Svenska
Saknaden av player två

Saknaden av player två

Efter att ha levt med en annan spelare i över sjutton års tid och plöjt igenom oräkneliga spel tillsammans som största huvudsyssla har jag efter uppbrottet nu några år senare kommit fram till att jag saknar en player två. Inte den player två, utan någon player två. Livet som singel är faktiskt något jag älskar, något jag saknat och som jag nog aldrig kommer bli villig att ge upp. Bara tanken på att någon annan människa ska styra och ställa i mitt liv får mig att springa för livet i motsatta riktning. Jag fullkomligt älskar att ha absolut noll skyldigheter och känslan att göra precis vad som faller denna dam in är ljuvlig. Vänner i min vänkrets som blir singlar är stressade och jagar snabbt rätt på någon ny karl i rädslan för ensamhet men jag gör tvärtom, jag omfamnar den. Jag behöver inte ha en man vid min sida av ren bekräftelse, jag vet att jag är älskvärd och underbar men vrickad på ett gulligt sätt. Jag saknar inte att tjata om äckliga svarta hårstrån i handfatet, toasitsen som alltid är uppfälld eller att inte få hjälp med hushållet. Däremot saknar jag just min player två.

För erkänn, vissa spel är liksom inte roliga att spela ensam med korkade NPC-karaktärer som stelbenta ränner efter en och knappt sänker en enda fiender trots bärande på en vapenarsenal som hade gjort Arnie våt i byxan. Och sedan är det ju alltid skönt att kunna gapa på den som sitter bredvid i soffan och beskylla personen i fråga för att vara skyldig för att skärmen är blodigt röd. "Men varför kör du inte bara multiplayer?" sitter du antagligen där och dumförklarar mig när du med svagt ointresse läser vad denna PMS-kossa skriver, men nej det är inte samma sak. Jag och Leffe vill se den jag plågar med mitt sällskap och ska jag vara ärlig så är jag ingen match för alla dessa finniga tonårs pojkar som vigt sitt liv till den heliga konsolen och bara lämnar sin stol för att hämta en till burk med Joltcola och en gourmetmiddag i form av en allt för väl mikrad Billys Pan pizza. Undrar om det har med åldern att göra men misstänker att jag alltid saknat kattlika reflexer. Så nej, jag vill spela med folk som är lika kassa som jag, vill inte vara den där som drar ner laget. Vägrar vara Stig-Helmer i ett spelparty! "Hon är ju så bortkommen", nej tack!

Sen har jag insett att jag gnuggat av mig på tok för lite på min tjejmaffia, alltså mina väninnor. Man kan ju tycka att med tanke på att mina väninnor umgåtts med mig i mer än tio års tid, en notorisk spelnörd som flåsar tyngst när hon ser en spelbutik och som blir helt till sig av en ny handkontroll i Rose guld så borde jag smittat av mig iallafall ett uns, men inte då. Det enda dom flåsar tungt för är en ny tröja från nån designer jag aldrig hört talas om och en väska i läder med ett fett emblem på. Jag har verkligen försökt leda in dom på den mörka sidan, jag har viskat om spelkvällar samtidigt som jag lockat med Prosecco som en ful gubbe, jag har visat dom mina spelgubbar i hopp om att få ett "åh" ur dom men nej. Inget, inte ens ett exalterat leende när jag visat upp mina glasunderlägg med Mario på när jag hällt upp vinet.

De enda som imponerats av mina leksaker i mitt spelrum är folk under femton år har jag kommit fram till. Värsta var på ett kalas när jag tänkte vara snäll mot en av gästernas två små pojkar som var uttråkade och därför visade in dem i mitt spelrum. Vilken mardröm det blev! Två sockerstinna ungar som vände mina hemliga lådor fyllda av spelprylar upp och ner och hårdhänta små knubbiga barnfingrar drog dragkamp om mina samlargubbar som tyst signalerade SOS och krävde att bli räddade. Efter att ha försökt lugna situationen innan min älskade Nathan Drakestaty blev både benlös och armlös och totalt misslyckats tog jag till vapnet av tårta och bullar. Totalt ovetande om min ondskefulla plan försvann de små elaka dvärgarna upp i köket på jakt efter mer raketbränsle i form av socker medans jag låste dörren till min skattkammare. När ligisterna sedan kom ner för en andra rond av "sabba alla Maries fina prylar" mötes de av en låst dörr som jag ljög hade gått i baklås. Och tack och lov är ungar lättlurade som få och Drake fick leva för att se ännu en dag.

Mitt senaste offer att förvandla till min tillfälliga sidekick är min systerson som tack och lov är även han något av en spelnörd. Tyvärr är han insnöad på enbart multiplayer och spelar näst in till aldrig på storymode. Alltså tvärtom vad jag kör. Och spelen jag vill köra är han totalt ointresserad av utan vill bara köra typ Borderlands medans jag för tillfället vill köra A Way Out som man inte kan köra ensam eller Resident Evil 5 vilket är mitt favoritspel när det gäller samarbetsläge. Men ungar av idag har lika mycket tålamod som en pormask så alltid efter att ha testat ett spel i ungefär tio minuter kommer alltid en djup suck som följs av "Kan vi inte testa detta spel istället? "

Nä, ni killar har det mycket lättare, ni har säkert minst fyra i eran umgängeskrets som inte tror att spel bara kommer med en tärning och kallas Yatzy och ingen kollar på er om ni vore ufon om ni skulle föreslå en spelkväll utan era grabbar skulle komma på språng med ett sexpack i näven och skrika GAME ON! Det är det sorgliga att vara ensam tjej som gillar spel i sin vänkrets. Man är verkligen en udda typ som antagligen i allas ögon fastnat i tonåren som nån slags Peter Panwannabe när man pratar spel och spelprylar. Saknar verkligen att spela spel som Left 4 Dead, Gears Of War, Resident Evil 5, Army Of Two och Rainbow Six. Kanske dags att jag tar klivet in i onlinespelens värld? Men vilket spel borde man börja med? Vad kan ni rekommendera för en inte så stresstålig fegis som hellre kör tredjeperson än förstaperson? Ge mig lite goa tips så kanske jag blir sugen att lämna mina fördomar och ta klivet in i 2000-talet.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy