Min förlossningsberättelse (2)

Observera att det här är ett lååååångt inlägg då jag skriver en förlossningsberättelse som jag vill dela med er. Jag skriver den främst för min egen skull för jag vill minnas min känsla av hur det var att föda barn utöver det som står i min journal. Till er som inte orkar läsa hela texten kan ni scrolla längst ner där det står kön, längd och vikt. Till er andra, enjoy the reading:

Min förlossning - andra barnet

Precis som min förra graviditet gick jag in i den här graviditeten med högt blodtryck, eller som det står i min sjukskrivning essentiell hypertoni. Kortfattat innebär det att jag lider av högt blodtryck som gör att jag har en högre risk än andra för att utveckla preeklampsi (havandeskapsförgiftning, förkortning HF). Det i sin tur gör att jag får gå på extra kontroller på min barnmorskemottagning. I den här graviditeten, till skillnad från min förra, så fick jag en medicin som skulle minska den risken med upp till 50%. Och på grund av att riskerna ökar när man har essentiell hypertoni är rekommendationen igångsättning vid eller strax efter BF datum.

Min graviditet fortlöper relativt problemfritt, utöver blodtrycket, och jag såg fram emot den beräknade förlossningsdagen. Eftersom jag blev igångsatt i min förra graviditet och min dotter därmed föddes i gravidvecka 37+6 så levde jag lite i den bubblan att den här bebisen kommer absolut komma före BF, särskilt nu när jag är omföderska. Och efter att ha läst min förlossningsjournal för mitt första barn insåg jag att jag hade antingen lätt HF eller en början på HF, därav igångsättningen lite tidigare än tänkt. Den här gången hoppas jag på en naturlig förlossning för det hade varit coolt och uppleva hur det känns när allting startar spontant och om värkarna är annorlunda utan inblandning från vården. Dagen kommer då bebis är färdig i magen, som är gravidvecka 37+0, blodtrycket ligger ok och jag har inga tecken på att förlossningen ska starta.

Vid den här tidpunkten drar jag därför igång mitt projekt Vräka Bebis och det gör jag alltså av två skäl: 1) jag vill gärna slippa bli igångsatt igen och 2) mamma ska förhoppningsvis vara med på förlossningen och hon åker på semester dagen efter BF så jag kände lite tidspress att försöka få ut bebis innan dess. Jag börjar lite smått med promenader, städning hemma, färdknäppen, lek med stora barnet och där gick en vecka till. Är nu i gravidvecka 38+0, jag har haft några enstaka sammandragningar och förvärkar men ingen bebis i sikte.

Jag kör på med cykling, promenader, lek med stora barnet, färdknäppen, sova, städning hemma men fortfarande inga större förändringar. Har nu gått in i gravidvecka 39+0 och fortfarande ingen bebis. Jag går all-in och kollar skräckfilm, köper te som påstås ska starta förlossningen, promenerar i uppförsbackar, cyklar vidare you name it lixom men är i gravidvecka 39+2 och jag börjar känna att mitt Projekt Vräka Bebis går helt åt helvete. Så jag ringer mamma och säger att vi får be till de högre makterna om att hon ska vara med på förlossningen för nu ser det väldigt dystert ut på förlossningsfronten.

På torsdagen, i gravidvecka 39+4, har jag mitt sista besök hos barnmorskan för två dagar senare är det BF och på måndagen skulle jag in till Östra för tillväxtultraljud och igångsättning. Blodtrycket ligger högre den här gången än vad det har gjort tidigare men fortfarande ingen protein i urinen så det är bra. Hjärtljuden på bebis låter bra men magen har planat ut lite och inte växt lika mycket det senaste. Min barnmorska tycker, efter att ha konsulterat med en kollega, att jag borde åka in till akuten för gravida bara för att vara på den säkra sidan eftersom det är helg emellan.

Sagt och gjort så åker jag in till akuten för gravida och känner hoppet stiga om att mamma kanske hinner vara med på förlossningen iallafall. På vägen in till Östra sjukhuset känner jag hur blött det är på sätet jag sitter i på spårvagnen. Tänkte för mig själv att vad lustigt det hade varit om vattnet gick på vägen in till sjukhuset. Väl inne på akuten och när det blir min tur tas det nytt blodtryck, jag får ta tempen och lämna urinprov. Proverna ser bra ut utöver att blodtrycket ligger högt. Jag blir uppkopplad på CTG (en apparat som mäter bebisens hjärtljud samt eventuella sammandragningar jag har) och även den visade normal aktivitet. Jag fick träffa en läkare som kände på magen och undersökte mig vaginalt. Hon kunde konstatera att vattnet inte hade gått. Däremot var jag öppen 0,5 - 1,5 cm och livmodertappen hade mjuknat. Så allt mitt "slit" i typ tre veckor för att försöka vräka bebis hade resulterat i knappt 1 ynka cm. Där ser man att det går inte och vräka bebis på egen hand om bebis inte är redo att komma ut själv. Efter alla undersökningar summerade läkaren att det är lika bra att du blir inlagd och så blir det igångsättning idag. Wohoo, äntligen är det dags att föda barn!

På akuten har jag ringt Mattias och förvarnat honom om att han får hämta vår dotter på förskolan och att det blir bebis idag. Under tiden jag väntar på att få ett rum på förlossningen ringer jag mamma och säger att våra böner blev hörda och att hon hinner vara med trots allt. Lycka. När jag väl får ett rum tas det ett nytt blodtryck och jag får även medicin. Under hela förlossnignen tas blodtrycket med jämna mellanrum och jag får mediciner som ska sänka trycket. En förlossningsläkare kommer in och vi pratar om min förra förlossning och smärtlindring, framförallt EDA (ryggmärgsbedövning) och jag blir informerad om att vill jag ha EDA ska toxprover tas innan. Kl 17.20 får jag BARD-katetern insatt som ska hjälpa till och öppna mig till ca 3 cm.

Eftersom jag är omföderska visste jag inte hur lång tid allting skulle ta då det kan gå fortare än man tror. Jag bestämmer mig därför att sms:a mamma och skriva att hon borde komma in till förlossningen snarast. Hellre att hon kommer för tidigt än att hon missar allting. Mamma kommer till förlossningen ungefär 18.20 och 19.10 kommer Mattias för då har farmor och farfar kommit hem till oss då de ska vara barnvakter under tiden. Mattias har dessutom med sig den packade BB väskan som stod hemma i hallen samt min laddare då jag inte hade räknat med att åka in till förlossningen dagen till ära. Jag hade dessutom bara 5% batteri kvar på telefonen så det var skönt och kunna ladda den med tanke på att många undrade hur det går och vad som händer härnäst.

Både mamma och min sambo Mattias är på plats och nu börjar det roliga (läs långtråkiga) nämligen att öppna mig från 1 cm till 10 cm för det är då man kan krysta ut barnet. BARD- katetern sitter inne i 3 timmar och när barnmorskan kommer för att spänna åt den så känner jag hur den ramlar ut. Hon undersöker mig och mycket riktigt, jag är öppen ungefär 3 cm. YES! Kl 20.34 var det dags att ta hål på hinnan så att vattnet gick. Hur coolt som helst. Värkarna och sammandragningarna var helt ok, jag kan fortfarande prata vid en värk så det var inte så smärtsamma. Jag satt på pilatesboll och försökte stå upp så mycket som möjligt. Jag kommer ihåg från min förra förlossningen att vi skulle jobba med lägesförändringar för att få barnet och tränga ner i bäckenet därav att jag stod upp så mycket som möjligt för att, om möjligt, skynda på förlossningsarbetet genom att ta hjälp av tyngdkraften.

Det gjorde fortfarande inte så ont och jag kommer ihåg att jag jämförde de här värkarna med förra förlossningen då jag fick oxytocin för att stimulera värkarbetet. Och jämfört med när jag hade oxytocin droppet så kändes de här värkarna relativt klena i jämförelse. Vi började gissa vilken tid på dygnet och vilken dag bebis skulle födas på. Klockan var närmare 21.30 på kvällen och jag visste att det kunde gå fortare än man tror så jag hoppades (kanske lite naivt) på att bebisen skulle komma innan midnatt. Vid 22.45 tiden kom barnmorskan in och undersökte mig och då var jag öppen 5 cm. Wohoo, nu har vi kommet halvvägs. Men jag började bli rätt trött och insåg att jag har varit vaken sen tidigt i morse ska nu genomgå en förlossning som kan ta hur lång tid som helst och jag är inte särskilt utvilad. Min förra förlossning tog nämligen totalt 22 timmar.

Vi bestämde oss alla för att försöka vila och hämta lite krafter inför vad som komma skall. Det tyckte barnmorskan också var en bra ide så mellan 23.30 - 01.00 ungefär låg vi alla och halvsov. Innan vi vilade hade barnmorskan sagt att om jag fortfarande var öppen 5 cm vid nästa undersökning så får det bli dropp med oxytocin för att stimulera värkarbetet och föra det framåt då detta trots allt är en igångsättning. Strax efter kl 01.00 var det dags för nästa undersökning och jag var fortfarande öppen 5 cm. Så nu var det alltså dags för dropp!

Kl 01.30 kopplas droppet på och fram tills nu hade värkarna inte gjort så ont så att jag inte kunde andas mig igenom dem men det ändrades ganska fort när oxytocinet blev inkopplat. Det var också nu som jag bad om smärtlindring för trots att jag egentligen ville föda helt naturligt så kände jag att förra gången gjorde det så djävulskt ont så får jag dropp igen tar jag lustgasen ögonaböj. Det dröjde heller inte länge, eller särskilt mycket stimulans från droppet, fören värkarna började göra så ont att jag tänkte att nu går jag både sönder och samman av smärta. Mitt bäcken känns som om det håller på och luckras upp och varje liten fiber och muskel runt höfterna krampar för varje sammandragning.

Det är svårt att förklara, begripa eller ens förstå hur djävulskt ont det gör att föda barn men jag tycker ändå det är en helt fantastiskt upplevelse, utöver smärtan, och jag hade gjort om det igen utan och tveka en sekund. Droppet är som sagt inkopplat och det är nu jag går in lite i lustgas-dimman. Resten av förlossningen kommer jag inte ihåg så mycket av vad gäller tidsuppfattningen så jag måste läsa min journal för att veta exakt när allt hände men jag vet att när barnmorskan undersöker mig igen är jag öppen 7 cm. Nu är det inte långt kvar. Dessvärre börjar jag skrika mer än vad jag andas och jag har som sagt ingen koll på klockan längre utan allt flyter ihop. Jag ber barnmorskan undersöka mig igen och då är jag fortfarande bara öppen 7 cm.

Den här gången ville jag inte be om EDA försent så jag frågar "är det försent att få ryggmärgsbedövningen nu? Nej, får jag till svar. Bra, då vill jag ha den!" säger eller mumlar jag fram. Enligt journalen ber jag om EDA kl 03.50. Allting går som sagt lite i ett och jag både mumlar, skriker, och kvider fram lite ord emellan andetagen och värkarna. Jag hör barnmorskan prata om bra Louise, fortsätt så m.m. men eftersom jag själv befinner mig i lustgas dimman har jag svårt med tidsuppfattningen. Jag försöker andas igenom värkarna men det gör så brutalt ont att jag börjar hyperventilera om vartannat och tappar fokus vad gäller andningen helt. Gång på gång på gång frågar jag, och skriker, VAR ÄR RYGGMÄRGSBEDÖVNINGEN??? Den kommer får jag till svar hela tiden. Snart är den här. Någonstans under den här tiden hör jag de säga att vi får sänka droppet och enligt journalen pausar man oxytocinet och även stänger av det i samband med att jag ber om EDA kl 03.50. De tar prover också inför EDA vilket jag inte märker av över huvud taget i smärt- och lustgasdimman.

Kl 04.50 blir jag undersökt igen och är öppen 8 cm. Barnmorskan går ut ur rummet och ska se om inte jag kan få EDAn snart. De väntade bara svar på proverna de hade tagit. Under tiden hon är ute ur rummet känner jag hur det plötsligt trycker neråt. Och jag börjar automatiskt krysta. Tänker för mig själv, men för helvete - nu kommer ju bebisen. Jag säger bebisen kommer, men får inget svar. Jag säger igen att bebisen kommer. Får fortfarande inget svar. BEBISEN KOMMER, BEBISEN KOMMER, BEBISEN KOMMER NU NU NU!! Skriker jag lite i panik. Jag hör Mattias säga MEN TRYCK PÅ KNAPPEN! In kommer barnmorskan och ja, nu kommer bebisen!

Jag hann alltså inte få någon ryggmärgsbedövning utan när barnmorskan kommer in i rummet igen och ser att bebisen kommer blir jag instruerad att krysta. Den här gången kändes det som om det krävdes fler värkar än förra gången då jag hade svårare och fokusera på andningen. Men det gjorde det inte. Precis som förra gången så behövdes bara två krystvärkar så kom hon. Kl 05.03 fredagen den 13 september föds vår andra dotter. Hon är det vackraste mina ögon någonsin har sett. 3150 gram och 49 cm lång. Älskade, älskade lilla unge. Tårarna bara sprutade. Förlossningen tog dessutom "bara" lite drygt 12 timmar, en halvering från förra gången. Men nu är vi två lyckliga föräldrar till två fantastiska flickor.

Trots att jag blev igångsatt igen som jag egentligen inte ville så spelade det ingen roll. Det viktigaste för mig var att mamma skulle vara med. Om förlossningen hade startat spontant den här gången hade det bara varit en bonus. Men mamma hann som sagt vara med och det är jag evigt glad och tacksam för. Mattias kunde klippa navelsträngen och mamma fick det på film. Lycka. Och för att vara en igångsättning gick förlossningen bra. Vi var alla glada och trötta men ack så lyckliga. Mamma åkte hem inte långt efter att lilltjejen föddes så jag och Mattias kunde njuta lite själva i bebisbubblan. Vi fick också vänta några timmar innan vi kunde få ett rum på BB då det var fullt. Men vad gör det, nu är vi en familj på fyra. Lycka och kärlek i överflöd.

Så till alla er som inte orkade läsa hela historien: vi fick en till dotter fredagen den 13 september 2019 kl 05.03. Hon vägde 3150 gram och var 49 cm lång. Vi är två stolta och lyckliga föräldrar till två fantastiska flickor.