Svenska
Blog

Spelat under 2018

Spelåret 2018 ska ha varit rätt bra sägs det, med storspel som God of War, Detroit: Become Human, Red Red Redemption II, Assassin's Creed: Odyssey, Super Smash Bros Ultimate och en hel del andra spel som släppts. Jag har dock precis som med spelåret 2017 missat en stor del av spelsläppen på grund av diverse anledningar. Jag tänkte dock ändå att jag skulle skriva lite om de spel som jag faktiskt spelade under 2018. Det blir dock mer av en generell lista, då jag inte känner att jag har tillräckligt för att göra en ordentlig topplista.

Kingdom Come: Deliverance
Detta medeltida rollspel har jag haft ögonen på i flera år, och även om det tog ett tag innan jag kunde sätta mig ned med det så var det väl värt väntan. Berättelsen om smedssonen Henry är så långt som jag spelat en rätt typisk hämndberättelse, och som agerar en ursäkt för att någon i Henrys position ens har möjlighet att utforska kungariket Böhmen (medeltida Tjeckien). Det gör dock ingenting, dels för att karaktärerna som jag får träffa på är välskrivna och dels för att det bidrar med en känsla av att vara en nobody. För till skillnad från andra rollspel så är Henry rätt värdelös på att slåss i början av spelet, vilket gör att en verkligen måste både träna upp sina förmågor och välja sina strider.

Spelet har även en fantastisk atmosfär, och miljöerna är både tilltalande och känns som att de är en gedigen representation av medeltiden. Jag har sett bilder som jämför platserna i spelet med deras verkliga förlagor, och det märks verkligen att utgivarna lagt ned mycket möda på att återskapa den medeltida världen. Det drabbas dock av vissa tekniska tillkortakommanden, och att det inte går att spara närhelst jag vill är ärligt talat ett förlegat system som jag förstår tanken bakom. Överlag njuter jag till stora drag av Kingdom Come: Deliverance, som bjuder på massvis med medeltidsmys.

Hungry Shark World
Hungry Shark Evolution och World är två rätt underhållande mobilspel som jag spelat en hel del av. Nu var det dags för Hungry Shark World att få en konsolversion, och överraskande nog är det till skillnad från mobilversionen inte Free-to-Play och innehåller inga mikrotransaktioner. Vilket är goda nyheter, då mitt största problem med de spelen är just hur lång tid det tar att låsa upp nya hajar utan att hosta upp pengar. Såldes är allt väl, och även om spelet är underhållande i korta doser så är det en ganska rak konvertering. Vilket i sig inte är ett problem, då spelet är underhållande och dessutom inte plågas av mikrotransaktioner. Dock blir det även tydligt varför de här spelen fungerar så väl som mobilspel, då det blir för repetitivt i längre sessioner.

Hungry Dragon
Apropå Hungry Shark-serien så släpptes det även en spinoff med fokus på drakar, vilket jag faktiskt såg framemot. Hungry Dragon vart dock lite av en besvikelse för min del, då det känns oinspirerat både spelmekaniskt och grafiskt. Det förstnämnda var väl i sig väntat, men samtidigt saknas det ett ordentligt driv som får mig att spela vidare. Grafiken är också rätt tråkig, då det saknar en rolig färgpalett och har en intetsägande bandesign som gör att spelet framstår som grått och trist.

Spider-Man
Spider-Man har alltid varit en av mina favoriter när det kommer till superhjältar, och när det avslöjades att det skulle komma ett spel från självaste Insomniac Games blev jag alldeles lyrisk. Med rätta, för det som jag spelat hittills av Insomniacs Spider-Man är riktigt bra och precis som Ratchet & Clank-remaken väcker det massvis med spelglädje. Att svinga sig genom New York ger en speciell känsla av fart. Det hjälper också att få spelet att inte kännas riktigt lika överväldigande som ett traditionellt open world-spel, då det går rätt snabbt att ta sig framåt.

Stridssystemet är onekligen inspirerat av Arkham-spelen, men samtidigt tycker jag att det finns en distinkt skillnad. I Arkham-spelen är Batman nästan som en stridstank som kommer med tunga slag och med fokus på kontringsmanövrar, medan Spider-Man är betydligt klenare och behöver förlita sig mer på att undvika attacker.

Jag gillar även att vi även får spela som Peter Parker (alltså, att han just då inte har spindeldräkten på sig), då jag alltid gillat hur han försöker balansera sitt privatliv med superhjältelivet. Dock kan jag tycka att när Peter-delarna av spelet börjar bli som mest personliga, så händer någonting annat som gör att det är dags för honom att dra på sig spindeldräkten igen. Jag får intrycket av att Insomniac inte riktigt vågar satsa mer på de här delarna än vad de redan gjort, av rädsla för att spelaren ska bli för ointresserad och bara vilja svinga runt som Spider-Man. Även om jag inte kommit jättelång i Peters äventyr ännu, så är jag överlag både imponerad och nöjd såhär långt.

Battlefield V
Dices återkomst till andra världskriget har varit utskälld redan från start, men själv har jag både sett framemot spelet och gillar det såhär långt. Jag skulle till och med vilja påstå att det är ett av de bättre Battlefield-spelen på senare år, även om jag medger att det finns mycket som behöver åtgärdas.

Men när jag slåss på andra världskrigets digitala slagfält är det något som jag glömmer, för det bjuds på riktigt underhållande matcher. Som vanligt är både grafik och framförallt ljudet på en hög nivå, och målar upp autentiska och kaotiska slagfält. De nyheter som finns med är välbehövliga sådana, som att kunna bunkra upp vissa fortifikationer och hjälpa upp fallna squad-medlemmar även om en inte spelar som medic-klassen. Kort sagt så har jag riktigt roligt med Battlefield V, och det lär nog vara ett spel som jag återkommer till ofta under detta år.

Kampanjen är jag dock måttligt imponerad av, visserligen är flera av mellansekvenserna välregisserade med välvalda musikstycken och jag uppskattar verkligen att fokuset ligger på delar av kriget som inte alls blir lika uppmärksammade som landstigningen vid Normandie. Tyvärr så verkar Dice ha fått för sig att deras kampanjer ska bestå av en ensam soldat som agerar enmansarmé som smyger sig genom hela fiendeläger. Något som dels snabbt blir tröttsamt, och dels underminerar det hela poängen med mer personliga berättelser som bara är delar av kriget.

Även om kampanjen lämnade mig med en ganska intetsägande känsla, är onlinebataljerna betydligt mer imponerande. Som sagt har dock Dice utmaningar framför sig och det är en hel del som behöver åtgärdas, men jag tror ändå att Dice kommer lyckas i slutändan. Fram till dess lär jag dock ändå ha kul med seriens återgång till andra världskriget.

Spelat under 2018

HQ