Det sista av mig som gamer

Eror och epoker bör rimligen ha ett slut. Min tid som gamer är knappast det ena eller det andra och är nödvändigtvis inte förbi men rollen jag antagit sen 1994, då jag för första gången startade Jetpack till MS DOS, har sedan några månader tillbaka antagit en ny skepnad. Jag visste att förändringen skulle bli markant och att jag skulle bli tvungen att delvis begrava mitt gamerliv jag tidigare slaviskt följt. Begravningar tenderar att följas åt av en ceremoni vilket jag tänkte anamma även i mitt egna lilla farväl.

Så; inför en av de sista varma sommarnätterna i mitt gamla krypin fylldes en hylla i kylen full med öl. Tanken var att dessa skulle hålla mig flytande och låta mig sväva in i och omfamna spelvärlden i en genomspelning av The Last of Us: Remastered för sjätte och sista gången framför en bedårande 4K HDR Ambilight TV som senare skulle bort. Ellie och Joel förtjänade att bli avtackade för deras slående karaktärsbidrag i den överlägset tightaste regisserade spelupplevelse som levererats sen spel försökt implementera filmisk presentation. Spelandet började runt kl 18. Öldrickande var konstant sessionen igenom och fick varje moment att överglänsa den neutrala spelupplevelsen. Särskilt involverande blev det när favoritkapitlet "The Suburbs" nalkades och tensionerna i kloakerna intensifieras i takt med att den lilla sidostoryn om överlevaren Ish och hans etablerande av en liten community målades upp från ovisshet genom hoppfullhet till förskräckelse. Intressant också att Ish överlevde inbrottet i kloakerna och tog skydd bland husen en bit bort för att sedan försvinna från storyn helt och hållet utan vidare uppföljning trots det gedigna berättandet. Men det räcker så; fantasin tar över.

Slutligen fick jag, tillsammans med tårar, beskåda Ellies försök att genomskåda Joels uppriktighet och Joels försök att dölja sin svaghet.

Nåväl; 05.30 visade klockan. Starten på en gamers apokalyps.