Mina tankar om Overwatch

Se på tusan! Overwatch är ju skitbra. Aldin har ju tjatat hål i huvudet på mig om spelets "briljans" sedan han doppade tån i beta-versionen på PC som började för flera månader sedan men jag har liksom inte riktigt hoppat på hype-tåget själv. Dels kändes det för mig som en självklarhet att en tävlingsinriktad multiplayer-shooter med hela tjugoen helt olika karaktärer med unika styrkor och svagheter skulle vara smått omöjlig att balansera ordentligt. Jag gillar ju grejer som Halo där skillnaden mellan mig och min motståndare är snudd på mikroskopisk - spel där skicklighet alltid vinner, där jag som ensam spelare kan släpa mitt lag till vinsten. Overwatch är uppenbarligen inte ett sådant spel.

Sedan har jag aldrig varit ett fan av Blizzard. Inte för att de är en dålig studio (tvärtom har jag enorm respekt för dem eftersom att de givetvis är en av världens främsta) utan snarare för att de aldrig gjort spel för mig. Jag är inte den som spelar realtidsstrategi så Warcraft och Starcraft går bort, MMO:s skyr jag som pesten så WoW fräser jag åt likt en arg katt och Diablo... Diablo intresserar mig helt enkelt inte.

Men Overwatch är verkligen riktigt, riktigt bra. Det är smått sinnessjukt att de har lyckats med konsten att klämma in så många olika hjältekaraktärer i samma spel och fått dem att kännas både unika och funktionella inom samma regelverk. Det är speldesign när den är som mest imponerande. För mig är det kanske det estetiska som förnöjer mest för Overwatch sitter på generationens hittills kanske bästa karaktärsdesign. Hjältarna ser inte bara bra ut, de är fiffigt designade för att det ska räcka med en titt från spelaren för att denne ska få en förståelse för vad den karaktären gör och vad dess roll på slagfältet är.

Soldier 76 är både namn- och formgiven för att låta spelaren veta att detta minsann är den lättaste karaktären att sätta sig in i för spelare som är vana vid traditionella FPS-titlar. Hans generiska attribut är självmedvetet avsiktlig och det är den typen av intelligent design som imponerar mig mest med spelet. Jag älskar Lucio som med "duuuude"-töntig utstrålning glider runt på sina rullskridskor och buffar sitt lags hälsa eller rörelsehastighet med "sick beatz" och jag älskar hur du precis bredvid honom kan hitta en figur som Reaper, Lucios personlighetsmotpol, med två hagelbössor och poetiska oneliners som "die, die, die" - och karaktärsgalleriet framstår ändå som homogent och inom ramarna för vad som känns rimligt i spelets värld.

Jag älskar också animationsarbetet. Zenyattas flängande med armarna när han skjuter sina projektiler är härligt expressivt. Saker som hur Reaper istället för att ladda om sina bössor bara slänger dem som skräp och plockar fram nya och hur Tracer håller sina pistoler svävande som om hon var en Jedi när hon använder sin rewind-kraft är grymt attraktiva för mig.

Det är inte förvånande att spelet tillbringade en smärre evighet i beta-fasen för här finns så många smarta och eleganta detaljer i användargränssnittet som jag gärna ser andra spel lånar. Saker som att spelet berättar för dig vilken typ av roll som ditt lag inte har någon av när du ska välja figur, att varje match avslutas med en repris av spelets fetaste spelarinsats, att man efteråt kan rösta på vilken spelare man tyckte gjorde bäst ifrån sig och att jag när som helst kan trycka vänster på D-paden för att få en snabb och lättöverskådlig sammanfattning av vilka egenskaper min nuvarande karaktär besitter.

Jag har verkligen skitkul med spelet och jag är nu officiellt ett fan av Blizzard. Här finns dock några grejer som jag upplever drar ner helhetsintrycket en aning. Dels har vi spelbalansen som verkligen rasar som ett korthus när motståndarna börjar använda sig av mer än en av någon specifik karaktär. Jag känner att spelet hade mått så mycket bättre om Blizzard hade begränsat det så att det inte får finnas fler än en av varje karaktär per lag, särskilt med tanke på hur många det finns att välja mellan. Att ha två Bastions på försvararnas sida (en karaktär jag har lärt mig att hata av hela mitt hjärta) tillsammans med två Torbjörnar som båda har varsin turret förstör det roliga helt för mig.

Här finns även väldigt få spellägen, i ärlighetens namn. De ska definitivt ha beröm för att alla lägen är roliga att spela men de är få och det största problemet är kanske att inget av dem verkligen står ut som något unikt. Det är varianter av klassiska speltyper lika gamla som genren själv och jag känner att Overwatch (precis som Titanfall, en annan favorit) hade behövt ett nyskapande läge som Blizzard hade kunnat sätta sitt signum på.

Sist men inte minst finner jag det frustrerande att Blizzard med kortfilmer och annat lyckats göra mig investerad i karaktärerna och deras bakgrundsberättelser utan att egentligen göra något med det. När jag startar upp spelet får jag en charmig introduktionsvideo med Donkey Kong (läs: Winston) som berättar att hans grupp Overwatch blivit splittrad men att världen nu brinner och att den behöver deras hjälp. The world needs us now, more than ever! Are you with me?" Sedan går spelet helt och hållet ut på att dessa hjältar slåss mot varandra om kontrollpunkter och världens långsammaste bilar. Det finns gott om missad potential och även om jag alltid tyckt att spel varken behöver påklistrade singleplayer-kampanjer eller multiplayer-komponenter så känner jag att jag vill se Blizzard göra något med den übercharmiga värld de skapat här.

Kanske gör Blizzard en Titanfall och inkluderar någon form av kampanj i den oundvikliga uppföljaren men tills dess har jag å andra sidan ett oerhört välsvarvat multiplayer-spel att underhålla mig med. Jag tror verkligen att de är något på spåren här och det skulle förvåna mig om spelet kommer gå samma öde till mötes som Evolve och stå med tomma servrar om något halvår. Overwatch-communityt verkar redan frodas och det ska bli kul att se hur det fortsätter att växa.

8/10