Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Retroperspektiv: Highlander (1986)

Skrivet av Grewen den 1 maj 2020 kl 22:44
This post is tagged as: Highlander, Retroperspektiv

Neondränkt svärdsviftande, en fransk träbock, Sean Connery utklädd till en påfågel och Queen. Hur står sig 80-tals klassikern Highlander idag?

Ett gäng odödliga svärdsmän samlas i New York inför den slutlig uppgörelsen. I mörka gränder och parkeringsgarage kommer de att duellera tills enbart en av dem återstår. Överlevaren får göra anspråk på Priset och avgöra mänsklighetens öde.
Det finns någonting charmerande över enkelheten i Highlanders handling. Moderna filmer dumförklarar ofta sin publik genom att i detalj redogöra för exakt vad som händer och varför, ingenting ska få lämnas oklart även för den mest ouppmärksamme tittare. Så är inte fallet i Highlander. Varför nöjer sig inte de utvalda med sin odödliga existens, varför måste de söka upp och förgöra varandra? Vad är egentligen detta Pris de alla söker? Och varför träffas vår huvudperson under ett träningsmontage upprepade gånger av blixten? Vi behöver inte veta svaren på dessa frågor. Ett gäng snubbar vill hugga huvudet av varandra med svärd, mer information behövs inte. That's it.

Något som gärna hade fått förklaras är däremot castingen i Highlander. Vems idé var det att låta vår skotske högländare spelas av fransosen Chrispoher Lambert? Varför rollbesätta den i allra högsta grad skotske Sean Connery när hans karaktär är en egyptier med ett spanskt namn? Frågorna är många. Det udda valet med en fransman i huvudrollen hade kunnat fungera med en skicklig skådespelare, men Lambert är tyvärr hopplöst träig. Hans minspel är kryptiskt och replikerna väser han fram på en svårbegriplig rotvälska. Som tur är uppvägs Lamberts tillkortakommanden mer än väl av Clancy Brown som the Kurgan, filmen skurk. The Kurgan är precis så urflippad och otäck som en äkta filmskurk bör vara och Brown levererar sina repliker med en underbar inlevelse. Holy ground Highlander!

Russel Mulcahy gör en stabil insats som regissör. Hans bakgrund som musikvideo-regissör gör sig påmind via kameraarbetet, kameravinklarna är ofta intressant och övergångarna mellan scenerna innovativa. Fäktningskoreografin har däremot inte åldrats särskilt väl och även specialeffekterna känns stundtals rätt mossiga. Med sina två timmar är också Highlander onödigt lång, den hade med fördel kunnat trimmats ned mot 90 minuter för att hålla tempot uppe. En av filmens starka sidor som verkligen måste framhållas är soundtracket, filmmusiken av Queen är alldeles underbar.

Allt som allt är Highlander fortfarande underhållande och en härligt lättsam popcornrulle. Väl värd att slökolla på under en regnig fredagskväll.

Betyg: 7/10

Retroperspektiv: Highlander (1986)

There can be only one. Och några uppföljare.

Nya Bondlåten är här

Skrivet av Grewen den 14 februari 2020 kl 10:43

Billie Eilish nya Bondlåt "No Time to Die" släpptes tidigare i morse. Efter ett par genomlyssningar kan mina första reaktioner sammanfattas med ordet: underwhelming.

Jag gillar introt. Tonerna påminner om Hans Zimmers kompositioner, vilket är positivt med tanke på att han gör den övriga filmmusiken. Problemet för min del är att låten aldrig riktigt lyfter, eller ens växlar upp ordentligt. Visst kan ballader funka som Bondlåtar, ta bara "Skyfall" som exempel, men det ska helst vara lite kraft bakom texten.

Eilish har en riktigt bra röst men jag saknar den äkta Bondkänslan genom hela låten. Nu är detta som sagt bara snabba intryck efter att ha lyssnat på låten ett par gånger via headsetet till mobilen. Knappast optimala förutsättningar, och jag har förhoppningar på att låten växer vid ytterligare lyssningar på en riktigt ljudanläggning.

https://www.youtube.com/watch?v=GB_S2qFh5lU

Nya Bondlåten är här

Retroperspektiv: Mad Max (1979)

Skrivet av Grewen den 4 februari 2020 kl 22:44
This post is tagged as: Mad Max

I denna bloggserie, vars titel jag skamlöst stulit från det polska skäggmonstret®, återbesöker jag utvalda filmklassiker och ser hur väl de står sig idag. Jag börjar med George Millers bensinosande regidebut från 1979.

Innan Mel Gibson blev Mad Mel var han känd som Mad Max, en ordkarg hämnare som strök runt i de postapokalyptiska australiensiska ödemarkerna i jakt på rättvisa och bensin. Eller så känner vi i alla fall honom från "The Road Warrior" och "Beyond Thunderdome", men filmserien börjar annorlunda. Då lågbudgetrullen "Mad Max" tar vid är han fortfarande bara Max Rockatansky, familjefar och polis i utkanten av ett sönderfallande samhälle på gränsen till fullkomlig upplösning. I ärlighetens namn är det inte direkt någon postapokalyps som Mad Max bjuder på, utan snarare en sorts semi-apokalyps. Bitar av samhället och civilisationen finns fortfarande kvar i form av vardagsliv, rättsväsende och infrastruktur. Vi är har ännu långt kvar till uppföljarnas BDSM-mode och eldsprutande gitarrer.

Filmens handling är rätt simpel och tydligt inspirerad av westerngenren, en klassisk uppgörelse mellan sheriffen och banditerna. I Millers tappning är banditerna ett mc-gäng lett av den psykopatiske Toecutter (Hugh Keyes-Byrne). Efter att gänget så attackerat Maxs familj inleds hans jakt på hämnd. Vägen mot den slutliga uppgörelsen är både kort och rak. Mycket av det beror på budgeten, filmen kostade inte mer än 400 000 australiensiska dollar att göra. Detta ledde till en hel del kreativt filmskapande från Millers sida, bland annat offrade han sin egen skåpbil till filmens inledande biljakt. Producenten Byron Kennedy lyckade å sin sida pressa kostnaderna genom att anställa ett riktigt mc-gäng, som jobbade mot betalning i öl. Actionscenerna blir däremot lidande av budgetbegränsningarna. Biljakterna är generellt väldigt tama och består ofta av snabbspolade klipp, för att skapa en illusion av hög fart. HD-utgåvan gör här filmen inga tjänster, utan alla trick och genvägar syns i full detaljrikedom.

Sett till hur serien sedermera har utvecklats är det lite förvånade att Mad Maxs styrkor ligger hos dess karaktärer och skådespeleri. Karaktären Max är kluven inför sitt yrke och slits mellan att försöka upprätthålla illusionen av ett fungerade samhälle och att skydda sin egen familj. Gibson lyckas också ge ett djup till huvudpersonen som senare helt har försvunnit. Steve Bisley är minnesvärd som den charmige Jim Goose och Joanne Samuel fungerar bra som Max fru Jessie. Även filmens antagonister håller bitvis hög klass. Toecutter (Keyes-Byrne) är genuint obehaglig och hans nyckfulla personlighet balanseras väl av sin stoiske vapendragare Bubba Zenetti (Geoff Parry). Här ska dock påpekas att filmen på ett horribelt sätt dubbades med amerikanska röster innan den släpptes i USA. Detta ljudspår är av någon anledning fortfarande standard på många utgåvor, så se för allt i världen till att byta till de australiensiska originalrösterna för att inte helt förstöra upplevelsen.

Betyg: 6/10.

Retroperspektiv: Mad Max (1979)

Årtiondets filmbesvikelser

Skrivet av Grewen den 6 januari 2020 kl 18:09

Summeringen av det gångna decenniets filmer fortsätter här med en lista över de största besvikelser som jag sett från de senaste tio åren. En besvikelse är i denna bemärkelse inte nödvändigtvis dålig, åtminstone en av filmerna på denna lista tycker jag är rätt bra, jag syftar snarare på de filmer som inte lyckas leva upp till förväntningarna. Ibland har dess förväntningar varit helt orimliga, och då ligger problemet snarare hos betraktaren än hos filmen själv. Andra gånger har den slutliga produkten inte alls levt upp till det som på förhand utlovades. Ibland anar man på förhand att en film kommer att vara riktigt dålig och då uteblir också besvikelsen i många fall. The Last Jedi är ett exempel på detta, en film som jag tycker är betydligt mycket sämre än flera av titlarna på denna lista men som jag inte hade några förhoppningar av på förhand.

5. Isle of Dogs (2018)
Isle of Dogs är ett utmärkt exempel på en bra film som sänktes av orimliga förhoppningar. Wes Anderson är en av mina favoritregissörer och när jag hörde att hans nästa film skulle handla om hundar slog jag klackarna i taket av glädje. Som en hundmänniska av första rang föreställde jag mig ett humoristiskt mästerverk om relationen mellan människan och hans bästa vän. Istället levererade Anderson en av sina svagaste filmer. Visserligen tekniskt fulländad stop motion och sedvanligt fantastisk musik, men också motsägelsefull med en svag handling och ett överflöd av outvecklade karaktärer.

4. Spectre (2015)
På förhand var allt upplagt för en succé. James Bond skulle efter 45 långa år äntligen återförenas med sin ärkefiende Blofeld, som likt grädden på moset skulle spelas av den dubbla oscarsvinnaren Chrisoph Waltz. Visst har Spectre sina förtjänster, öppningsscenen i Mexiko är supersnygg och Daniel Craig har verkligen funnit sig till rätta i huvudrollen. Tonalt är dock filmen rörig, Spectre står med ena benet i den bistra och grådassiga Craig-eran medan det andra söker sig tillbaka till forna tiders självmedvetna actionäventyr. Resultatet faller platt för min del. Kombinera detta med en krystad handling, mediokra actionscener, ett till stor del återvunnet soundtrack och en ovanligt platt Waltz så blir slutresultatet en stor besvikelse.

3. The Predator (2018)
Den första film på denna lista som inte bara är en besvikelse utan dessutom är genuint usel. I detta fall var förhoppningarna ytterst måttfulla. Ingen trodde på förhand att Shane Black skulle överträffa en av alla tiders bästa actionfilmer, men mannen bakom Iron Man 3 och The Nice Guys kanske kunde återskapa åtminstone något av originalets magi? Svaret på denna fråga är ett rungande nej. The predator är en obeskrivlig sörja av uselhet. Scener staplas på varandra utan rim eller reson, karaktärerna (om de nu ens kan kallas karaktärer) är så häpnadsväckande korkade att man geniunt blir glad då de slaktas på löpande band och dialogen kan ge upphov till hjärnskador hos tittarna.

2. Bohemian Rhapsody (2018)
Ännu en film som på förhand såg ut som ett mästerverk. En mustig Freddie Mercury biopic med den alltid underbara Rami Malek i huvudrollen. Världens bästa musik kombinerat med en av våra dagars mest sevärda skådespelare. Rent tekniskt är Bohemina Rhapsody lysande, bilden och ljudet håller världsklass och tidsperioden känns oerhört levande. Problemet är att detta helt förtas av själva handlingen. Berättelsen i Bohemian Rhapsody är så slätstruken och tillrättalagt att det blir rent provocerande. Bandets framgång är lika given som den är omedelbar. Allt är guld och gröna skogar tills ormen i paradiset, i form av Paul Prenter, börjar konspirera i bakgrunden och lyckas vända Mercury mot de övriga bandmedlemmarna. Allt elände och alla konflikter skylls på den numera avlidne Prenter. När denne väl är ute ur bilden kan Queen triumferande återförenas lagom till Live Aid, där filmen slutar. Således skippar man också de sista åren, då Mercury långsamt tynar bort i AIDS. Inget som passar in i den solskenshistoria som Bohemian Rhapsody väljer att berätta.

1. Hobbit-trilogin (2012-2014)
Jag avgudade de ursprungliga Sagan om ringen-filmerna då de kom i början av 2000-talet. Än idag älskar jag Peter Jacksons oemotståndliga kärleksförklaringar till både filmkonsten och Tolkiens Midgård. Förhoppningarna var alltså minst sagt höga inför filmatiseringen av Bilbo. Visst fanns där fallgropar, boken är en bråkdel så lång som ringen-trilogin och dessutom riktad till en avsevärt yngre publik. Men jag var ändå trygg med att Jackson skulle leverera ytterligare tre filmer av hög kaliber.
Och det började onekligen lovande. Fylke var lika charmigt som tidigare och Martin Freeman kändes som klippt och skuren för att spela Bilbo. Snart började dock sprickorna att synas. Actionscenerna kändes märkligt tafatta och det var tydligt att Jackson & Co förlitade sig på CGI i alldeles för hög utsträckning. Det var också uppenbart att källmaterialet inte skulle räcka till de tre planerade filmerna. Inte nog med att Jackson kände sig tvungen att använda varje liten del av boken, oavsett om den bidrog till handlingen eller inte, han började dessutom lägga in allt mer utfyllnad och sidohistorier. Problemen eskalerade snabbt i de två uppföljarna. Actionscenerna var förvirrande och oengagerande. Den makalösa scenografi som karaktäriserat originalfilerna ersattes allt mer av green screen. Karaktärerna blev mer och mer grovt tillyxade klichéer, Stephen Fry som borgmästaren av Lake-town fick mig att begrava ansiktet i skämskudden. Allt som allt är Hobbit-trilogin föga mer än en själlös cash grab och är i mina ögon ohotad som 2010-talets största besvikelse.

Vilka filmer var de största besvikelserna för din del det gångna årtiondet? Lämna gärna en kommentar.

Årtiondets filmbesvikelser