Längtar efter Halloween (2018)

Jag borde nog rimligtvis tona ner förväntningarna en aning. Men för egen del är det verkligen snudd på omöjligt att inte känna sig tokladdad på att sätta tänderna i David Gordon Green och Danny McBrides fortsättning på Halloween-sagan John Carpenter drog igång för fyrtio år sedan. Jag tror och hoppas att det blir någonting alldeles extra. Förhandssnacket har varit lovande och jag gillar tanken på att "glömma" det som hänt i samtliga delar som kommit efter originalet, även om det nu funnits en hel del ljusglimtar i flera av uppföljarna. Halloween II (den från 1981, alltså inte Zombies horribla uppföljare till den snudd på lika horribla nyinspelningen) var stämningsfull så in i bomben och hade några riktigt tuffa dödsscener, H20 var även den riktigt vass och jag tycker, som kanske en av hela tretton personer på jordklotet, att Halloween 4: The Return of Michael Myers hade gott om fina inslag som gjorde den till en av seriens mer lyckade installationer.

Men nu är det alltså dags att gå tillbaka till rötterna. Skippa hela syskongrejen mellan Michael och Laurie. Låta Michael Myers vara en ondskefull jävel som inte ger sig efter Laurie på grund av deras släktskap, utan helt enkelt för att han är ondskan personifierad och har fått för sig att hon förtjänar att dö. Lägg därtill en skön liten knorr där Laurie tydligen blivit något av en extremparanoid surkärring som varje dag hoppas att Michael ska rymma från mentalsjukhuset för att hon ska ges en gyllene chans att ta död på honom, så är åtminstone jag mer än peppad för att se vad firma Gordon Green och McBride kokat ihop för någonting.

Och bara en sån sak som att Carpenter själv är tillbaka för att göra soundtracket till filmen. Bara det är ju värt att pröjsa för en biobiljett, stor popcorn och något gott att skölja ned det hela med.