Tobbe som tog ut en stol och sa:

Tobbe: Vill du sitta?

Brandon: Ja, det gör jag gärna.

Tobbe: Det får du inte.

Och så slog Tobbe sig själv ner i stolen han dragit ut. Brandon got OWNED! Tobbe var dock en alldeles för god ponke för den här världen och fylldes direkt av skuldkänsor och självkval av denna harmlösa busstreck och reste sig kvickt upp, ursäktade sig för sitt förfärliga beteende och sa att Brandon kunde ta stolen om han ville. Brandon hade redan hunnit sätta sig ned på en annan stol och hade glömt bort allt för att hans ögon hade laserfokuserat sig på maten.