Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Spelmusikfredag (218)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

The dead speak! I sedvanlig ordning dök det upp något som gjorde att jag dessvärre inte kunde vara aktiv, och den här gången var det en kraftig sjukdom (nej, det är inte coronaviruset) som mer eller mindre däckade mig fullständigt i två veckor. När jag väl började bli bättre fick mitt fokus läggas helt på att komma ikapp med studierna, men nu har läget lyckligtvis stabiliserats. Men nog om det, nu är det äntligen dags för lite spelmusik igen, och jag känner nu att med ett par veckors uppehåll så har jag saknat att klottra ned några tankar om en utvald spellåt.

Namco har haft den goda smaken på senaste tiden att börja släppa äldre Ace Combat-soundtracks till Spotify och andra musiktjänster, vilket jag naturligtvis tycker är mycket bra. För ett par veckor sedan dök både Zero och Assault Horizon Legacy upp, och idag har de även släppt soundtracket till Ace Combat 6. Så för att "fira" detta, samt att just Ace Combat 6-musiken har jag en tendens att glömma bort, så blir det en låt från just det soundtracket.

"Bartolomeo Fortress" är en relativt lågmäld spellåt, för den sätter inte igång med ett stort och bombastiskt artilleri. Däremot ger låten direkt känslan av att gå upp mot någonting som kommer kräva en hel del eldkraft, men samtidigt inte på samma nivå som låtarna som brukar ackompanjera seriens bossfighter. Den har även en kalkylerande känsla, som att varje avfyrad missil eller släppt bomb spelar en stor roll. Sedan har låten, lite oväntat nog, partier som för tankarna till Ratchet & Clank-musiken.

Bartolomeo Fortress (Junichi Nakatsuru)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (218)

1917 - en stark start på filmåret 2020

1917 - en stark start på filmåret 2020

This post is tagged as: Film, Recension

Det är ju tur att denna text handlar om en film som har titeln 1917, annars hade det ju inte varit en logisk rubrik överhuvudtaget.

Nu bestämde jag mig för att skippa att göra några topplistor från 2019, då jag tycker att det känns lite sent och att jag hellre vill lägga fokus på lite mer aktuella saker. Jag kan dock säga lite snabbt att jag tyckte att 2019 var ett helt okej filmår, jag såg en hel del filmer under det året men det var bara en handfull som verkligen fastnade. Filmåret 2020 ser jag dock framemot, och 1917 markerar för mig en stark start på det kommande filmåret. Jag vet, egentligen är filmen från 2019, men eftersom den hade premiär i Sverige i fredags så är det i mina ögon en 2020-film.

Hur som haver, 1917 hade jag mycket höga förväntningar på och som det redan har framgått tidigare i texten samt redan i rubriken, så är jag mycket nöjd. Från början till slut var det en mycket njutbar upplevelse, som med en kraftfull stämning, riktigt snyggt fotografi och en rejäl känsla av utsatthet skildrar två brittiska soldater som måste leverera ett meddelande om att stoppa en attack som är på väg rakt in i en tysk fälla.

En av snackisarna med den här filmen är att den ska vara filmad som i en enda tagning, eller åtminstone ge sken av att vara det. Oavsett vilket, så tyckte jag att det lät lite som en (förvisso en intressant) gimmick, men jag hade svårt att se om det skulle ge upplevelsen något utöver ett intressant experiment och kul kuriosa. Faktum är dock att detta knappast är en gimmick, utan det förhöjde upplevelsen genom en ökad känsla av närvaro ifrån tittarens perspektiv.

Jag var också imponerad av känslan för detaljer som filmen hade för att återskapa en bild av första världskriget. Alltifrån uniformer och framställningen av skyttegravsmiljöerna kändes autentiskt och gav filmen en känsla av realism, något som filmen genomgående lyckas att förmedla genom miljöerna, fotot, manuset och skådespelarna.

Jag känner mig både nöjd och riktigt imponerad av 1917, som med en stark stämning och känsla av utsatthet, i kombination med fotografin och en autentisk framställning bjöd på en stark upplevelse. Det är utan någon som helst tvekan en stark start på filmåret 2020, oavsett eventuella teknikaliteter.

Spelmusikfredag (217)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Då var det äntligen fredag igen, vilket i vanlig ordning känns skönt efter en intensiv vecka då en nu kan njuta av helgen. Är inte helt säker ännu, men funderar på att eventuellt skriva någon topplista för åtminstone 2019 års bästa spel, eventuellt även en liknande topplista för filmer. Känner å ena sidan att det kanske är "för sent" eller dylikt, men känner å andra sidan att jag ändå vill slänga ihop någonting. Vi får se hur det blir med den saken.

Jag har sedan mitt förra inlägg fortsatt att titta på The Witcher, har bara ett avsnitt kvar nu vilket känns lite bitterljuvt. Förvisso är en andra säsong på gång, vilken jag verkligen ser framemot, men känner någonstans ändå att jag inte vill att den första säsongen ska vara slut. Kan faktiskt inte minnas om jag någonsin har känt så för någon TV-serie innan. Nåväl, lyckligtvis går det avnjuta The Witcher på andra sätt utöver Netflix-serien. Böckerna, spelen naturligtvis, har för mig att det finns serietidningar med, och ni gissade naturligtvis rätt, genom spelmusiken.

Denna vecka får ni lyssna på "White Orchard Theme", som av någon outgrundlig anledning inte finns med i det officiella soundtracket (vilket dessvärre även innebär att jag inte vet exakt vem som har komponerat denna låt). Något som är helt vansinnigt om ni frågar för mig, för denna låt är nämligen fantastisk. Som det framgår av titeln utgör detta musikstycke temat när Geralt utforskar White Orchard i början av The Witcher 3. Precis som alla andra låtar ur spelets soundtrack är även denna riktigt stämningsfull och suger in en direkt. Dessutom gillar jag även att låten tagit vissa influenser från det första spelets soundtrack, vilken även känns passande med tanke på denna melodi figurerar i början av spelet som avslutar trilogin.

White Orchard Theme

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (217)

Äntligen börjat titta på The Witcher

This post is tagged as: The Witcher, TV-serier

Efter en inledande försiktighet jämtemot Netflix-satsningen The Witcher, så steg mina förväntningar rätt rejält när trailers väl började dyka upp. Så pass att jag skulle nog vilja påstå att The Witcher utan tvekan var den tv-serie som jag såg mest framemot förra året (tillsammans med The Mandalorian, men den får jag gott vänta med att se tills Disney släpper sin streamingtjänst i Sverige). Det är dock först nu som jag äntligen satt mig ned för att se denna efterlängtade serie, vilket helt enkelt beror på att jag höll på att kolla ikapp på Vikings. Eftersom jag försöker att inte kolla på för många serier på samma gång, så fick The Witcher helt enkelt vänta.

Under gårdagen inte bara började jag på serien, utan jag lyckades även att hinna med 4 avsnitt under dagen, det vill säga halva säsongen. Bara det borde säga någonting om vad jag tycker om serien, då jag sällan brukar intensivt sträcktitta på serier. Senaste exemplet var första säsongen av Jack Ryan som jag såg under förra sommaren, som jag verkligen gillade starkt, och halvvägs in i The Witcher på en dag så tycker jag den är riktigt bra.

Faktum är att jag älskar serien fullkomligt såhär långt. Henry Cavill är som klippt och skuren i rollen som monsterjägaren Geralt, vilket är oerhört glädjande då jag var oerhört skeptiskt när den allra första bilden på honom släpptes. Anya Chalotra gör även en utmärkt insats som Yennefer och jag tycker att hon utgör en stor del av behållningen av serien. Jag älskar även stämningen som genomgår hela serien, och även musiken är minst sagt fantastisk. Jag förstår helt och hållet varför det var så pass många som blev sugen på att spela The Witcher 3 efter att ha sett Netflix-serien, av den enkla anledningen att jag själv känner det där suget medan jag tittar på serien.

Som det framgår av mina intryck så är jag minst sagt lyrisk över serien halvvägs in i den första säsongen. Jag kan dock tycka att serien försvårar för nya tittare som inte läst böckerna eller spelat spelet, för det är mycket namn som slängs runt som det tycks förväntas att tittaren ska känna till redan. Sedan borde det tydliggjorts bättre att Geralts, Yennefers och Ciris berättelser utspelar sig vid olika tidpunkter. Att de inte utspelar sig samtidigt med varandra är logiskt enligt mig, med tanke på vad respektive karaktärs berättelser handlar om, men det borde åtminstone i de första avsnitten vara tydligare med att de inte utspelar sig samtidigt. Även om jag inte har några som helst problem att hänga med, så håller jag ändå med om denna kritik eftersom det helt enkelt blir svårare för nytillkomna tittare som vare sig är bekant med världen eller premissen.

Jag är dock som sagt fullständigt lyrisk såhär långt, och ser oerhört mycket framemot att se resten av serien. Förvisso kan jag känna mig lite smutsig av att jag på bara en dag brände genom halva säsongen, som om det skulle betyda att jag inte njuter ordentligt av serien. Men njuter gör jag verkligen, för The Witcher-serien är helt enkelt riktigt bra.

Äntligen börjat titta på The Witcher

Spelmusikfredag (216)

This post is tagged as: Spelmusikfredag

Varje gång jag tänkt att "nu jävlar ska jag få upp aktiviteten på den här sidan" så slår det slint direkt med en period av inaktivitet. Utan undantag, och jag trodde verkligen att det inte skulle bli så det här året med. Men tji fick jag med det, då plugget rivstartade efter julledigheten med oerhört mycket som skulle göras på lite väl kort tid (med en förkylning på det dessutom), med dessutom min längsta inaktivitet sedan routern hysteriskt lade av för något år sedan.

Med detta i åtanke borde jag varken tänka eller skriva att "nu minsann kommer det bli mer aktivitet". Den här gången känner jag mig dock säker på att jag kommer bli bättre på det under den närmsta tiden, då jag helt enkelt har relativt lite plugg just nu jämfört med de senaste månaderna. Men för säkerhets skull så får jag hålla tummarna, ta i trä etc.

Men nu blir äntligen dags för lite spelmusik igen, och denna vecka blir lite av en double feature eftersom veckans spellåt finns i två versioner komponerad av två olika kompositörer. "I Live", huvudtemat från Call of Duty: Black Ops 3 finns nämligen både som elektronisk version av Brian Tuey, och en orkestrerad version av Jack Wall. Call of Duty-serien har bjudit på flera olika soundtracks signerade olika kompositörer, och generellt sett tycker jag att soundtracken brukar vara bra. Black Ops 3-soundtracket hör dock till undantagen, då det mesta som jag minns är generiskt och påminner mer om annat (finns någon låt som känns kraftigt inspirerad av Hans Zimmers Batman-musik, men utan samma avtryck).

"I Live" är dock en låt som jag faktiskt gillar, vilket dels beror på den atmosfär som låten ger ifrån sig, dels för att den har en långsam men väluppbyggd stegring till låtens crescendo. Eller rättare sagt gällande den elektroniska versionen som gärna tar sin tid, där den orkestrerade versionen har en något snabbare upptakt och en mer "episk" framtoning. Jag gillar båda versionen av låten, men jag föredrar nog Brian Tueys version eftersom den känns snäppet mer atmosfärisk. Sett till låtens titel och tematik så känns den även mer passande, samt så jag älskar den versionens lilla detalj att innehålla ljud som låter som att något tar andetag. Vilket som nämnt passar in i låtens tematik, men även det tema som den (dessvärre kassa) storyn handlar om.

I Live (Electronic Version) (Brian Tuey)

I Live (Orchestral Version) (Jack Wall)

Spelmusikfredag-spellista

Spelmusikfredag (216)