LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annonsera
logo hd live | Call of Duty: Modern Warfare 2 Campaign Remastered
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
2019 års bästa platta

2019 års bästa platta

Skrivet av Oxpost den 24 januari 2020 kl 07:56

Det här är definitivt ett ganska sent inlägg, sett till temat, men det beror helt och hållet på att jag först denna veckan upptäckt vad som kommit att bli mitt absoluta favoritalbum från förra året. Hade du frågat mig i december hade jag utan tvekan gett titeln Devin Townsends fullkomligt magiska platta Empath , tätt åtföljd av släppen från Astronoid och Thank You Scentist! Men det var ju en rackarns tur att jag väntade, för den i särklass bästa plattan från föregående år är nämligen svensk.

Opeth har jag aldrig riktigt lyssnat på. Jag har alltid känt till dem, och har länge haft en enorm respekt för Mikael Åkerfeldt som musiker och människa (killen verkar vara en metal-världens mest sympatiska individer) men själva musiken har aldrig riktigt tillalat mig. Enter In Cauda Venenum. Opeths 13:e platta når musikaliska höjder jag aldrig riktigt upplevt innan. Det här är en platta så fullproppad med atmosfär, som är så enormt genomtänkt och rätt igenom briljant att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det är dystert och melankoliskt men samtidigt så smäktande vackert och stämningsfullt, något som definitivt hjälps av att varje låt är skriven på svenska.

Det finns förvisso en engelsk inspelning av albumet, men det råder inget tvivel om att det är på vårt kära modersmål som plattan är tänkt att avnjutas på. Svenskans melodiösa prägel ger allt en ytterligare dimension, och jag inser vilken enorm effekt ord på svenska kan ha när de kommer från någon som Åkerfeldt. Frågor och funderingar kring döden, livet, familj och samhället i stort illustreras på ett mästerligt vis och samplandet av hans egen familj i konversation samt Olof Palmes nyårstal från 1969 i låtar som Svekets Prins och Charlatan tillför ytterligare dimensioner och djup till en redan mästerlig skiva. Min personliga favorit är dock Banemannen. En mörkt jazzig historia som mycket väl kan vara något av det bästa som skrivits på svenska. Någonsin. Det kanske låter som en grov överdrift, men precis så fantastisk är låten och den här plattan i sin helhet.

Lyssna nu, och lyssna ordentligt. För det här är ren och skär perfektion!

Svekets Prins
Banemannen