Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Spelmusikfredag (199)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och det börjar märkas att sommaren är på väg mot sitt slut. Jag har visserligen en vecka kvar av sommarlovet innan det är dags för studierna igen, så nu blir det att verkligen ta vara på den sista veckan.

Men som brukligt är det dags för lite spelmusik, och det blir lite speciell spelrelaterad musik idag när denna serie strax nått 200 inlägg. Jag har inte ångrat en enda spellåt som jag haft med tidigare, däremot händer det emellanåt att jag ångrar tidpunkten för när jag lyft fram en enstaka låt, vilket blev fallet förra veckan. För bokstavligen ett par minuter efter att jag hade lagt upp förra veckans inlägg så gick jag in på Youtube och hittade en låt som hade laddats upp dagen innan, och när jag lyssnade på den så ångrade jag lite att jag inte hade hittat den låten tidigare. Nåja, det är inget att sura över då det alltid kommer fler fredagar.

Modprojektet Beyond Skyrim är ett riktigt ambitiöst sådant, som avser att låta oss utforska andra delar bortom den nordliga provinsen i Tamriel. Utöver möjligheten att utforska andra provinser i Tamriel, verkar modprojektet även bjuda på mycket musik som är riktigt bra av det lilla som jag lyssnat på. "Mother Morrowind" är det musikstycke som teamet bakom Beyond Skyrim lade fokus på under förra veckan, och med tanke på titeln är det uppenbart om vad låten ska anspela på.

Låten är komponerad av Eric Gordon Berg, och i videoklippet nedan står Vela Farquharson för cellon. Som så ofta med diverse musikstycken till olika Elder Scrolls-relaterade modprojekt blir jag oerhört imponerad på hur kompositörerna lyckats med konststycket att återskapa den klassiska Elder Scrolls-känslan från Jeremy Soules alster (i det här fallet med fokuset på Morrowind), samtidigt som de fått in sin egen känsla som gör att låtarna får en egen speciell känsla. Så är även fallet med Mother Morrowind, som är minst sagt ljuvlig att lyssna på.

Mother Morrowind (Eric Gordon Berg & Vela Farquharson)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (199)

Spelmusikfredag (198)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, vilket naturligtvis innebär en ny omgång med spelmusik. Utöver att det är helg naturligtvis, och även fast jag visserligen fortfarande har sommarlov känns det ändå skönt med lite helg då jag varit lite ur fas med det mesta den här veckan. På den positiva sidan har jag dock kommit igång med gymmet igen, vilket känns oerhört skönt.

Men nog om detta svammel, för nu är det som sagt dags för lite spelmusik. Denna gång blir det ytterligare en återkomst till skyarna, i form av lite Ace Combat-musik, vilket tillsammans med Witcher- och Jeremy Soule-musik är något som jag aldrig kan få nog av.

Oavsett om tonen är arkadaktig eller bombastisk, lågmält eller högljutt, så har de olika kompositörerna bakom musiken genom seriens gång verkligen levererat med de olika tonerna. När det kommer till renodlad arkaddoftande musik som verkligen får en att känna sig som värsta Top Gun-piloten, hör "Comona" definitivt till en av de bättre när det gäller just denna känsla.

Från den första sekunden är denna låt igång utan mycket uppbyggnad, vilket faktiskt fungerar utomordentligt. Överlag är tonen hyfsat lågmäld, och bjuder inte på mycket intensitet men däremot en nästan avslappnande känsla, i alla fall så avslappnande det kan bli för högtflygande musik som bidrar till att få spelaren att känna sig som flygaress av rang.

Som en bonus finns det dessutom en remixad version som gjordes till Ace Combat Infinity, låten i sig är mer eller mindre densamma men har däremot gjorts om till en techno-doftande låt samt med en något kraftfullare bas. Är vanligtvis inte något större technofan, men denna remix tycker jag ändå låter bra i mina öron.

Comona (Tetsukazu Nakanishi)

Comona (INFINITY Remix) (Keiki Kobayashi)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (198)

Spelmusikfredag (197)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och denna gång blir det faktiskt lite spelmusik! Det körde ihop sig lite förra veckan på grund av en dagsutflykt som följdes upp lite spontant med passning av min lillebror. Men nu är Spelmusikfredag tillbaks igen, om än något senare sett till tiden, men jag ville verkligen inte ha ett avbrott på 2 veckor så nu kör vi!

Idag är det "Book Lovers Day", vilket är perfekt för de som älskar just böcker. Men hur i hela friden tänker jag koppla detta till Spelmusikfredag? Jo, nämligen att lyfta fram spelmusik ur ett spel som är baserat på en bok eller bokserie. Något långsökt kanske, men om inget annat är det i alla fall en ursäkt till att ha med lite Witcher-musik.

Witcher-serien har riktigt bra musik, i synnerhet trean men även soundtracket till det första spelet är något som jag återvänder till med jämna mellanrum eftersom jag fullständigt älskar den atmosfär som låtarna fångar upp, såväl mysig som mörk. Så är även fallet med meny-musiken som spelas upp i huvudmenyn, som jag måste erkänna att det är svårt att låta bli att trycka på repeat-knappen varje gång som låten slutar.

För denna låt dryper verkligen med atmosfär, som inte bara fångar upp känslan från spelvärlden utan även fungerar som en bra introduktion till vad som väntar när en kommer fram till huvudmenyn. För mycket av låten anspelar på det mörka som världen och berättelsen förmedlar, samtidigt som det finns små doser av något idylliskt, vilket faktiskt väl sammanfattar den värld som den Geralt lever i. Jag är dock lite kluven till gitarriffet som förekommer inte bara i den här låten utan även andra delar ur soundtracket, för gitarren är inte ett instrument som jag direkt associerar med fantasy-aktig musik, men samtidigt så fungerar det ändå på något sätt.

Främst känner jag dock nästan för att installera om spelet på min dator när jag lyssnar på denna menymusik, och återigen få uppleva CD Projekt Reds Frankenstein-monster sett till spelmekanik, grafik och manus som hålls ihop med silvertejp.

Menu (Adam Skorupa & Paweł Błaszczak)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (197)

Spelmusikfredag (196)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det fredag igen, och en riktigt varm sådan i skrivande stund. Där jag sitter är det molnfritt och solen har verkligen gassat på tidigare under dagen, även om det börjar bli lite svalare just nu. Vilket är ett ypperligt tillfälle att bara ta det lugnt och lyssna lite på spelmusik, i vanlig ordning varje fredag.

När det gäller Elder Scrolls-spelen är det ju naturligtvis musiken som Jeremy Soule har komponerat som ligger i fokus, men jag kom på mig själv att jag varit dålig på att lyfta spelmusiken ur The Elder Scrolls Online som kompositörerna Brad Derrick och Rik Schaffer står för. Visst, det är ju någonting magiskt och ikoniskt som Jeremy Soule har skapat, och även om Elder Scrolls Online-soundtracket inte spelar i riktigt samma liga så bjuds det ändå på en hel del riktigt fina musikstycken.

"Tides of the Abecean Sea" är en av dessa, som är tillägnad det hav som finns mellan provinserna Cyrodiil, Hammerfell, Valenwood och Summerset Isles. För de som har spelat Oblivion (vilket jag gissar på att fler har gjort jämfört med The Elder Scrolls Online) är det havet som kan beskådas vid staden Anvil. Men nog om den geografiska punkten, för denna låt är riktigt fridfull och besitter ett mäktigt lugn över sig. Så denna låt passar väl bra att lyssna på om du befinner dig vid havet eller annan badplats.

Tides of the Abecean Sea (Brad Derrick & Rik Schaffer)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (196)

Äntligen sett Spider-Man: Far From Home

Äntligen sett Spider-Man: Far From Home

This post is tagged as: Spider-Man: Far From Home, Film, Recension

Var äntligen och såg Spider-Man: Far From Home tidigare under veckan, vilket tog sin lilla tid av den enkla anledningen att den släpptes nära inpå min semester. Men nu har jag sett den, för trots att jag egentligen börjar känna mig färdig med Marvels filmuniversum så har Spider-Man alltid varit en stor favorit när det kommer till superhjältar.

Föga förvånande har det gjorts en del jämförelser mellan Far From Home och föregångaren Homecoming, och om jag måste välja en som är åtminstone snäppet bättre så skulle jag nog välja Homecoming. Men ärligt talat måste jag säga att det är svårt att välja, dels eftersom Far From Home fortfarande är en riktigt bra rulle och dels eftersom båda filmerna är ganska olika.

Även om båda filmerna naturligtvis handlar om Spider-Man och innehåller de element av karaktären som förväntas, skulle jag säga att Homecoming känns mer "Spider-Man" i den mening att det är ett större fokus på Peters försök att kombinera plugget med rollen som superhjälte, och till råga på det hålla sin identitet hemlig. Naturligtvis finns aspekter av detta med även i Far From Home, men jag tycker att de problemen som Peter ställdes inför löstes ganska lätt och lämnades någorlunda konsekvensfria till skillnad från Homecoming, där bland annat Peters skolgång påverkades negativt.

En annan skillnad mellan de båda filmerna är själva skalan på berättelsen, i Homecoming jämnades New York inte ned till marken och Vulture hade inga storskaliga planer på att ta över världen. I Far From Home är insatserna högre och det är betydligt fler scener där delar av kända europeiska städer förstörs. I jämförelse känns Far From Home mer som en mini-Avengers, så att säga.

Det här kan låta som att det är något negativt från min sida, men det är egentligen mest konstateranden om olika skillnader. För generellt tycker jag att allt detta görs på ett bra sätt. Dessutom har Far From Home något som Homecoming saknar, och det är en form av emotionell drivkraft och känsla, vilket visserligen var väntat eftersom filmen utspelar sig i efterdyningarna av Endgame.

Skådespelarinsatserna var riktigt bra, vilket i och för sig var väntat. Tom Holland då han är den överlägset bästa skådespelaren som axlat både Peter Parker och Spider-Man. Även Jake Gyllenhaal levererade inte helt oväntat en stark prestation som Mysterio, och utan att gå in på detaljer så gillade jag hur den karaktären hanterades. Zendaya tyckte jag också gjorde en riktigt bra roll som MJ, och det märktes på bioduken att hon och Tom Holland har en mycket bra personkemi emellan då båda deras karaktärers interaktioner med varandra är oerhört övertygande. Dessutom vill jag slå ett stort slag för de övriga skådespelarna som spelade Peters klasskamrater och lärare som bidrog starkt till framförallt humorn i filmen, och ärligt talat kan detta vara bland de bästa birollerna som jag sett i åtminstone en MCU-film.

Där filmen brister är väl kanske främst i att jag uppfattade filmen generellt som nämnt hyfsat konsekvensfri (med ett stort undantag förvisso), vilket är ett problem som jag haft med flera Marvel-filmer. Dessutom finns det ett flertal stunder där CGI:n inte övertygade, och trots att Michael Giacchino komponerade musiken tyckte jag den var oerhört anonym. Detta är ytterligare något som varit en svaghet med flera Marvel-filmer, men efter Endgame som faktiskt fick till riktigt bra filmmusik så hade jag hoppats på att kommande Marvel-rullar även skulle bjuda på mer minnesvärd musik, vilket inte är fallet med Far From Home.

Trots dessa brister tyckte jag ändå att Far From Home var en riktigt bra film överlag, och även om jag kanske sållar mig till skaran som gillade Homecoming något mer, så var jag ändå riktigt nöjd med Far From Home när jag klev ut från biosalongen. Kan väl säga så här, hade jag kunnat se filmen tidigare så hade den definitivt hamnat i min lista över det som hittills varit bäst från 2019.