Storheten i riktigt bra plattformsspel!

För några år sedan skrev användaren _Genki en blogg om sitt spelprojekt Catnip (numer Unsung) och om hur han gång på gång återkommit till det han ansåg vara ett avgörande spelmoment i plattformsgenren, nämligen Det perfekta hoppet. Som vanligt när jag spelar spel så drar mitt huvud gärna paralleller till lir som jag har spelat tidigare eller till texter jag läst, filmer jag sett och så vidare. Detta hände mig tidigare idag när jag startade igång Rayman Legends för lite planlös underhållning.

Nästan direkt kom den här gamla bloggen upp i huvudet och jag kunde inte mer än att hålla med. Riktigt bra plattformare har nämligen detta gemensamt. Men jag skulle vilja ta det ett steg längre. Efter att ha plöjt igenom ett antal riktiga höjdare till plattformare de senaste två åren så har min slutsats blivit att det inte stannar vid det perfekta hoppet. Det handlar snarare om simplicitet. Storheten i riktigt, riktigt bra plattformsspel stavas enkel spelkontroll.

Nu snackar vi rejält enkel kontroll. Du har hopp, sprint och på sin höjd två, tre andra mekaniker till i din arsenal att ta till. Vem som helst kan i princip greppa konceptet inom fem minuter utan några som helst komplikationer. Det viktiga är att dessa mekaniker känns bra, fungerar perfekt i sitt syfte och samkörs smärtfritt med varandra. Därefter skapar man djup, variation och utmaning via banorna man bygger upp. Spelmekaniken ska alltså vara så enkel den bara kan bli för att därefter kunna användas i utmanande banor. Spelkontrollen får aldrig vara ett hinder.

Rayman Legends och Donkey Kong Country: Tropical Freeze är exempel som tillämpar detta enormt bra i mitt tycke. Framförallt förstnämnda då spelkontrollen i princip är så enkel som den bara kan bli. Ändå finns det gott om utmaning och speldjup tack vare den magnifika kreativiteten och uppfinningsrikedomen ifrån UbiArt. En annan spelserie som alltid gör detta bra är den kände rörmokaren Super Mario och nu senast i Super Mario Odyssey. Det är det bästa jag spelat med honom i huvudrollen och det säger en hel del då jag egentligen inte höjer den spelserien till skyarna (och så även denna gång, men visst är det ett mycket bra spel). Men allt fungerar hur enkelt som helst, och vid varje övertagande av en ny fiende så tar det max ett antal sekunder innan man fattat hur den fungerar och man kan börja plöja månar. Däri ligger en plattformares sanna styrka.

Exempel på plattformare som tillhör den mindre smickrande kategorin så kommer jag direkt att tänka på Little Big Planet. I grund och botten en spelserie som jag gillar starkt, mekanikerna är enkla men där det inte går att blunda för att spelets hoppmekanik är klumpig och mosig. Du får aldrig den där snortighta känslan av kontroll på lille Sackboy. Det må skapa en säregen identitet, dock inte av det bättre slaget.

Jag känner endast till ett undantag som bekräftar regeln och som jag själv uppskattat och det stavas Guacamelee till PS Vita. Då vrider man ändå inte till spelkontrollen till absurda nivåer, men där finns definitivt en trevlig mix av combos och simpla hopp. Där har man som utvecklare lyckats i sitt vågspel. Däremot tar det betydligt längre tid att lära sig kontrollen, och medan banorna är roliga så lutar sig detta spelet mer mot sin spelkontroll snarare än djupa banor och kreativa lösningar i designen.

Det må kanske låta som en klyscha, men ibland behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Gör bara en spelkontroll som funkar och som dessutom fungerar riktigt jäkla bra. Bygg sedan plattformaren kring detta, så tror jag att det finns ett givet framgångsrecept. Det finns helt enkelt en enorm styrka i det enkla!

Men som vanligt är detta mina egna spekulationer. Vad anser du själv?