Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Nu tar jag semester (från civilisationen)

Skrivet av Jonas den 29 juli 2020 kl 02:00
This post is tagged as: Övrigt

Så har det till slut blivit även min tur att ta sommarsemester. Normalt reser jag till USA, men 2020 ville annorlunda och den resan blir istället av nästa år. Nu blir jag istället hemma en stor del av tiden - men inte hela perioden. Det väntar nämligen minst två planerade resor utanför civilisationen, där jag helt enkelt drar på fjällvandring. Den första redan imorgon.

Det är något visst med att kliva långt utanför mobiltäckningen så man inte kan nås av telefonsamtal, Twitter, WhatsApp eller SMS. "Men stäng av telefonen hemma då?", kanske någon säger, men det är och förblir inte samma sak. Nu blir det istället berg, dalar och mäktiga naturformationer för hela slanten, något som brukar ha en rejält pulssänkande effekt för min egen del.

Hörs igenom om några veckor gott folk, och snälla 2020 ställ inte till med något mer vansinne när det inte går att bli nådd!

Nu tar jag semester (från civilisationen)

Helt okej draw distance med mäktiga effekter i Jämtlandsfjällen.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Bästa och sämsta Sega-konsolen

Skrivet av Jonas den 25 juli 2020 kl 00:50
This post is tagged as: Åsikter, Sega

Häromdagen bloggade jag som bekant om "Bästa och sämsta Nintendo-konsolen", en idé jag fick efter en bra diskussion jag hade förra helgen i glada vänners lag. En konsol definieras ju som bekant i huvudsak av sina spel (väldigt få konsoler är värda att äga utan spel), men självklart kan man hålla två tankar i huvudet samtidigt och även tycka till om hårdvaran i sig med spelen i princip utanför ekavtionen.

Om som utlovat, efter Nintendo kommer nu Sega, och därefter är det Sonys tur. Nu kör vi!

• Segas bästa - Sega och jag har ett långt kärleksförhållande, brukade avsky dem och lirade helst Commodore och Nintendo, men Segas spel var för bra. I huvudsak har Sega två riktigt fina konsoler, Mega Drive och Dreamcast, och den allra bästa av dem bedömer jag ändå är sistnämnda. Här skakar säkert några på huvudet då Mega Drive var jätten som för alltid gjorde spel coolt, och Dreamcast var den misslyckade floppen. Men med kniven mot strupen gjorde Sega underverk. Handkontrollerna var fantastiska, onlinestöd fanns inbyggt, tillbehören var överlägsna, formatet behändigt och prestandan magisk (att gå från Goldeneye 007 och Final Fantasy VIII till Sonic Adventure och Soul Calibur är kanske spelhistorens kanske största kliv).

• Segas sämsta - Om Sega har två bra konsoler, har de desto fler riktigt usla sådana. Och då menar jag riktigt usla. Men allra värst var ändå 32X. Jag tänker räkna det som en egen konsol eftersom spelen hade helt egna fodral och det behandlades som ett eget format av Sega själva. Programmerarna slet sitt hår över den idiotiska utformningen, spelen var primitiva, det var bökigt att använda den eftersom du samtidigt behövde en Mega Drive, Sega själva sket högaktligen i den och brydde sig om Saturn istället 32X blev kulmen på den tillbehörshysteri som rått innan dess och som nästa fått Nintendo och Sony att tillsammans släppa 'Play Station'.

Posta gärna detsamma om respektive företag i respektive blogg (det vill säga Sega i denna) i kommentarsfältet med en motivering. Kul att veta vad som flyger respektive inte gör det i andra ögon.

Bästa och sämsta Sega-konsolen

En smidig konsollösning enligt Sega som lade ner 32X ungefär samtidigt som de släppte den.

Fable, Avowed och Everwild var bäst

Skrivet av Jonas den 24 juli 2020 kl 03:59
This post is tagged as: Åsikter, Xbox Series X

Jag tänkte skriva en längre grej om Microsofts stora Xbox Series X-presentation under fredagen, idag har det varit för fullt upp med nyheter och texter. Men för att snabbt summera så är jag inte övertygad av Halo (främst grafiken dock, men mer om det senare), vilket tyvärr lade sordin på stämningen för mig. Men mycket annat var lyckligtvis desto mer spännande.

The Medium ser riktigt bra ut, jag är mäkta spänd på att få se mer från As Dusk Falls och visst tusan är jag pepp på Darktide som tycks vara Vermintide (som jag verkligen älskar) fast i Warhammer 40K-tappning).

Spelen som stal showen för mig var dock Fable-utannonseringen (jag är främst multiplayerspelare och tror och hoppas att det kommer bjuda även på det), ett nytt episkt rollspel från Obsidian (vars namn jag kommer glömma bort konstant) och Rares hutlöst läckra Everwild (ska du bara se en trailer - så välj denna).

Sony fick en del kritik förra månaden för att så mycket de visade kommer först 2021, men jag tror att Microsoft visat upp flera spel som ligger längre bort än så. Noterade nämligen att många spel helt saknade premiärdatum - eller för den delen ens premiärår. Undead Labs har redan flaggat för att State of Decay 3 knappt är påbörjat ens, och jag tror även att Fable och Obsidians spel släpps först 2022.

Till sist tror jag tiden då Xbox-konsolerna hade ont om spel är över. Den mängd spel av till synes hög kvalitet som är på väg talar helt enkelt för det med enkel matematik. Att så mycket av utbudet dessutom ingår med Xbox Game Pass, tror jag kan vara ett genidrag. Sammantaget ganska nöjd alltså, men jag hade väntat mig mer från Halo och lite mer gameplay hade ändå varit trevligt.

Fable, Avowed och Everwild var bäst

Stalker 2 utannonserades till Xbox Series X och kommer nästa år, samt ingår med Xbox Game Pass.

Bästa och sämsta Nintendo-konsolen

Skrivet av Jonas den 22 juli 2020 kl 18:52
This post is tagged as: Åsikter, Nintendo

Hade en grym diskussion med goda vänner nyligen där vi pratade om att alla konsoltillverkare släppt bättre och sämre konsoler. Det vill säga med spel i princip undantagna. Vad som är bättre och sämre är såklart högst subjektivt och någon menade att Playstation 2 var det bästa Sony släppt, medan en annan menade att det var den sämsta.

Jag tyckte ämnet var like kul och tänkte därför kora mina egna bästa och sämsta konsoler från Nintendo, Sega, Sony och Microsoft (i den ordningen) här i bloggen.

• Nintendos bästa - En smula banalt kanske med tanke på att generationen inte är över och att den ju är i så färskt minne. Men det skiter jag i. Ni har säkert redan listat ut vart jag vill komma, nämligen att Switch är det bästa Nintendo släppt. Kombinationen av att det är en hybridkonsol med att jag alltid har två handkontroller med mig samt det faktum att den ger helt unika möjligheter och har en suverän onlineshop gör att jag faktiskt inte ens tvekar. Switch är det bästa Nintendo släppt och jag fattar precis varför den säljer så otroligt bra.

• Nintendos sämsta - Jag räknar inte Virtual Boy som en konsol i traditionell bemärkelse, och tycker både Wii och Wii U gav unika möjligheter trots uppenbara brister. Min sämsta Nintendo-konsol någonsin sett till hårdvara är istället Nintendo 64. Handkontrollen var obegripligt usel där styrkors och analogspak placerats så båda inte gick att komma åt på ett bra sätt, kassetterna var svindyra (och rymde inget), RAM-packet menlöst, spelen plågades av en ständig dimma och det är än idag den enda populära konsolen jag aldrig köpte medan den var aktuell. Det är verkligen Nintendos sämsta konsol.

Posta gärna detsamma om respektive företag i respektive blogg (det vill säga Nintendo i denna) i kommentarsfältet med en motivering. Kul att veta vad som flyger respektive inte gör det i andra ögon.

Bästa och sämsta Nintendo-konsolen

En horribelt dålig konsol.

Vilken resa för Rare

Skrivet av Jonas den 22 juli 2020 kl 00:51
This post is tagged as: Åsikter

Jag har aldrig varit något Rare-fan, även om jag heller aldrig tyckt illa om deras spel heller. De gjorde väldigt mycket kul under NES- och Super Nintendo-eran och det är svårt att vifta bort Goldeneye 007. De har fått en hel del kritik för åren hos Microsoft, men samtidigt har åtminstone jag haft roligt med Conker: Live & Reloaded, Kameo: Elements of Power, Viva Piñata, Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts och Rare Replay.

Ska man vara väldigt snäll och credda dem för Killer Instinct-rebooten (det ska man nog inte) - så var även det en höjdare. Men oavsett hur det är med den saken, så har Rare spel för mig varit sådana som pendlat mellan betygen 6-8 (Kinect-liren har jag knappt rört dock). Dit hör även deras senaste spel, Sea of Thieves, som jag gav betyget sju. Det tycker jag står sig, sett till vad som fanns med vid lanseringen.

Men det är kul ändå. Det är omöjligt att ha tråkigt med Sea of Thieves och jag tror inte jag kan komma på något annat spel som gett mig så många spontana skrattattacker heller. Detta kommer från spelets märkliga utformning där det egentligen inte finns några färdiga äventyr eller uppdrag att spela, utan man skapar sin egen underhållning.

Jag och mina vänner kan hämta ett enkelt uppdrag om att leta skattkistor, men på vägen attackeras av en annan båt som fått för sig att vi bör sänkas. Det leder till hiskeliga strider som slutar med att vi spolas upp på en ö och hittar en flaskpost. Den leder oss till något helt annat, men på vägen dit ser vi ett fort under belägring och bestämmer oss för att hjälpa till. Det går vägen och det blir sedan sång och fylla på stranden medan vi alla får nya vänner att lägga till i kompislistan - innan vi bestämmer oss för att tillsammans försöka besegra Megalodon.

Att Rare själva uppdaterat spelet med drivor av gratisinnehåll har gjort att Sea of Thieves idag är flera gånger större än det var när det ursprungligen släpptes. Och det är fortfarande ett spel vi kan lira när inget annat lockar och vi bara känner för att ha kul. För som sagt, det kommer bli äventyr vi aldrig kunnat förutse.

Jag kan givetvis inte ärligt säga att jag trodde att det skulle nå 15 miljoner spelare efter två år, och med tanke på att det tycks fortsätta växa snabbt, får jag förmoda att det lär slå 20 miljoner med, tids nog. I alla lägen börjar Sea of Thieves nu närma sig den nivå där det kan anses vara Rares största spel någonsin i konkurrens med Donkey Kong Country och Goldeneye 007.

Det är såklart svårt att mäta eftersom sistnämnda spel i princip uteslutande levde av försäljning (och hyrspel), medan Sea of Thieves sannolikt främst levt av Xbox Game Pass, även om det också sålt bra. Jag kan inte säga att Sea of Thieves gjort mig till Rare-fan, men jag kan slå fast att jag efter det är betydligt mer sugen på att få se vad de jobbar på härnäst; Everwild.

Det är det spel efter Halo Infinite jag själv är mest sugen på vid torsdagens Xbox Games Showcase, och det är första gången jag är så peppad på ett Rare-spel.

Vilken resa för Rare

Rare inviger nästa generation med en helt ny spelserie - Everwild.