Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Top 9 Batmanfilmer plats 9-8

Top 9 Batmanfilmer plats 9-8

Skrivet av El_Tobio den 17 mars 2016 kl 14:05
This post is tagged as: Batman, Batman & Robin, Batman Forever, George Clooney, Val Kilmer, Film

Vår introduktion till DCCUs och Ben Afflecks tolkning av Batman är runt hörnet och det har snackats mycket om den kommande Batman V Superman: Dawn of Justice med sin premiär på onsdag. Så jag kände det passande att rangordna alla Batmanfilmer som gick på bio. En topp 9 (ja, så jäkla många finns det) från sämst till bäst, efter min egna smak och åsikter.
Innan jag drar igång listan vill jag gärna lyfta fram att direkt till dvdfilmer som Batman Year One, The Dark Knight Returns part 1 & 2, Under the Red Hood, mflr som enkelt utklassar de flesta på den här listan och är väl värda en kik ifall ni inte redan spanat in dem.

But let us commence!

Plats 9: Batman & Robin

Big shock, eller hur? Mångt och mycket har sagts om Joel Schumachers bisarra försök till.... ja vad fasen ska Batman & Robin vara? Tonen är överallt och ingenstans på en och samma gång, men lutar starkt mot någon form av omedveten självparodi... om det inte var för att vad den nu än försöker sig på att vara så känns det verkligen inte som Batman. Det är någon form av pantomimteater med repliker där ingen av skådespelerna verkar trivas att vara i. Utom en.
Arnold Schwarzenegger verkar ha kalaskul när han går runt i sin Power Rangersdräkt och dräper isiga ordvitsar och gör på något bisarrt sätt det hela lite roligt att se. På ett so bad is good sätt som skitfilmer som Birdemic kan framkalla. Sitt ett gäng kompisar, ät lite ostbågar, chilla med ett par öl och bara mobba och skratta ÅT filmen och inte MED den så blir på sitt sätt en kul upplevelse.

Men som Batmanfilm faller den helt platt. Inget av det som gör karaktären intressant går att finna och allt behandlas som ett udda barnprogram. George Clooney, som ända under andra omständigheter skulle gjort en bra Batman, går lagom förvirrat runt och försöker verka allvarlig, Chris O'donnell är så irriterande att folk blev anti-Robin och vägrade så fort serien skulle rebootas, Uma Thurman skuttar runt i en grön kroppsstrumpa och uttrycker sig överdrivet, ja fy fan. Gotham är dränkt i neon och bisarr arkitektur. Jag finner att jag ofta återvänder till ordet "bisarr", och jag tror det är det som bäst sammanfatar det hela.


Plats nr 8: Batman Forever

Batman Forever är udda på det sätt att den ändå är OK. Hear me out!

Den har sina problem, det har den, men den har ändå några goda kvalitéer. Joel Schumacher tar över efter Tim Burton, då Warner Bros kände att Burtons stil i Batman Returns gjorde att de inte kunde sälja till räckligt med Happy Meal leksaker (ja, seriöst), och försöker ge filmen en något lättsammare ton. Vilket menas mer neon, lysande saker och en Two-Face i vinröd kostym med tigerränder... go figure.

Om vi börjar med det positiva:

- Val Kilmer är ett oväntat val som Batman, men gör ett överraskande stabilt jobb av det. Vi utforskar lite mer av Bruce Wayne och hans relation till det han gör. Inte i den mån som Nolan valde att gå under skinnet senare, men ändå välkommet efter att ha låtit karaktären vara ett mysterium tidigare, om än effektivt så.

-Manuset känns som det har en riktining och följer den, Batman utvecklas ändå lite från början till slut och han känner att han skulle kunna balansera sitt liv, han förlitar sig på en kompanjon i sin kamp osv.

- Jim Carrey tuggar måhända i sig kulissen så ofta han kan, men jag köper ändå att hans Riddler är en avundsjuk showman som försöker överglänsa såväl Batman som Bruce Wayne. Emellanåt går det dock lite för mycket åt det fjantiga hållet.

Det negativa:
- Designen, Gotham känns inte helt rätt och som sagt smiter sig en neon-fetisch in. Kostymer, batmobilen och flera miljöer känns helt enkelt inte rätt och drar det hela åt udda nivåer, på gränsen till det bisarra som uppföljare skulle hemsökas. Det blir för färglatt ofta och skapar enbart tonproblem i slutändan.

- Tommy Lee Jones skulle kunna gjort en klockren Harvey Dent, men det stora problemet med hur karaktären portträtteras här är att de gör om honom till jokerfierad version. Detta är inte ett problem den här filmen är ensam om, efter Burtons Batman var den röda tråden att dumma ner och humorfiera skurkarna för att göra den mer lika vad Jack Nicholson bidrog med till sin Joker. Vilket här bidrar till den fulaste kostymen i mannaminne, att Two-face skuttar runt som ett barn på sockerkick och att hans tvådelade natur dras upp till överdrivna nivåer. Och är man ett fan av karaktären, som undertecknad, så gör det bara ont att se.

- Robin. Tanken att åldra upp Dick Grayson är god, tycker att det smarta vore att sätta honom i tonåren, problemet är dock att Chris O'donnell är på tok för gammal att spela rollen och det blir sit-com udda när han som vuxen människa får en förmyndare som verkar vara max 5 år äldre än han själv. Sedan så är han allmänt gnällig även här och försöker envist bli superhjälte han också. Njae, det funkar inte riktigt. Kul nog provspelade Christian Bale för rollen back in the day. Tur nog gick han till att göra något bättre än så.

Batman forever är en film med tonproblem, vissa såpass starka att de kan förstöra tittandet för många, men jag känner att ifall man har tålamod så kan man ta sig igenom den med en OK upplevelse ändå.


Det var de två första filmerna i den nedre halvan av stegen. Imorgon delar jag med mig av mina tankar om de två nästa filmerna. Tills dess så ha det gott! - LLAP

HQ