Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Snabba intryck från Borderlands 3

Skrivet av Jonas den 13 september 2019 kl 16:42
This post is tagged as: Borderlands, Intryck

Jag ska inte sticka under stol med att mina förväntningar var skyhöga. Ett klockrent recept om man verkligen vill bli besviken eftersom få saker överträffar ens egna vildaste drömmar. Så gör Borderlands 3 det då? Det kan jag tyvärr inte svara på ännu då jag helt enkelt spelat för lite. Däremot har jag hunnit runda tio timmar in i äventyret och känner mig redo att delge lite första intryck.

Redan från start står det klart att även om det grafiskt påminner om Borderlands 2, så har väldigt mycket hänt med animationer, texturer, modeller och omgivningar. Det var länge sedan jag såg ett spel med så stor diskrepans mellan hur det ser ut på bild och i rörelse. Det finns helt klart snyggare spel (cel-shading har sin tjusning, men de små detaljerna försvinner), men det ska sägas att Borderlands 3 är skitläckert.

Som sig bör startar äventyret med en bussresa och en absolut ljuvlig sekvens. Jag valde att spela som Fl4k, en karaktär som slåss med bestar vids sin sida och som jag spontant tyckte verkade intressant med väldigt varierade level-träd. Precis som traditionen bjuder, möts jag snabbt av Claptrap som ger en snabb genomgång av spelkontrollen innan jag får dra igång med äventyren.

Jag spelar till Xbox One X och gillar möjligheten att kunna välja mellan prioriterad bilduppdatering (ja tack!) eller upplösning, något fler spel gärna får ta efter. För att göra en lång historia kort, så känns det väldigt mycket Borderlands på ett bra sätt. Fl4k är betydligt mer avancerad än figurerna i de tidigare spelen, och det verkar faktiskt även gälla de andra tre tillgängliga klasserna.

Spelkontrollen sitter som en smäck och likt bland annat Halo 5 går det nu att greppa tag i avsatser för att snabbt häva sig upp, något som gör vertikal förflyttning mycket smidigare. Gearbox utgåre även från att du spelat serien tidigare och redan första timmen får du tillgång till den mesta nyckelmekaniken från Borderlands 2, något jag tackar för.

En annan nyhet är att du nu kan välja mellan att spela med skalande fiender beroende på din grupps level, där det tidigare var den högst levlade som styrde detta. Jag föredrar faktiskt den klassiska modellen framför en alltför jämn utmaning (som är standarden idag). Det är kul att kunna hjälpa lägre levlade att snabbare komma upp sig och känna att leveln verkligen betyder något, men det är självklart en smaksak.

Väljer du att spela med skalande fiender, får du också egen loot. Även detta något som strömlinjeformar spelet, och gör det jämnare för alla. Jag föredrar att ha looten tillgänglig för alla. Visst händer det att jag blir snuvad på godsakerna när jag spelar med min gode vän Stoppa Duvan eller kusin Koeksapparaten som båda är kända ninja-lootare, men det är det värt.

Vidare kan jag även meddela att fanservicen är suverän, ni som kan ert Borderlands har så mycket godsaker och roliga möten att se fram emot. Mitt spontana intryck hittills är därför sammantaget väldigt gott, men i ett spel som Borderlands 3 är naturligtvis endgame väldigt viktigt och jag har hittills bara spelat kanske en fjärdedel av storyn. På måndag eftermiddag räknar jag med att vår recension ska publiceras.

Snabba intryck från Borderlands 3

Vad är dina förväntningar på Borderlands 3?

Älskar Hideo Kojima

Skrivet av Jonas den 12 september 2019 kl 00:20
This post is tagged as: Övrigt, Playstation 4

Det finns egentligen ingen rim och reson i det, men det är få utvecklare jag tycker är roligare och mer intressanta än Hideo Kojima. Det där med "rim och reson" kommer från det faktum att jag sällan uppskattar hans spel på senare tid. Jag är inget Metal Gear-fan, även om jag gillade första NES-spelet och tycker Playstation-originalet är ett av tidernas bästa spel någonsin.

Orsaken är enkel. Jag verkligen suger i allt som har med stealth att göra. Petter har hånat mig dagligen i 15 års tid för den gång jag skulle spela Rainbow Six och dog på fler sätt än jag trodde det var mänskligt möjligt att göra. Men jag har även sugit mig igenom allt från Metal Gear Solid-äventyren till Splinter Cells multiplayer och den där passagen med tunnan i Zelda: Wind Waker - och ganska exakt allt annat som involverar smygande i spel.

Min koncentrationsförmåga är usel som den är, och vad jag är lirar så är det "guns blazing" som gäller för min del. Och det fungerar ju... ibland. Hur som haver så är det alltså inte spelen som får mig att gilla Kojima så mycket, utan hans ljuvliga personlighet. Jag älskar hans twittrande, mancrushen med Geoff Keighley, alla underbara lekar inför spel såsom P.T., den ultrajapanska humorn som så märkligt ofta innehåller urin samt framför allt de vansinniga uttalandena.

Ta bara härom dagen då han deklarerade att han själv inte riktigt förstår Death Stranding eller att vi som litar på Kojima ska låta bli att kika på den Tokyo Game Show-trailer som släpps under torsdagen (idag). Det är snurrigt och roligt på en helt egen nivå, och jag har mycket svårt att motstå personer som sticker ut och har "det".

Vad det gäller Death Stranding i sig självt, så är jag för övrigt positiv. På min fritid spelar jag i princip uteslutande multiplayer i olika former - något som också gjort att Kojimas spel ofta inte riktigt fallit mig på läppen (trots försök till onlinelägen). Death Stranding är dock utpräglat online, och kanske blir det spelet som mer än något annat får mig att verkligen omfamna även spelen från det galne geniet som gör hela spelvärlden så mycket roligare genom sin blotta närvaro.

Älskar Hideo Kojima

En jävla kung. Så är det.

Ett kärleksbrev till Göteborg

Skrivet av Jonas den 5 september 2019 kl 02:51
This post is tagged as: Resa

Jag och mina närmaste vänner brukar varje år göra en utlandsresa ihop under sensommaren/hösten. Ibland kommer dock livet emellan (ej negativt menat - även om det också kan vara det) och det brukar i undantagsfall sluta med en paus i resande ett år, alternativt en kortare tripp som då oftast går till Göteborg.

Inte så vansinnigt exotiskt, men vi brukar ha fenomenalt trevligt ändå. Och orsaken är enkel. Göteborg är verkligen Sveriges framsida. Det handlar inte om något bashande av Stockholm eller liknande, utan bara ett ärligt konstaterande att för den som ska besöka Sverige utifrån eller turista i vårt vackra land - så bör Göteborg väljas.

Liseberg är den mest uppenbara orsaken. Ett nöjesfält som ärligt talat känns för bra för att vara svenskt. Där gömmer sig åtminstone fem attraktioner som alla hade kunnat vara höjdpunkter på någon av Floridas största nöjesparker. Men sedan rullar det bara på; sleva räkmacka i Gothia Towers, vandra bland hajar på Universeum, frossa skaldjursbuffé på Fiskekrogen, njuta av utelivet runt Saluhallen, ta del av Göteborgs skärgård (som spöar Stockholms och andra svenska städers på precis alla sätt), sitta på Scifi-bokhandelns café och spela lånebrädspel med andra besökare och bara flanera runt och insupa det lite lägre tempot samt den ofta burdusa göteborgshumorn.

Det känns som det är hög tid att slå fast att jag definitivt är #TeamVästkusten när det kommer vill vilken del av Sverige som är bäst. Inte nödvändigtvis att bo i (har inga planer på att lämna Jämtland!), men väl som sagt att besöka och turista i. Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att det inte ens är någon egentlig tävlan.

Ett kärleksbrev till Göteborg

Tack för denna gång Göteborg, må vi synas igen förr snarare än senare.

Över 60 centimeter spelpjäs

Skrivet av Jonas den 28 augusti 2019 kl 02:18
This post is tagged as: Brädspel, Star Wars

Egentligen är det bara rent vansinne. Men det är inte direkt så att jag klagar över det faktum att Fantasy Flight just släppt en drygt 60 centimeter stor spelpjäs till Star Wars Armada (ett brädspel). Det handlar mer specifikt om en Super Star Destroyer, Exectutor, för att vara riktigt exakt. Ett skepp så gigantiskt att det är svårt att få in i någon byrålåda ens.

Men varför ska den ner där? Armada-skeppen säljs nämligen färdigmålade och är faktiskt mestadels riktigt tjusiga. Jag har just beställt min egen gigant från Escapade Gaming and Gear och även om jag tippar på att den kommer användas i ganska begränsad omfattning till spelande - så kommer den skänka glädje varje dag i mitt nördaltare. Bättre än så kan rimligen inte pengar spenderas.

Över 60 centimeter spelpjäs

Spelpjäs, prydnad och upprätthållare av lag och ordning i galaxen.

Underbara Schitt's Creek

Skrivet av Jonas den 13 augusti 2019 kl 10:55
This post is tagged as: TV-serier

Sedan något år tillbaka är det inte lika lätt att komma åt det amerikanska Netflix-utbudet från Sverige längre, vilket gör tjänsten klart mindre prisvärd eftersom de har ett enormt mycket bättre utbud. Dels av nya filmer, men även av TV-serier. Det är i sistnämnda kategorin vi hittar Schitt's Creek, en kanadensisk sitcom utan burkskratt och en rik familj som förlorar allt och tvingas ut i obygden, vilken jag plöjde under Florida-semestern.

I sig inte det mest originella upplägget, men Eugene Levy (mest känd som Jims farsa i American Pie-rullarna) och hans son Daniel Levy har tillsammans skapat ett fantastiskt litet universum bland jordnära och snusförnuftiga människor med ljuvligt obekväma scener. Och det är aldrig enklaste vägen ut, saker slutar sällan som man kunde tro och det väljs hela tiden otippade vägar.

Persongalleriet är absolut ljuvligt, dels med far och son Levy som både har skapat och skådespelar i serien där de spelar... far och son. Leyvs fru spelas av Catherine O'Hara (mamman i Ensam Hemma), här en avdankad såpaskådis, och parets dotter spelas av Annie Murphy. Sistnämnda blev snabbt en favorit tack vare det ofta talande kroppsspråket och mimiken som fått mig att skratta högt mer än en gång.

Jag vill även slå ett slag för Chris Elliott som spelar borgmästare i Schitt's Creek och helt tar över scener med hockeyfrippa och ett självförtroende han inte ens nästan har täckning för samt John Hemphill som bilmekanikern som ger begreppet "dålig lyssnare" en helt ny innebörd. Om och isåfall när Schitt's Creek dyker upp på svenska Netflix (eller om den går på någon TV-kanal) vet jag inte - men om den gör det så missa absolut inte. Ett gott skratt förlänger livet, heter det ju, och denna serie erbjuder gott av just denna vara.

Underbara Schitt's Creek

Far och son Levy har skapat Schitt's Creek, men även systern Sarah Levy har en hyggligt stor roll i serien.