Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Bäst på Netflix (3)

Skrivet av Erik den 17 oktober 2018 kl 17:58

Jag tänker ju inte vara sämre än mina duktiga film- och serieälskande kollegor, så självklart bjuder även jag på en topplista över mina Netflix-favoriter. Den amerikanska streamingjätten har verkligen tagit i rejält på senare år med produktionen av egna TV-serier och filmer - vilket inneburit en rätt så ojämn kvalitet överlag, men ändå med några rejäla guldkorn som förgyllt min vardag. Här nedan tänkte jag ta chansen och lista min tio favoriter av de som hittills producerats från den maffiga streamingjätten.

(10.) The Punisher
Det är många, inte minst här på Gamereactor, som tycker att Jon Bernthal aldrig skulle ha haft någonting med rollen som The Punisher att göra. Själv tycker jag han funkar väldigt bra som trasig själ med mycket ilska kokandes inombords. Visst, hans skådespeleri är rätt ensidigt mellan varven och det börjar kännas som att vi alla klarar oss utan fler känslostormar där han slår sig själv i ansiktet och sedan stryker sig med handen över nyllet i fem minuter åt gången - men den fysiska biten (trots att han är ungefär halvmetern kortare än vad karaktären är i serierna) gör han bra och jag köper honom helhjärtat som frustande och superilsken hämnare när han ger sig efter allsköns drägg i den undre världen. Den första säsongen av The Punisher var underhållande, våldsam och klart mer jämn i sin kvalitet jämfört med de övriga Marvel-serierna på Netflix som oftast tappat stora delar av sevärdheten ungefär halvvägs in i säsongerna (eller halvvägs in i andra minuten som Iron Fist). Jag ser med spänning fram emot en fortsättning.

(9.) Santa Clarita Diet
Jag blev såld direkt. En Desperate Housewives-doftande historia om en lugn förortsmamma som smittas av ett virus, blir jättesjuk och vaknar sen till liv med samma glada humör och skärpa som tidigare - men med en enorm aptit på människokött i alla dess former. Allt kryddat med mörk humor och massa, massa blod, tarmar och annat slafs som vanligtvis mest visas i TV-serier som The Walking Dead. Hur kan man motstå det, liksom? Med ljuvligt samspel mellan huvudrollsinnehavarna Drew Barrymore och Deadwood-chefen Timothy Olyphant bjuds vi med på en resa kantad av sjuka skämt, massor av blod och oväntade vändningar.

(8.) The Keepers
Det pratas mycket om Making a Murderer när det snackas dokumentärserier från Netflix. Själv lyfter jag hellre fram The Keepers, om en nunna som mördades på 60-talet efter att ha börjat snoka lite kring några påstådda övergrepp mot barn, som är en av de bästa True Crime-dokumentärer som sett dagens ljus. Otroligt välgjort, hela tiden fascinerande och stämningsfullt så in i bomben.

(7.) The Crown
Som en av redaktionens få Downton Abbey-fantaster var förväntningarna skyhöga på Netflix påkostade Downton-variant The Crown där vi som tittare får följa drottning Elizabeth från hennes unga år fram till nutid med allt snaskigt som hänt runtomkring under åren i och utanför Buckingham Palace. Förväntningarna infriades - med råge. Under de två första säsongerna har jag till fullo njutit av maktspel, triangeldraman, politiskt rävspel samt en underbart fångad tidsanda. Att Claire Foy och Matt Smith dessutom storspelat i huvudrollerna som Elizabeth har knappast gjort saken sämre. Nästa säsong kommer dock nya skådespelare att gestalta Elizabeth och hennes man Philip. Allt för att slippa smeta på halvdana ålderssmink på skådespelarna och istället låta karaktärerna åldras genom äldre skådespelare. Ett spännande grepp som förhoppningsvis bär frukt.

(6.) GLOW
Wrestling har aldrig varit min grej. Jag förstår liksom inte tjusningen och har aldrig känt något sug efter att sätta in mig i det heller. Men när det handlar om wrestling i hyllade komediserien GLOW är jag helt och fullt förälskad. Snacka om enda lång glädjeinjektion. Med roliga Community-stjärnan Alison Brie i en av huvudrollerna som drömmande skådespelerska och podcastkungen Marc Maron i en annan bärande roll som avdankad skräpfilmsregissör som försöker sig på en comeback med TV-serie om kvinnlig wrestling - allt detta under det ljuva 80-talet. Här finns inte bara tidstypiska frisyrer, snorbromsar och gräsliga kläder, utan också massa värme, humor och inte minst sköna referenser till allsköns populärkultur från det gyllene årtiondet.

(5.) Leksakerna vi minns
Nostalgi är starka saker. Nämn "Fisto" från He-Man och Jonas Mäki kan raljera i minst tre timmar om hur överlägsen och stentuff denna figur var gentemot nästan allt annat som fanns att köpa i leksakshyllorna på den tiden. Nostalgi är också en känsla som lockar fram väldigt mycket glädje i våra kroppar, vilket Netflix varit smarta nog att tillgodose i briljanta dokumentär-serien Leksakerna vi minns. Dryga femtio minuters avsnitt där det pratas om gamla leksaker (som vi minns) och historien bakom dem. Under de två första säsongerna har ikoniska leksaker som Barbie och Lego tillägnats avsnitt, men de avsnitt som verkligen fått mig att gå igång på alla cylindrar är de magiska bitarna om He-Man, Transformers och inte minst G.I. Joe (eller Action Force som de hette i Sverige). Där snackar vi så mycket kärleksfull och underhållande nostalgi att jag nästan imploderade av glädje under titten av dessa. Säsong tre kommer bland annat avhandla Turtles och Power Rangers. Anledning att längta, med andra ord.

(4.) Ozark
Min sambo gillar inte Breaking Bad. "För många osympatiska personer" var en av anledningarna till att våra åsikter gick kraftigt isär när jag introducerade henne för vad jag anser vara en av TV-historiens finaste stunder. Ozark fick ungefär samma utlåtande från henne under den andra säsongen. Varför nämner jag då min sambo och hennes tankar kring Breaking Bad i en listplacering där Ozark placerat sig? Därför att likheterna med Breaking Bad är många. De två främsta. En familjeman snärjs in i ett kriminellt nätverk där en mexikansk knarkkartell är med på ett hörn och en person som främst gjort sig ett namn som en rolig person (Cranston i fallet Breaking Bad och Jason Bateman i det här fallet) spelar huvudrollen i en för honom ovanligt seriös/mörk rolltolkning. Ozark har visserligen inte nått upp till några Breaking Bad-nivåer riktigt än, men under de två säsongerna som Netflix pumpat ut kryllar det av kvalitet och för min del råder ingen tvekan om att Ozark är en av de bästa TV-serierna som rullar på TV just nu.

(3.) The Fundamentals of Caring
En film om en författare som nyligen varit med om en familjetragedi och i ett försök att ändra på sin tillvaro börjar jobba som personlig assistent för en kille med funktionshinder låter ju inte per automatik som någon feelgoodrulle. Men när man adderar Paul Rudd som den personliga assistenten i fråga och Craig Roberts, från Amazons ljuvliga 80-talsflirt Red Oaks, som den unga killen i behov av stöd blir det plötsligt desto enklare att förvänta sig såväl humor som värme. Mycket riktigt. The Fundamentals of Caring är en hjärtvärmande, välspelad och mysig liten road-movie som bjuder på gott om skratt på vägen till eftertexterna.

(2.) The Haunting of Hill House
Mike Flanagan är en av de mest spännande regissörerna verksamma inom skräckfilmsgenren just nu. Det har han varit ända sedan debuten med kompetenta och kusliga Oculus, men den film som på allvar fick mig att få upp ögonen för honom var den otäcka och konstant obehagliga Netflix-rullen Hush (vars koncept i sig påminde så fint om gamla slasher-pärlan Eyes of a Stranger). Sen följde han visserligen upp det hela med en inte fullt så imponerande filmatisering av Stephen King-pärlan Gerald's Game, men den hade definitivt sina stunder. Nu är Flanagan tillbaka med ytterligare en filmatisering av en gammal skräckklassiker. Denna gång i form av Shirley Jacksons The Haunting of Hill House där handlingen om ett hemsökt hus och människor som påverkats starkt av det omarbetats till nutid - med tillbakablickar förlagda i 80-talet där vi ser hur en stackars familj slitits itu på grund av händelserna i huset. Det är en otroligt stämningsfull och på sina håll svinläbbig historia som inte bara bjuder på en ny och fräsch tolkning av Jacksons klassiska skräckroman, utan också en mästerlig serie på tio avsnitt som på allvar cementerar Flanagan som en av skräckfilmens just nu mest spännande regissörer.

(1.) Mindhunter
Zodiac är David Fincher bästa film. En mörk, otäck och oerhört stämningsfull skildring av ett hopplöst fall där såväl poliser som journalister kämpar för att hitta svaret på gåtan om vem som ligger bakom de bestialiska morden signerade Zodiac Killer. Den Fincher-producerade Netflix-serien Mindhunter påminner enormt mycket om Zodiac, i såväl berättartempo som frossandet i mörker/våld/andra otäcka saker, och det är såklart en av många anledningar till varför jag älskar den så himla mycket. Baserad på boken med samma namn från legendariska FBI-agenten John Douglas som fick byrån att på allvar börja inse vikten av att skapa psykologiska profiler på återfallsförövare (på den tiden kallades dessa otäckingar inte för seriemördare eftersom uttrycket inte blivit uppfunnet än) för att lättare kunna stoppa dem. Mindhunter gör boken rättvisa och mer därtill. Att sen skådespeleriet är av världsklass, spänningen på topp och att regin (som Fincher själv bidrar till i några av avsnitten) osar av högbudgetproduktion av den finaste sorten gör knappast saker och ting sämre.

Bäst på Netflix (3)

Facebook
TwitterReddit