Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Jag är ju förlovad för tusan!

Jag är ju förlovad för tusan!

Skrivet av Oxpost den 18 september 2019 kl 08:21

Jag är extremt ojämn när det kommer till inlägg på den här sidan. Det går liksom i faser för mig, och oftast rör det musik eller liknande. Men jag kom på att jag faktiskt varit med om en stor förändring på det personliga planet och har inte ens yppat ett ord om det här på sidan. Vilket kanske var lika bra egentligen, då jag har lyckats smälta alltihop i 1,5 månads tid.

Men så är det alltså. Jag är numer en förlovad man. Och det känns bra. Riktigt bra! Ända sedan jag och min kära fästmö flyttade ihop har jag aldrig överhuvudtaget tvivlat på att vi kommer spendera våra liv tillsammans. Det finns ingen människa jag kommer så bra överens med, ingen har fått mig att våga släppa på mina hämningar i den utsträckning som hon har gjort (hon är utbildad musikalartist, så jag har mer eller mindre varit tvungen att släppa loss lite), och det var därför aldrig något snack om att en förlovning skulle äga rum förr eller senare.

Det hela ägde rum i Prag. Anna var (o)lyckligt omedveten om vad som skulle ske. Vi hade talat om det här flera gånger tidigare, och jag hade hela tiden avfärdat tanken med motiveringen att vi de kommande året kommer ha det lite väl osäkert ekonomiskt för att det ska vara aktuellt. Så jag smidde mina planer med vänner och föräldrar bakom hennes rygg, även om det inte var överdrivet mycket planerande som krävdes. Vi hade redan planerat in en resa till München och Prag med mina föräldrar, och givet vad jag hade hört om Prag som stad så var det givet att det var där frieriet skulle äga rum. Jag visste också att jag ville göra det avskilt. Bara jag och Anna. Jag ville inte ha en massa människor omkring oss, eller göra en stor grej av det. Det var en stund jag ville dela med henne, och endast henne. Och precis så blev det. Vi gick igenom en park där jag efter ett litet tag såg till att min kära familj fattade hinten och avlägsnade sig. Därefter vandrade vi omkring ett litet tag innan vi kom fram till en utsiktspunkt med vy över en stor del av staden. Och där fick det bli. Jag gick ner på knä med ursäkten att jag skulle knyta skorna, tog upp asken med ringen och bad henne ta den medan jag fixade med snöret. Sen följde en känslostorm för min kära fästmö som jag inte riktigt upplevt innan.

Anna är inte jättebra på att hantera överraskningar, och det förblev sant även här. Hon stirrade först på asken utan att riktigt fatta vad det var innan frågorna började hagla över mig:
"Vad är det här?... Vad gör... NEJ! MEN VAD GÖR DU? VAD HÅLLER DU PÅ M... SLUTA! VAD GÖR.. HÅLL KÄFT!! VAD I HELVETE GÖR D... GAAAH!"

Sådär lät det i ungefär 10-20 sekunder innan hon föll ihop framför mig och bara kramade om mig för att ge sig själv en chans att förstå vad det var som precis hade hänt. När jag sedan fick en syl i vädret ställde jag frågan som sig bör, ringen hamnade på plats och vi var därmed förlovade. Jag måste faktiskt säga att jag inte trodde att det skulle kännas särskilt annorlunda efter att nyhetens behag hade lagt sig, men det känns faktiskt lite annorlunda. Allt känns lite bättre. Lite enklare. Jag vet inte varför, och bryr mig heller inte om varför. Jag är bara tacksam att jag hittat min person här i livet.

Och nu ska det planeras bröllop för fulla muggar! Tack för mig!