Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Meditation och läsning

Skrivet av Lurkman den 16 september 2018 kl 18:50

Jag vet inte riktigt vem jag är. Uppfattar mig som splittrad och i den mån jag håller ihop vet jag inte riktigt varför jag håller ihop. Ibland när jag mediterar får jag en upplevelse av att jag har två huvuden, det har att göra med att det känns som att jag börjar "skela", det kanske jag gör, det är svårt att avgöra när jag tittar in i en vägg (mediterar med öppna ögon) och jag associerar detta direkt med min upplevda splittrade person och känslan av att sakna en kärna.

Det är dock lögn. Jag har en tendens till att romantisera och förstora det som jag upplever som "kaoset i mitt huvud". Till stor del tror jag att jag upplever detta kaos och splittring pga min förväntan om att jag har sådant. Exemplet med skelandet visar ju verkligen det -- vad skulle min känsla av att skela eller ha två huvuden ha någon med denna idé att göra? Man kan se och höra alla möjliga konstigheter när man mediterar, jag får tunnelseende, synfältet ljusnar och mörknar och det börjar uppträda mönster på väggen framför mig.

En konstant och ett intresse som jag har (trots det inte särskilt sanningsenliga påståendet i mitt förra inlägg är läsning. Jag läser i synnerhet klassisk litteratur; f.n. läser jag Iliaden. Omfattningen varierar men man får nog ändå tala om det som ett intresse.

Läsningen är mycket viktig för mig. Det finns mycket att läsa som är oerhört intressant. Jag kan bli besatt av författare på sätt som jag inte kan bli besatt av något annat, och även epoker och idéer som framträder i epokerna. Jag tycker att läsning av klassisk litteratur är ett väldigt sympatiskt intresse, för det är nog omöjligt att ägna sig åt om man inte på riktigt älskar människan, för det är en helt underbar känsla när man blir berörd på djupet av något som skrevs före kristus. Så kan jag känna med Iliaden, jag kan skratta och bli tårögd åt detta verk som ju är en grundsten i den västerländska kulturen, och när jag känner sådant förbinds jag ju med generationer!

Min impuls till att läsa Iliaden kom när jag just hade läst en bok om den stundande (snarare pågående) klimatkatastrofen. Författaren till den vackra lilla skrift föreslog att vi ska vända oss in i vår kultur, och genom denna lära oss dö. Det låter flummigt, men det grundar sig helt enkelt i att vi inte har råd med annat. Vi har blivit förankrade i en numer ogrundad framtidstro och föreställningar om det materiella välstånd denna framtiden kommer bereda, när vi borde anpassa oss efter vad som väntar oss, vilket är döden, våra enskilda dödar och civilisationens. Litteraturen kan lära oss att älska oss själva och vår förintelse som också är en förutsättning för vår existens. Nu blev det visst ännu flummigare. Men just Iliaden tror jag kan lära mer om det -- den skildrar döden på ett sätt som nästan är sympatiskt, trots att det är ocensurerat: spjut ränns genom huvudet på en achaier, en bruten trojan ber om nåd utan att det hindrar Diomedes från att kapa "de två senorna" i trojanens nacke. All denna brutalitet finns det en grundläggande acceptans för, vilket kan förfalla absurt hos vår dödsförnekande och trygghetsknarkande kultur, grekerna förstod till skillnad från oss döden som en förutsättning för liv men också för storhet och som något som gjorde deras handlingar betydelsefulla på riktigt. Deras världsbild verkade hålla ihop med vad de fick tillbaka, de verkade inte vara kluvna. Vid något tillfälle beskrivs en mängd grekers död vid en sammandrabbning som vissnande blommor, ja det finns alla möjliga storartade och ödmjukande liknelser för det som vi här och nu uppfattar som det mest fruktansvärda av allt.

Nu ska jag hämta min tvätt. Om jag inte vore så jäkla bakis hade jag nog gärna läst lite. Jag är fascinerad av Diomedes, inledningsvis beskrivs han som en fegis men under stridens hetta får han hjälp av en gudom, jag minns inte vilken, om det är Ares eller Athena, och han beskrivs liksom som ett naturfenomen, han rasar fram och släcker livet hos en mängd trojaner. Jag förstår dock att han kommer dö, annars han aldrig få betalt i så mycket triumf. Achilles, achaiernas främsta, dog ju så småningom och även Hektor, den främste av trojanerna.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus