Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Halloween (2018) ser ju inte så pjåkig ut

Halloween (2018) ser ju inte så pjåkig ut

Skrivet av PatrYk den 9 september 2018 kl 16:20

Nu när sommaren börjar närma sig slutskedet och vi dras in under höstmörket, vad finns det då egentligen bättre att sysselsätta fritiden med (utom tv-spel då, givetvis) än se skräckfilm på senkvällen?

Vem kunde egentligen tro att vi skulle få ytterligare en Halloween-film att gotta oss i, med ingen mindre än skrikdrottningen numero uno Jamie Lee Curtis tillbaka i huvudrollen igen dessutom? Trots lite mindre än 40 gångna år, och otaliga filmuppföljare till det, är detta alltså en fortsättning på 1978-filmen enbart och hur den där hemska natten slutade, och som alltså totalt ignorerar filmerna som följde. Vi får en liten omskrivning i historien här, så att säga. Lori och Michael exempelvis, är inte längre syskon. Seriemördaren besitter inga övernaturliga självläkarkonster. Mordbrotten som ägde plats kan räknas på en hand, och förövaren själv åkte dit kort efter flykten från den där gräsmattan på trädgården. Viktigast, ingen koppling till att Busta Rhymes en gång karate-hoppsparkade Michael Myers i trynet och ut genom ett fönster..

Nej, här har vi briljante David Gordon Green, skaparen och producenten till genomgeniala Vice Principels, som har tagit på sig manteln att axla detta ambitiösa filmprojekt, och jag skulle ljuga åt det grövsta om jag påstod att det inte ser förvånansvärt bra ut. Förvånansvärt bra. För medens ett dussintal helt menlösa uppföljare (Rob Zombies filmer ska vi inte ens nämna i sammanhanget) fullständigt missade poängen och totalt gick miste om den subtila (ruggiga) skräcken som återfanns i originalet, till förmån av blod och splatter och... mera blod, verkar Gordon Green här istället återgå till Carpenters effektiva återhållsamhet, successiva spänningsbildning samt den där svårt eftersträvade, regelrätta skräcken. Med andra ord; det som Carpenters film en gång satte på kartan och definerade, tycks Gordon Green vilja återskapa här.

Till det får vi ett svinsnyggt foto som speglar det i originalet, om än inte lika snyggt. En ålderssliten Lee Curtis som verkar för en gångs skull ta sin genombrottsroll på allvar igen, hurra. Och, inte minst, en ambition till att faktiskt vilja göra mer än bara ännu en utbyttbar slasher i genren. Mer atmosfär, mindre blodspill. Mer mörka vrår, mindre taffata flykter-undan-mördaren. Mer psykologisk skräck, mindre hoppa-till-effekter, och så vidare, typ.

Ett handfull positiva recensioner har nu hittat sig upp på nätet och trots att den senaste trailern stinker rätt så fränt, och är något man gott kan skippa att se, så verkar själva filmen leverera hårt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus