Svenska
Ängel eller Djävul?

Ängel eller Djävul?

Ibland funderar jag på om sättet jag spelar på speglar den jag är. När jag spelade som Arthur i Red Dead Redemption 2 hade jag bara bra karma förutom när jag av ren vana från andra spel plundrade döda kroppar, vilket tydligen inte gick hem hos de tobakspottande bondläpparna. I Fallout 3 lät jag bli att spränga staden Megaton till stenåldern trots jag blev lockad av både kapsyler och en lägenhet med utsikt från Tenpennys utopi. När jag körde Infamous 2 hade jag ett heltidsarbete med att rädda alla som skrek sig hesa efter min hjälp och det slutade med att min karaktär hade en hyfsad praktfull gloria över huvudet när jag avslutade spelet. Jag får dåligt samvete när jag kör Assassins Creed Valhalla och jag av misstag råkar hugga ner en oskyldig som råkat komma inluffande mitt emellan Eivor och en fiende som befinner sig i en blodig fight. När det är dags för jaktuppdragen i samma spel tog det emot att hugga lokatter och björnar till kaffeved för en päls eller två i ren jakt, hade inga problem om de anföll men att bara döda för nöje kändes inte bra när jag försökte få min platinumtrofé.

Har inga som helst problem med att huvuden rullar så länge det är mina fiender men så fort någon oskyldig ligger där kommer samvetet som ett brev på posten. Efter halva The Last of Us 2 kändes det lite i just samvetet efter man tagit fienderna en efter en när man fått se det från deras sida helt plötsligt. I Telltales spel hade jag ständig ångest för att göra fel beslut så någon av mina favoritkaraktärer skulle sätta livet till, och ni som spelat deras spel vet att ond bråd död gömmer sig bakom varje vrå. Råkar du lägga en brakfis i fel sällskap kan du kränka fel person och när du väl behöver hjälp står du utan, precis som Pumba gjorde. Samma problem dyker upp när jag spelar Supermassive Games spel, så som Until Dawn, Man of Medan och Little Hope. Alla måste räddas om jag så ska spela om spelet tio gånger efter varandra.

I Grand Theft Auto V kör jag som en dåre och genar över varenda gräsmatta jag ser, men jag undviker att bränna över folk så gott det går. Förutom då de jag tycker förtjänar det, kör en bil på mig och sabbar mitt flöde brukar jag köra efter och skjuta sönder däcken för att avsluta med ett perfekt skott från min RPG. Springer jag emot någon på gatan i spelet som tykar sig får de smaka på min näve eller min golfklubba. Undrar vad det säger om mig egentligen? Men i grund och botten är jag from som ett lamm i spel. Förutom en sadistisk sida som visade sig i ett Assassins Creed spel som utspelade sig i Venedig, där jag klädd som Enzio spenderade mycket tid med att putta oförstående fiskare i sjön. Även i Assassins Creed Odyssey var halva nöjet att sparka fiender ut från höga höjder och låta de göra svanhopp mot sin död. Undrar vad det säger då? Att inte åka på semester med mig och håll dig borta från höga höjder när jag är med som sällskap? För i hemlighet har jag svårt att se folk sitta på huk i verkliga livet, fantasin att ge vederbörande en välriktad spark i häcken finns alltid där så jag måste tygla mig.

Min exmake gav mig det föga smickrande smeknamnet Jesus för han tyckte jag alltid såg det bästa hos folk och att jag var lite av en idiotmagnet. Själv tyckte jag det sa mer om honom än om mig. Men visst hade jag problem med folk som inte kan skilja på vänlighet och hjälpsamhet med ordet flört. Så i spel speglar det lite vem jag är. Jag gillar inte konflikter i verkliga livet och det lyser nog igenom. Ibland börjar jag ett spel i tron att jag nu minsann ska spela om och vara ond, men sen sitter jag där som en mespropp och tycker synd om folk. Är det för att jag är kvinna kanske? Folk brukar ju säga att om kvinnor styrde länder skulle det inte finnas några krig, kanske stämmer det? Eller är jag bara just en mespropp som lider av lite hjältesyndrom och vill rädda världen?

Sen är det ju faktiskt så att man får fördelar av att vara snäll, precis som i verkliga livet. I de flesta rollspel lönar det sig att vara god, det gäller från allt från handel till konversationer och belöningar. I Oblivion råkade jag en gång hoppa på fel häst i ett uppdrag helt av misstag och det kom tillbaka och bet mig i arslet genom hela spelet, jag var tydligen brännmärkt som hästtjuv. Så fort en vakt såg mig, spelade inte någon roll var drog de vapen, och i varje ny stad jag red in i satt det rena most wanted-affischer tapetserade överallt, bugg eller inte, det sabbade stora delar av spelet då jag ständigt blev jagad även under uppdrag, och det för en jäkla hamburgare på fyra ben. Så, nä, jag tror det lönar sig att köra schyst. Jag tror man kan göra fler uppdrag då utan att vissa karaktärer vänder sig emot en och mer speltid vill väl alla ha, eller? Hur brukar du köra när du spelar? Vilken är fördelen och vilka är nackdelarna?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy