Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Dualsense Edge och den korta batteritiden

Dualsense Edge och den korta batteritiden

Igår kväll kom min gode vän Patrik över för lite nördigt samkväm i trevligt sällskap. På menyn stod fortsättningen av vår långdragna genomspelning av Resident Evil 5 på delad skärm, som vi jobbat på i över ett års tid nu. Sessionen blev långdragen och slutade i runda rundades av efter lite över åtta timmar men i slutändan lyckades vi skjuta oss igenom äventyret, bevittna hur Chris Redfield vettlöst boxar en stenbumling och rädda världen från allehanda biologiskt överlägset äckelpäckel. 

Med mig in i stridens hetta hade jag min nyfärvärvade Dualsense Edge som blev ett underbart tillskott då dess möjligheter att skräddarsy mina knappar lät mig byta vapen sömlöst utan att behöva fumla med styrkorset som ofta annars resulterar i en del felaktiga knapptryck och sämre mobilitet. Dock gjorde den dåliga batteritiden i Sonys nya pro-kontroll sig påmind och dosan stendog mot slutet, vilket gjorde att jag fick byta ner mig till min gamla Dualsensen utan Edge för den resterande tiden. Inte för att jag har något emot Playstations fantastiska styrdon (tvärtom) men det slog mig, när mina skräddarsydda knappkommandon plötsligt var frånvarande, att man blir märkbart sårbar av Edgens korta livslängd om man är räknar med längre sessioner. Batteriet är för klent helt enkelt. Visst kan man byta till en annan kontroll medans den laddar men då med konsekvensen av en annan layout än den man vant sig vid, i värsta fall. Annars är jag tokförälskad i min Dualsense Edge men även fast så långa sessioner som gårdagens är sällsynta så är livslängden på batteriet något jag måste ta med i beräkningen från och med nu. 

HQ
Första dygnet med min Dualsense Edge

Första dygnet med min Dualsense Edge

Jag tog steget! Efter att ha vägt en massa för och nackdelar baserade på intryck från diverse youtubers, natten till torsdag, tog till slut frestelsen över och jag begav mig under gårdagen bort mot Webhallen för att skaffa mig min egen Dualsense Edge. Jag är svag för lyxprylar, det är jag verkligen och även fast jag vet att det finns en hel del andra pro controllers därute till ett mycket rimligare pris så finns där extra lager av lockande exklusivitet när det släpps något nytt, direkt från moderskeppet. 

Efter att ha klämt på den under hela gårdagskvällen samt även idag kan jag konstatera att det är en riktigt trevlig dosa vi har att göra med. Redan vid åsysnen av den skyddande hårda väskan får jag en känsla av premium och kontrollen i sig skiljer sig tillräckligt mycket från originalet för att den ska kännas som något annat. Något mer. Det finns en tyngd i Dualsense Edge som jag saknar i orginalet som gör den riktigt tillfredställande att hålla i.

Jag är som sagt väldigt svag för lyxartiklar och har till exempel en genialiskt utformad vitlökspress här hemma i kökslådan för närmare 700 kr, som jag dock fick i julklapp av min kära flickvän, även fast jag troligtvis hade slagit till på den själv också om jag fått en månads extra betänketid. Men tillbaka till ämnet. Dualsense Edge är dyr. Snordyr. För dyr rent av och jag skulle absolut inte påstå att den är värd den hiskeliga summan om cirka 2800 kr. Men! Om man däremot river av plåstret och ändå väljer att hosta upp vad den kostar så har man sedan en väldigt duglig kontroll som både känns hemtrevligt bekant och pirrigt nyskapande på samma gång. För trots min hittills begränsade tid med min Dualsense Edge så har den redan hunnit revolusionera mitt spelande.

Att kunna hoppa i Skyrim (som jag nyligen återvänt till) utan att behöva ta tummen från analogspaken har lett till en helt ny typ av bekvämlighet som jag inte upplevt förut och som jag tänker utforska mer i spel som exempelvis Elden Ring där det ofta blir ett problem att springa/hoppa/rulla utan att kameran blir lidande. Back buttons är livet och något som jag aldrig trodde att jag behövde i mitt spelande förrän nu. Som sagt så är det inget unikt och nyskapande i sig men det är ett mycket trevligt tillskott till Sonys redan mästerligt utförda handkontroll. Sen har jag egentligen bara skrapat på ytan och det ska såklart djupdykas mer i kontrollens olika funktioner under dagarna som kommer men just nu är jag riktigt nöjd med mitt impulsköp, trots att plånboken fick sig en rejäl känga. Det ska bli spännande att se hur jag reagerar när PSVR2 släpps om en dryg månad. 

Om du undrar var Gamereactors officiella recension på Dualsense Edge gömmer sig, kan jag stilla din nyfikenhet med att Chefredaktör Hegevall står redo vid brevlådan och väntar bara på att hans upplaga ska anlända med posten. Så snart Postnord upptäcker Jämtland kommer han att sitta hukad över soffbordet samtidigt som han frenetiskt hårdtestar dosan till bristningsgränsen, allt för att ha en matig text redo inom ett par dagar där han delar med sig av precis allt. Högt och lågt. Det vill du inte missa!

Kattdagen

Kattdagen

Jag har sedan barnsben varit van vid att ha en mysig liten gosegris med morrhår, fyra tassar, spetsiga öron och svans som vandrar omkring bland oss aningslösa tvåbeningar och gör det den själv vill. Jag talar naturligtvis om en av hushållens viktigaste byggstenar, människans bästa vän, katten. Här på redaktionen är katten vår husgud nummer ett och som en del i chefredaktör Hegevalls redaktion är det obligatoriskt att en kväll i veckan sitta uppe ända till småtimmarna för att utbyta bilder, videos och GIF:ar med varandra till tonerna av Aristocat's "Alla snubbar vill ju vara katt". Misslyckas man med att hedra traditionen med sitt deltagande får man en kort notis från chefen om att tåg är bokat och knivsamlingen är packad innan han plötsligt går offline. 

Hemma i det Mackegårdska föräldrahemmet finns det i nuläget fyra vackra huskatter som stryker omkring och förhöjer allas sinnesstämning med deras gosiga närvaro. Kronos, Nangijala, Buffe och Ulricha heter de urgulliga små liven och lever alla i den gamla bondkatten Zayangs fotspår efter att hon gått vidare till de sälla jaktmarkerna för lite drygt två år sedan. Zayang är mandarin och betyder något i stil med "min kärlek", vilket känns passande för en dag som denna, tillägnad allas vår kärlek för de fyrbenta pälsbollarnas majestätiska närvaro. Hon var en speciell katt i det att hon alltid såg till att blev trampad på av precis alla som försökte kliva över henne. Så fort någon gjorde en ansats till att ta ett lite längre kliv än vanligt, för att respektera hennes utrymme på golvet bestämde hon sig nämligen för att ta ett par snabba steg framåt och hamnade alltså under den nyblivne förrövarens fot trots dennes ansträngningar. Det var sådan hon var, Zayang. Unik på många vis.

Vilka är dina bästa kattminnen?

Jag vill inte se några fler getter i Star Wars Jedi: Survivor

Jag vill inte se några fler getter i Star Wars Jedi: Survivor

Jag gillade verkligen hur Star Wars Jedi: Fallen Order tog ner den glorifierade och snudd på odödliga upplevelsen av att vara jediriddare på jorden och tvingade mig att försöka spela mer taktiskt för att överkomma galaxens mordiska otäckheter sum lurade bakom varje hörn. Till skillnad från exempelvis Force Unleashed-spelen, som ju var mer av ett hack and slash-äventyr där jag ofta bara behövde trycka på fyrkant ett par gånger för att gå segrande ur en strid, bjöd Jedi: Fallen Order på en hårdare verklighet där varje enskild liten grupp av soldater kunde innebära min död om jag inte var försiktig. Jag fick tänka ut en strategisk anfallsplan inför varje enskild sammandrabbning där välgrundade attackval i kombination med hårfint timade defensiva manövrar var A och O för att säkra att min karriär som laserviftare blev lång och framgångsrik.

Sen var det ju det där med utbudet av fiender. Jag hade det som absolut roligast när jag tampades antingen mot stora grupper av stormtroopers, hårdhudade vildar från Dathomir, prisjägare, purge troopers eller en skarpslipad boss. Motståndare som faktiskt kändes som motståndare och antagonister i den enorma rymdkonflikt jag befann mig i mitten av, för det är i mångt och mycket det som jag förväntar mig av livet som jedi under den osäkra tidsepoken som Fallen order utspelar sig i. Att bli jagad av ett imperium som gör allt för att ta mig till fånga, hjärntvätta eller döda mig.

När dessa typer av sammandrabbningar började lösas av till förmån för storvuxna getter, spindlar och diverse ödlor var jag inte lika imponerad av urvalet. För även fast det rimligtvis ska finnas en hel del djurliv på de mer avlägsna planeterna i galaxen långt långt borta så var den på tok för stora mängden villebråd inte vad jag i första hand önskade mig av ett äventyr i Star Wars rätta anda. Spindlar, getter och ödlor passar utmärkt i Dark Souls och vill jag döda monster av liknande kaliber så spelar jag också gärna just Dark Souls, hellre än Star Wars där motståndet gärna får vara lite mer av det medvetna och avancerade slaget. Inte för att jag helt motsätter mig existensen av rymdgetter i ett Star Wars-spel, för det gör jag inte men nu när releasen av uppföljaren Jedi: Survivor kommer allt närmare så hoppas jag innerligt att Respawn har valt att skära ner på antalet klövar och horn och istället sätter mig i skottlinjen för Imperiets vassaste rekryter så att jag i ännu större grad än sist får sätta mina förmågor på prov och visa galaxens förtryckre var skåpet egentligen skall stå. 

Kanske är det jag som bara är envis och vill ha mitt Star Wars på mitt sätt men om jag får komma med en enda önskan inför den 17:e mars så är det just den. Inga. Fler. Getter. 

Vad tycker du?

Jag älskar att åka tåg

Jag älskar att åka tåg

Efter en hel dag på resande fot och med endast en halvtimme kvar till min slutdestination, Göterborgs Central kan jag bara konstatera att tåg verkligen är min typ av transportmedel. På en semibekväm stol genom ett ständigt skiftande landskap kan jag sitta precis hur länge som helst och bara blicka ut i terrängen, sippa på en varm dryck, äta en traditionsenlig räkmacka från bistron och sjunka ner i mina egna tankar med vetskapen om att jag just nu gör allt jag kan för att komma fram. Jag kan inte skynda mig eller oroligt sitta fast i tanken om att jag borde göra ditt eller datt för att effektivisera min tid eller färd framåt. Jag är lugn.

Inte ens varningarna om förseningar på grund av snökaos får mig ur balans för när jag väl sitter på tåget så rör det mig inte i ryggen om jag blir sittande i någon timme extra. Tvärtom kan det nästan vara lite lockande att sitta en stund extra någonstans ute i en skog och försöka urskilja detaljer från vildmarken i vintermörkret. 

Nu verkar allt gått enligt planerna för SJ som ikväll ser ut att leverera mig till stationen helt på utsatt tid för en gångs skull och jag ser redan fram emot min nästa tågresa, när den nu kan tänkas bli.