Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Death Stranding tar sig...

Skrivet av Jeppman97 den 7 mars 2020 kl 17:04

Jag ska ärligt påpeka att jag några få futtiga timmar in in i spelet bara la handkontrollen på bordet och tänkte att "nej, nu orkar jag inte mer flum eller abstrakta förklaringar". Det ska erkännas direkt, det borde fara omöjligt att befinna sig i denna världen. Startsträckan är inte det starkaste kortet enligt mig. Därför är det också så oerhört trevligt att författa dessa rader nu, när spelet väl har öppnat upp sig på riktigt och verkligen sugit tag i mig ordentligt.

Jag är långt ifrån att ha klarat av Death Stranding och ska inte uttala mig om produkten som sådan än. Däremot är intrycken vansinnigt bra efter att man tar sig förbi episod 1 och större delen av episod 2. Ungefär där började i alla fall jag få en någorlunda konkret bild av vad det faktiskt var som pågick och vad varelserna som befolkar och ger den ödsliga världen liv är för något och vad de har för motiv. Likaså var leveranserna man utför oerhört svåra att få grepp om och jag fick ingen bra känsla av att jag hade någon typ av kontroll, varken på Sam Porter Bridges eller på vägen det tog honom att ta sig till mål. Fr

Skam den som ger sig, jag borrade ner huvudet igen och tog min tid och nu jävlar har det som sagt dragit igång. Återigen ska jag vara ärlig att säga att det egentligen inte borde vara möjligt att vara här i denna världen. Det har dock inte med mig att göra, utan spelet. Vad vi har är en Postnord- simulator av modell trippel- A skapad utav en av de främsta spelskaparna genom tiderna uppbackat med stor budget, kompetent team och ackompanjerade av Guerilla Games vansinnigt imponerande grafikmotor Decima. Det låter helt sjukt, vilket det också är. Och någonstans känns det som att detta har klaffat. Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt mer än att det gör det.

Tillfredsställelsen, när jag har lyckats med en riktigt tuff leverans genom ogästvänlig terräng som plågats av de döda och man med nöd och näppe tagit sig ur en tuff regnstorm, är olikt något annat jag träffat på. Här finns inga coola vapen, inga skins, inga fyrverkerier och så vidare. Nej, det som väntar är vila, kanske en varm dusch samt väntan på nästa order som ska levereras. Det är så vansinnigt olikt allt annat jag spelat.

Jag hoppas såklart att det fortsätter på denna vägen, och nya intryck lär dyka upp så småningom. Till vidare kommer jag fortsätta att vara Sam Porter Bridges, och jag levererar... alltid.

Det här med att spela in sina högtalarelement...

Skrivet av Jeppman97 den 29 februari 2020 kl 10:19

Låt mig börja med att säga att jag definitivt inte är någon så kallad audiofil. Min avsikt är inte att lyssna på en perfekt skapad ljudbild där de olika frekvenserna ges perfekt avvägt utrymme, nej. Däremot uppskattar jag bra ljud, helt vanligt, bra ljud. Gärna åt det som många kallar det varmare hållet där bastonerna ges lite större svängrum.

Det är dock inte det detta blogginlägget ska handla om. Min tanke är snarare att försöka få klarhet i hur, eller om, det går att spela in sina högtalare.

För de som håller på mycket med ljud så är det här säkerligen känt territorium. Jag är dock enbart en erfaren nybörjare. För att försöka få mer klarhet i ovan nämnda tes så gav jag mig ut på internet för att börja gräva och det går väl att slå fast direkt att det fullkomligt dräller av trådar där det flitigt diskuteras inspelningens vara eller icke vara.

Många menar att (och den här liknelsen drar jag direkt från ett av forumen jag läste) att det faktiskt spelar stor betydelse att spela in sina högtalare. Det är lite som att gå in ett par nya läderskor. I början är det rätt trångt och jäkligt, men efter ett tag så börjar det ändra och forma sig för att till slut bli riktigt sköna. Det går då att applicera på sin högtalare. Från fabrik så är det ganska vasst innan den liksom blir varm i kläderna och det på riktigt tar fart.

Andra menar det rakt motsatta. Det enda som avgör inspelningens vara eller icke vara är en väl placerad placebo- effekt. För att grejerna ska låta bra som måste de låta bra från början, punkt slut ungefär. Sedan dräller det av argument om kablage och hur man ställer sina högtalare i förhållande till rummet, men det absolut mesta handlar om inspelningen.

Jag tycker det här en är oerhört intressant diskussion och jag ska egentligen inte ge mig in med mina egna värderingar då jag tänkte att ni härinne på hemsidan skulle delge era kunskaper och erfarenheter, men här kommer lite lik förbannat då jag inte kan hålla mig. I hörlursväg hade jag ett par Sony för ett tag sedan. Jag lyssnade på dem i butik och de lät fruktansvärt bra. Köpte hem ett par likadana och besvikelsen var total då det inte alls lät lika bra som där jag köpte dem. Skam den som ger sig om det inte efter ett tags användande till slut gav med sig och "blommade ut".

Det kan ju såklart ha att göra med att mina öron vande sig till slut, vad vet jag, men det kändes verkligen som om de ändrade karaktär. Å andra sidan kan jag också anse att bra grejor bör vara bra grejor, därav bör de låta bra från början. Det är det här som gör detta ämne så äckligt intressant att diskutera och filosofera kring.

Med det sagt: Vad är dina erfarenheter kring ljud och att spela in sina högtalare? Jag är enormt spänd på att få höra folks olika åsikter kring detta.

Och just det: Trevlig lördag!

Spel jag kan spela enbart för musiken #4

Skrivet av Jeppman97 den 21 februari 2020 kl 09:38

Det var ett tag sedan jag skrev på den här, än så länge, korta bloggserien. Men nu infann sig skrivarlusten återigen och efter ett djupdyk i det oändliga musikarkivet på internätet så har jag kommit fram till ännu mer härlig spelmusik som det bara inte går att vara utan. Så, efter att ha avverkat bland annat Far Cry 1 och Donkey Kong Tropical Freeze så går vi nu utan vidare omsvep vidare till nästa spel.

Då är ju såklart frågan: Vad blir dagens spelmusik? Jo, dagens spelmusik tillhör ett spel som jag har lagt okristligt många timmar på genom mina år. Som spelserie sett så är det den överlägset största tidsslukaren av alla för undertecknad och varje del har klockat in på minst hundra timmars speltid (vissa av delarna har betydligt mycket mer speltid än så). Serien jag snackar om är ingen mindre än Pokémon. Det är alltid något som har tilltalat mig i den serien och även om det definitivt går att argumentera för och emot hur långsamt serien utvecklats så finns där alltid en känsla av kvalitet i dem. Och! De har alltid varit förärade fantastiskt bra musik.

Denna musik blir knappt bättre än i Pokémon Heartgold & Soulsilver. Dessa delar räknas ju av många än idag vara de ultimata spelen i serien och det är inte svårt att förstå varför. Större delen av Kanto-musiken är tillbaka, men det är främst styckena i Johto- regionen som har etsat sig fast. Därför kunde jag inte välja enbart ett stycke, utan valde att ta med hela tre stycken.

Först ut är Azalea town (https://www.youtube.com/watch?v=CSI3sjAl4tE&list=PL7907A37E9C7E4F7D&index=32) som likt inget annat stycke i spelet symboliserar den där riktigt gemytliga lilla byn.

Goldenrod City (https://www.youtube.com/watch?v=WB1nJq5V828&list=PL7907A37E9C7E4F7D&index=40) är egentligen samma stycke som när man cyklar, men jag tycker helt klart det lugnare tempot är till dess fördel.

På Route 47 (https://www.youtube.com/watch?v=cRQ2leqbnPY&list=PL7907A37E9C7E4F7D&index=77) spelas detta vackra tema när man springer förbi ett magnifikt vattenfall. I Spelet börjar man på allvar komma långt och därför passar detta så oerhört bra vid just detta tillfälle.

Vad anser du om soundtracket i Pokémon Heartgold?

Nintendo Switch är det PS Vita aldrig blev!

Skrivet av Jeppman97 den 17 februari 2020 kl 08:58

Jag saknar PS Vita fortfarande. Det är något med hur dess makalöst lyxiga design tillsammans med vetskapen om att det faktiskt var den första bärbara enheten som kunde spela alla konsolspel nästan helt utan nödlösningar. Där fanns potential, en potential om att faktiskt kunna ta med sig sitt stationära spelande på bärbar fot. Det kom faktiskt bra spel till den (tyvärr alldeles för få och de allra flesta av ganska okända utvecklare) och enheten tillhör ju numer tyvärr historien.

PS Vita var ett kraftpaket av rang när den släpptes. För en dedikerad bärbar enhet var det till och med sanslösa muskler, framförallt om man jämförde mot närmsta konkurrenten Nintendo 3DS. Men ändå. Killzone Mercenary är det överlägset snyggaste enligt mig (med Uncharted som god tvåa) och de spelen utvecklades av Sonys egna studios med stark kompetens inom vad de gjorde. Där sipprade visionen igenom, där lös det till. Men det var också dessa i slutändan som kom att göra ordentliga avtryck på visionen.

Spel som Assassins Creed 3 Liberation var, i sina allra bästa stunder, slående men drogs ned av intrycket att det hade gjorts av en mindre namnkunnig utvecklare som i slutändan fått göra allt för stora kompromisser för sitt eget bästa. Call of Duty Black Ops Declassified ska vi inte ens snacka om (även om dess multiplayer vid få tillfällen var hutlöst underhållande). Spel som släpptes för att verkligen marknadsföra visionen av stationärt i bärbart nådde så oerhört sällan ända fram. Borderlands 2 till exempel förstördes helt av dess fruktansvärda spelflyt. En konvertering många annars önskade sig.

Kanske var det så att utvecklingskostnaderna för att nå de högt uppsatta målen som gjorde många utgivare ryggade tillbaka, kanske var det så att kompetensen vacklade en aning hos vissa utvecklare men, framförallt, kanske det var så att kraften i PS Vita inte riktigt var så hög att det var värt att lägga ner all den tid det tog för att konvertera sina spel till formatet.

Igår spelade jag Assassins Creed 4 Black Flag till Nintendo Switch. Lite senare på kvällen avklarades Rayman Legends för första gången (en konvertering som dock gjordes till PS Vita också). Tidigare i veckan klämde jag till en spelpass med Skyrim. Dessförinnan har jag lirat både Doom och Wolfenstein. Witcher 3 finns tillgängligt att köpa i en påkostad uppskattad specialversion. Vad har dessa gemensamt? Jo, alla spelen nämnda är konverteringar av denna (eller till viss del förra) generationens spel. Jag har alltså medvetet lämnat ute Nintendos egna spel. Gemensamt för alla de spelen jag räknade upp är att portningarna är väldigt bra gjorda. Det har fått offras lite hit och dit gällande grafik, men det är fortfarande helt okej snyggt samtidigt som det viktigaste i flyt och spelglädje är intakt. Och de går att ta med sig vart man än går.

Det var här jag insåg att den visionen som initialt präglade PS Vita (och som i vissa få fall även uppfylldes) egentligen inte dog. Den överlevde, låg i dvala i några år, bytte företag och dök upp igen som Nintendo Switch. För med Switch så är det för första gången på riktigt möjligt att ta sitt stationära spelande med sig genom bärbart utan att spelen som konverteras är slaktade så till den grad att de ens är spelbara. För första gången räcker hårdvaran till på en dedikerad enhet för att mäkta med tillräckligt snygg grafik utan att spelflytet förstörs totalt.

Visst, man ska inte sticka under stolen med det är en bråkdel av alla tredjepartsspel som släpps som kommer till Switch. Men det är fortfarande många och de funkar bra. Avvägningen gäller mer om man är beredd att offra den bästa versionen för att kunna ha den portabelt, men båda versionerna är fullt spelbara och fungerar allt som oftast med strålande resultat. På PS Vita, med facit i hand, blev detta allt som oftast inte möjligt. Och det suger.

Jag vet att det numer tillhör klyschorna att säga att PS Vita än idag är fruktansvärt häftig hårdvara, att den verkligen har den där känslan av att kunna prestera stationära spel i bärbart format och att den aldrig egentligen gavs en ordentlig chans av varken den breda spelpubliken eller utvecklarna. Men visionen för hårdvaran var kanske några år före sin tid. En vision som numer, äntligen, är realiserad på riktigt genom Nintendo Switch.

(det är bara synd och skam att PS Vita fortfarande är så förbannat snygg, DÄR är den fortfarande oöverträffad)

Kriminellt sugen på att betala nya bolån!

Skrivet av Jeppman97 den 14 februari 2020 kl 22:39

Du som läser min rubrik kanske undrar vad i helsefyr det har tagit åt mig och vad det är för sjukt virus som har smugit sig in innanför pannebenet. Lugn, bara lugn. Det är ingen abstrakt galenskap som har infunnit sig och självklart menar jag inte bolån i det verkliga livet (nej, lån är inget jag helst har i mitt bagage). Såklart avses det virtuella livet.

För det är ju snart dags att återigen ge sig i kast med vardagssimulatorn nummer ett, där timmar förvandlas till ögonblick och där avvägningen och prioriteringarna om vad som är viktigt och intressant blir allt mer skev. Det är ju snart äntligen dags för ett nytt Animal Crossing.

Animal crossing är som spelserie enormt svår att förklara. Där finns egentligen ingenting. Nej, verkligen ingenting. Det är tomt, tråkigt och det kostar samtidigt 600 spänn enligt e-shopen. Hutlöst med tanke på att man (med all säkerhet bekräftat genom trailern) direkt kommer att få ett saftigt bolån på halsen i inledningen. Varför ens spela? Hur förklarar man för någon utomstående vad man håller på med, och hur (det är detta som är intressant) förklarar man drivet att fortsätta?

- Vad gör man i Animal crossing?
- Just nu betalar jag av ett bolån och hjälper mina grannar.
- Jaha, det låter ju... kul... Eller?

Men det är ju här, mitt i detta ingenting som allt verkligen är möjligt. Den lilla sandlådan i Nintendos långkörare, och numera också storsäljare, förväntar sig ingenting av dig som spelare. Jag tror att det är där tjusningen ligger. Den där svårförklarliga dragningskraften till varför spelet så gärna blir en naturlig rutin av ens dag. En kvart på kvällen efter kvällsmaten, liksom. Varken mer eller mindre, det gäller ju bara att kolla läget lite snabbt. Sådär håller det på och förändringar sker i realtid, följer dygnsrytmen och årstider. Det blir naturligt. Och det blir fullständigt avkopplande att spela.

I den lilla världen finns inga krav, inga pekpinnar, inga tävlingsmoment, ingen tidspress. Jämfört mot många andra spel idag så är kontrasterna slående. Istället bjuds man in till en stressfri, harmonisk och lugn spelupplevelse som är så långt ifrån adrenalinhöjande som det bara går. Magnifika explosioner? Nix! Branschledande mellansekvenser? Haha! Någon form av spännande narrativ (som jag egentligen alltid är ute efter)? Sök någon annanstans!

Animal crossing är lite som en terapi, fast enbart på ett bra sätt. Då bortser jag från de fall där folk fastnar totalt i spelet (och det har inträffat). Det är som en flykt från vardagen till en annan, stillsammare verklighet där allt egentligen enbart går ut på att ha kul. Vem vill inte vara en del av något sådant?

(Om du inte redan listat ut att jag ser enormt mycket fram emot Animal crossing: New Horizons till Switch så säger jag det nu: det gör jag! Gör du?)