Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Karaktär i rampljuset: Pahn (Suikoden)

Karaktär i rampljuset: Pahn (Suikoden)

Skrivet av Kuato den 1 juli 2019 kl 18:56
This post is tagged as: Suikoden, Pahn, Karaktär i rampljuset

Det första som slår en med Pahn är hans utseende, som är av tämligen traditionell design.

Med sin Ryu-frippa och röda bandana vinner han inga originalitetstävlingar, men det var likväl en av anledningarna till att mitt 11-åriga jag - allvarlig Street Fighter II-torsk som jag var - direkt anammade honom som min favoritkaraktär i Konamis kult-klassiker.

Han är även, likt mig själv, konstant utsvulten och en av standard-replikerna när man snackar med honom i basen handlar om var hans mat är nånstans.

I sin roll som livvakt till protagonisten Tir McDohl (Tir är uppdiktat av Konami i efterhand, du väljer ditt eget förnamn) så är han en av de första spelbara karaktärerna som man lägger vantarna på. Pahn slåss med metallklor och är bestyckad med en sällsynt Boar Rune , vilken ger honom möjligheten att glida fram till fienderna i en sorts skuggmanöver och göra slarvsylta av dem med en bländande snabb serie attacker. Rent visuellt inte helt olikt Akumas Raging Demon.

Tidigt i storyn så behöver Tirs far, Teo (som är en av Imperiets generaler) dra ut i krig, och överlämnar ansvaret för sin son till en handfull trotjänare där Pahn ingår. Kortfattat så inleder Tir sin träning i Imperiet, men blir i sina uppdrag snart varse om dess korruption och hur otroligt illa folket behandlas av hans arbetsgivare. När han erhåller Soul Eater, en av de 27 sanna runorna som besitter makalös destruktiv kraft, tvingas sällskapet att fly staden med hjälp av en medlem ur motståndsrörelsen (Viktor) för att den inte ska hamna i Imperiets händer.

I samband med detta så byter Pahn av lojalitetsskäl sida till Teos armé, och är därmed inte längre spelbar för en tid. Detta är upptakten till en av mina favoritscener i spelet, som definierar Pahn väldigt väl som karaktär. Ambivalensen mellan pliktkänslan åt Teo och vänskapen till Tir slutar nämligen efter en tid i att det senare vinner när han beordras att tillfångata Tir; något som han vägrar att göra utan istället väljer att desertera för att ansluta sig till den rebellarmé som man nu har byggt upp.

Snart möter han emellertid åter Teo under ett anfall, där han utmanar densamme till en duell för att Tir med sällskap ska kunna klara sig undan. Förutsatt att du har levlat upp Pahn tillräckligt, skött efter hans vapenslipning och utrustat honom väl så är den är envigen möjlig att vinna. Om inte, så dör Pahn - och det var något som jag personligen vägrade att acceptera efter att ha blivit dängd med besked i första försöket, vilket resulterade i laddning av tidigare sparfil och ihärdigt grindande för att till slut vara stark nog att kunna nita det gamla åbäket och fortsätta mitt äventyr med Pahn som vapendragare genom resten av spelet.

Det är någon slags Boromir-effekt över det hela, med skillnaden att man faktiskt har möjlighet att påverka karaktärens öde.

När den sista bossen har bitit i gräset och slutsekvensen har rullat så får man som efterspel veta vad samtliga rekryterade karaktärer valde att pyssla med efter kriget. Pahn, likt sin förmodade förlaga Ryu, bestämde sig för att bli en vandrande krigare med mål att förbättra sig själv - även om det sägs att han återvände några år senare efter att ha bränt alla pengar (på mat, får man anta).

Är det inte klassiskt, så säg!