Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Helt fast i The Last of Us: Part II

Helt fast i The Last of Us: Part II

This post is tagged as: The Last of Us: Part II, Intryck

Det vart ju någon dag senare än vad jag hade förväntat mig, men i måndags kunde jag äntligen sätta mig ned för att uppleva The Last of Us: Part II. Uppföljaren till ett av de bästa spelen som jag har spelat, så förväntningarna har inte direkt varit låga. Så pass till den grad att jag varit rädd för att ha haft för höga förväntningar. Lyckligtvis såhär cirka 10 timmar in i spelet känner jag mig både nöjd och imponerad.

Det var länge sedan som jag var så helt inne i ett spel att timmarna bara flög iväg, och under dessa två dagar som jag spenderat åt Ellies äventyr har det blivit något senare nätter än tänkt. När jag inte spelar det så tänker jag mer eller mindre konstant på det, även i detta nu vilket faktiskt gör det lite svårt att koncentrera tankarna. För allt jag vill göra i denna gassande sommarvärme är att slå på PS4an och fortsätta där jag avslutade sist.

En del av det har kanske föga förvånande med storyn och karaktärerna att göra, vilket helt klart är Naughty Dogs signum. Jag gillar storyn så långt som jag spelat, och jag är hemskt nyfiken på att se hur den kommer att fortsätta. Sedan har spelet även en oerhört fantastisk atmosfär som skapar en stark inlevelse för min del, och grafiskt är det oerhört snyggt.

Gällande spelmekaniken så rådde det blandade åsikter om det redan med föregångaren, och jag kan direkt säga här att om en inte gillade spelmekaniken i The Last of Us, så kommer en inte heller att gilla det i uppföljaren. Personligen så tillhörde jag skaran som gillade det, så föga förvånande gillar jag det även i uppföljaren. Överlag så är det bekant, med vissa förfiningar och nya tillägg vilka jag uppskattar.

Alla dessa delar har bidragit till att jag varit så fast i spelet, och det hela kan nästan summeras med en händelse ur spelet som verkligen skapade en känsla av utsatthet. Förutom att jag inte alltid är den bästa på att smyga, så kan fiendepatrullers hundar få nos på en vilket gjorde att jag var tvungen att verkligen vara på tårna. I synnerhet eftersom jag ville spara så mycket av mina resurser som det gick.

Dessvärre ledde det och det andra till att jag blev upptäckt, och jag tvingades att använda upp i princip all ammunition och alla förnödenheter. Jag lyckades överleva och tog mig till nästa område, bara för att mötas av ytterligare fiender som jagade efter mig. Under hela den här nervkittlande och utsatta processen dog jag flera gånger och svor åt skärmen, och mot slutet så var jag svårt skadad, utan några förnödenheter, och endast armerad med några pilar, en kniv och en basebollträ. Jag lyckades dock tillsynes mot alla odds att överleva, och kände en stark känsla av lättnad.

Så ja, jag är helt fast i The Last of Us: Part II, och är minst sagt imponerad såhär långt. Jag drar mig för att kalla det ett mästerverk ännu eftersom, ja, jag är ju inte klar med spelet än. Men att det är ett riktigt bra spel så långt tänker jag verkligen inte hymla med. Jag är helt fast i denna upplevelse på ett sätt som jag inte varit på länge, och jag älskar det.