Dishonored 2 är... mer Dishonored

Har sedan releasen spelat så mycket Dishonored 2 som det varit möjligt för min del, och efter sisådär 15 timmar börjar jag närma mig slutet av spelet. Det är alltså inga första intryck jag kommer med denna gång, utan mina åsikter kring spelet är i princip färdiga.

När det begav sig 2012 älskade jag verkligen Dishonored. För en något yngre version av mig själv som spelat mig less på bruna militärskjutare var Dishonored en frisk fläkt och upplevdes därmed som innovativt (även fast det kanske snarare var ett paket med välfungerande idéer från tidigare). Poängen är dock i alla fall att jag diggade spelet något enormt, och jag vill minnas att jag utnämnde det till min personliga favorit för årets spel det året. Detta har såklart gjort att jag sett mycket framemot uppföljaren, då jag ville ha mer Dishonored.

Och mer Dishonored är det definitivt, på gott och ont.

Dishonored 2 bjuder på mer av samma som gjorde att jag älskade föregångaren, och även fast det skett ett miljöbyte från den smutsiga staden Dunwall till den mindre smutsiga staden Karnaca, känns det definitivt som att vara tillbaka. Att smyga sig förbi spelets vakter är precis lika tillfredsställande som jag minns det, och precis som väntat är det även ett spel som verkligen uppmuntrar och belönar både utforskande och experimenterande med ens vapen, prylar och krafter (faktum är även att om du väljer att spela som Emily är det fullt möjligt att avböja "välsignelsen" med de övernaturliga krafterna).

Det som jag dock inser både när jag skriver detta stycke och när jag spelat Dishonored 2, är att samtliga av dess styrkor är precis densamma som föregångaren. Missförstå mig rätt nu, jag gillar verkligen Dishonored 2 och har njutit under de 15 timmar som jag spenderat med det, men samtidigt känner jag mig aldrig lika hänförd som jag gjorde med föregångaren. Att Dishonored 2 känns som att spela första Dishonored blir därmed både spelets största styrka, men samtidigt också dess största svaghet.

Dessutom är uppföljaren också mer bristfällig denna gång. Även fast storyn i första spelet inte var dess starkaste kort, lyckades spelet med att få mina aktioner mot de måltavlor att kännas personliga, vilket också gjorde det så tillfredsställande att slå ut de med antingen dödlig våg eller med en icke-dödande men desto mer grymmare metod. Denna känsla infinner sig dock aldrig i uppföljaren, och mina måltavlor känns nästan mer som namn som ska strykas bort från en lista.

För att inte tala om spelets buggar, PC-versionen har vad jag ska ha hört fått utstå en del tekniska problem och även fast PS4-versionen är betydligt stabilare i jämförelse är det fortfarande inte fläckfritt. Visserligen har jag mestadels haft tur och det har inte sträckt sig längre än någon enstaka framedrop, ett fåtal vakter som fastnat i objekt eller springer på stället och vid ett tillfälle föll jag genom nivån. Av det jag sett har det mest rört sig om den typen av buggar, men även fast jag inte sett något spelförstörande (än så länge) är det absolut värt att ha i åtanke.

På det grafiska planet är det också lite detsamma som föregångaren, några högupplösta texturer verkar inte ha varit någon prioritet, men desto mer imponerar den stilistiska designen enormt mycket. Det känns lika mycket som att se en målning i rörelse, som det gjorde i föregångaren.

Även fast jag i slutändan inte känner mig lika hänförd av Dishonored 2 som jag var med dess föregångare, är det definitivt ett spel som jag njutit av och haft roligt med. Nu har jag säkert låtit mer negativ än vad jag verkligen, så vill jag återigen poängtera att det är ett riktigt bra spel, och betygsmässigt skulle jag nog säga det ligger på en stark 8. Samtidigt är det svårt för mig att blunda för att det inte bjuds på så mycket nyheter heller. Det är med andra ord mer Dishonored, på både gott och ont.