Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 8 av 10, #30-21.

Dom 100 bästa spelen genom alla tider Del 8 av 10, #30-21.

Min överambitiösa lista börjar nå sitt slut. Inte längre planerar jag att redogöra över listans regler då de 7 tidigare delarna borde vara tydliga nog i detta. Vad jag däremot bestämt mig för är att utöka, kräma ur lite mer ur mitt högst personliga topp 100 koncept. Åtminstone 2 sidospårs delar är i planeringsstadiet som jag troligtvis kommer kalla för: "Kultklassikerna som inte fick vara med" och "Närmast att ta sig in till topp 100". Nytt för denna del är fler tröstpriser och långt mer utförliga texter då jag i mitt skrivande, ju närmare listans slut vi når oss, skriver med en helt annan passion till titlarna som listas. Tidigare numreringar har jag älskat, nu rör vi oss mot titlar jag avgudar som har varit svårare att rangordna än någon annan tidigare del. Om jag väljer att skriva mer utförligt eller inte återstår att se, det får mitt schema avgöra där jag absolut är öppen för feedback i frågan om ni hellre ser ett uppskjutet avslöjande av resterande delar till förmån av mer utförlig text?

30. Secret of Mana (SNES)
I tider när turn based combat var en standard inom JRPG genren så provade Mana-serien något helt nytt. Med aktiva strider i ett stridssystem som håller bra än idag som dessutom revolutionerande nog kunde upplevas tillsammans med upp till 2 vänner i soffan. I en av tidernas vackraste spelvärldar, med ett tidslöst tonsättande soundtrack förblir Secret of Mana ett tidlöst mästerverk absolut ingen får missa.

29. Doom (PS4)
I över ett decennium hade FPS-genren uteslutande handlat om vem som är mest villig att whack-a-mole aktigt titta upp och ner från skydd mellan långa pauser, och vem som snabbast quick scope:ar ett headshot. Genren försökte utveckla detta concept fastän det med endast några få undantag faktiskt aldrig varit underhållande. In stiger Doom, som på ytan må framstå som ett hjärndött FPS som går tillbaka till forntiden i ett macho-övervålds universum. Under ytan döljer sig dock så mycket mer. Aggressivt in your face action, du är snabbt, rörlig med ett utbrett massmördar arsenal där det bestämda tempot vågar förvänta sig något av dig som spelare och där variationen inte bara finns i skjutandet i fråga utan också i ett belönande platformande, utforskande.

28. Tearaway (PSVITA)
Tidernas mest underskattade platforms äventyr stavas Tearaway. Ett spel som nyttjade PSVITANS unika funktioner till fullo och som inte såg ut som något annat vi tidigare sett, och troligtvis heller aldrig kommer se igen. Det fick bra betyg, men inte tillräckligt bra, och i förhållande till hur fantastiskt spelet faktiskt är så sålde det heller inte i närheten av tillräckligt. En spelserie som troligtvis försvann lika snabbt som den kom, men med intrycket Tearaway gav så är det ett spelminne för mig som alltid kommer att stanna.

27. Gunstar Heroes (Sega Mega Drive)
I min mening så finns det inget spel som åldrats bättre än Gunstar Heroes. Chaotisk arkad action som vågar utmana dig i briljant bandesign och oförglömliga bosstrider. När Gunstar Heroes nylanserades till PS3 kom jag för en stund att bli bäst i världen enligt spelets rankingssystem. Mycket på grund av att jag längs vägen aldrig kunnat släppa taget om detta tidlösa mästerverk minst lika bra idag som det var förr.

26. Unreal Tournament 3 (PS3)
I Unreal Tournament handlar det om att kunna hantera ett snabbt tempo, att fatta snabba brutala beslut med stor valmöjlighet där det känns oerhört belönande att bemästra spelets spelmekanik. Än så länge har jag inte spenderat mer tid i något annat spel online till konsol, och hade det inte varit för de idag snustorra servrarna så hade jag troligtvis fortfarande varit där i Unreal Tournament 3, än idag.

25. The Legend of Zelda: Breath of the Wild (Nintendo Switch)
En opopulär åsikt från min sida har alltid varit att Zelda i 3D är vansinnigt överskattat, där jag trollbundits av nästan samtliga tappningar i 2D, roats av 3D versionerna men aldrig fastnat. Breath of the Wild tillför däremot såpass mycket mer än tidigare 3D titlar och vågar på riktigt gå all in på kraven som ställs på dig för att överleva vildmarken. Nästan inget spel förlitar sig lika snyggt i hur du själv måste överleva spelets utmaningar, där dina idéer trots att de inte förklaras nästan alltid är genomförbara så länge de är logiska. Detta faktum, med fler men ändå snabbare och mer tillfredsställande pussel och med spelseriens absolut mest intressantaste story gör att jag inte längre kan förneka Zelda i 3D perspektivets briljans om det är mer av detta vi har att vänta oss av serien.

24. Phantasy Star IV: The End of the Milennium (Sega Mega Drive)
Phantasy Star 4: the end of the millennium är i min mening, och i bred utsträckning av andra, erkänt som ett av tidernas bästa japanska rollspel. Logiskt hade varit att följa upp en så tokälskad klassiker med en del 5, men idag 15 år senare så har vi fortfarande inte fått se skymten av det. Istället gick serien online, och har sedan dess aldrig blickat tillbaka till offline singleplayer. Lyckligtvis däremot så är Phantasy Star IV precis lika bra idag som det var då, och fastän jag fortfarande suktar för serien riktiga återkomst så har jag längs vägen, 15 år senare aldrig slutat uppskatta allt det Phantasy Star 4 gjorde, långt före sin tid.

23. Pac-Man: Championship Edition DX (Android)
Min hård i magen partner nummer ett som olikt min tröga tarm är snabb, explosiv med en däremot gemensam nämnare av adrenalinpumpande utmaning. När det kändes som att Pac-Man conceptet stirrade döden i vitögat kom Championship Edition DX och gjorde serien mer spännande, bättre än någonsin innan. Trots nyare versioner är det här jag fastnat. Krystande, hyperventilerande i min eviga jakt på nya highscores.

22. Metal Gear Solid 3: Snake Eater (PS2)
Den mest filmiska delen i Kojimas signaturserie med karaktärer så djupa att varje enskild fiende såväl som allierad har en tyngre historia och motiv bakom sig än de flesta huvudkaraktärerna vi ser i majoriteten av spelen som släpps idag. Där dom flesta av Kojimas historier tenderar att gränsa över till långsökt, obegripligt och överdrivet politiskt så tappar Metal Gear Solid 3 aldrig fokus från den grundhistoria som spelet är ute efter att berätta. Historian bakom hur en legend skapats och den mentor han inte förmår sig att släppa taget om.

21. Parasite Eve (Psone)
Skräck blandas med rollspel, med en av mina favoritkaraktärer någonsin i front, i en högatmosfärisk värld jag omöjligt kan släppa tag om. Bland den långa listan av tokhyllade rollspel är Parasite Eve det mest bortglömda som med för sin tid magisk grafik, tidlösa soundtrack, interaktiva stridsystem och vuxna berättelse vågade oerhört mycket för sin tid, och för det kommer jag aldrig sluta uppskatta Squares oväntade, bortglömda satsning.


Tröstpriser: Shadow Hearts: Covenant, Fahrenheit, Assassins Creed 2, Project Snowblind, Donkey Kong Country, YS VIII Lacrimosa of Dana, Exist Archive: The Other Side of the Sky, Hotel Dusk: Room 215, Matterfall, Journey, Space Invaders: Extreme, Outland, Motorstorm

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus