LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annons
logo hd live | Samurai Shodown
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Ghost Recon: Wildlands får nya önskade funktioner

Ghost Recon: Wildlands får nya önskade funktioner

Skrivet av Patrikseve den 28 februari 2019 kl 00:52
This post is tagged as: Ghost Recon: Wildlands, Arkad/Simulator eller båda, Betalväggar och mikrotransaktioner, Nytt innehåll

Jag har en liten problematisk relation med spelet, å ena sidan är det spelmekaniskt innehållandes av en fantastisk infiltrationsloop och en vacker spelvärld. Å andra sidan erbjuder spelet mängder med frustration och en Ai som är tveksam på både fienden och den egna sidan. Med det åt sidan så kommer vi få kompass och att kunna välja tid på dygnet. Det fixar kanske inte mitt största problem med spelet men det hjälper mycket för att öka inlevelsen med spelet som är riktigt bra i min mening i många avseenden. Det ska släppas en ny operation ett horde läge som inte intresserar mig i någon mån men däremot kommer en kompass och att vänta tills rätt tid på dygnet vilket låter trivialt i en open world titel men det har inte varit med i denna vilket varit tråkigt.

Ett problem jag har med Wildlands är den här tanken om att skippa steg i en process. Låt mig förklara i en intervju för många år sedan med skaparna bakom Elite en rymd simulator titel så diskuterades just detta att många utvecklare såg ingen vinst i spelglädje över att ha fler steg än nödvändiga. Om du har ett rymdskepp istället för att manuellt fälla ner landningsbenen och gå ur stolen, öppna dörren till rymdskeppet och klättra ut. Istället ser vi många ta bort flera steg ur den händelse kedjan så att när du landar så landar du utan mer output och när du går ut teleporteras du automatiskt utanför skeppet.

Just det ovan nämnda har Wildlands lite brist i, småsaker som teleporterande Ai, nattglasögon som inte fälls ner på hjälmarna eller att du kan ha nattglasögon på utan att ha någonting annat än dina ögon synliga. Detaljer som räknas saknas. De har typ fixat det i senare delar med att de glider ner över ögonen men den typen av nattglasögon blev låsta bakom you guessed it lootlådor och betalväggar, så de av oss som köpte spelet får inte dessa utan att betala mycket mer. För mig är det till en början lite svårt att förstå att man skippar detaljer som dessa att kunna vänta till natt, att ha kompass eller att din karaktär bara kan ha nattglasögon om de fysiskt sitter på din karaktärs huvud.

Även om denna titel är mer åt arkad än simulation så känns det lite tråkigt för detaljerna spelar roll i inlevelsen även om alla detaljer inte är roliga. Det är inte roligt att se en dörr öppnas när karaktären sätter sig i bilen eller går ut, ändå är det en viktig del för att sälja inlevelse och visa på att man lagt ner tid på spelet. För en militärshooter med en historia av semi-arkadsim karaktär i Tom Clancys universum känns det ännu mer märkligt. Det är ingenting som bidrar till att spelet helt plötsligt är dåligt men det drar ner helhetsintrycket och skadar både inlevelse och mitt intryck av spelet. Även om det kanske låter lite konstigt så tycker jag ändå om att återbesöka Wildlands med jämna mellanrum lite som jag gjorde med Phantom Pain ett spel med många brister som ändå underhåller tack vare en stark spelmekanik och spelloop (förutom att det har en av de snyggaste animationerna i ett spel när man springer eller går nerför backar, kullar eller höjder... ville bara nämna det).

Spel jag vill spela om 2/-

Spel jag vill spela om 2/-

Skrivet av Patrikseve den 23 februari 2019 kl 01:46
This post is tagged as: Äventyrsspel, Plattformsspel, Nostalgi, Super Mario: Sunshine, Star Fox: Adventures, Nya och gamla perspektiv

En del semestrar är regniga, tråkiga eller bara allmänt kaotiska på fel sätt. Jag personligen hyser kanske inte den totala övertygelsen om att befinna sig i dödstjärnans ljusstrålar under längre tider och långsamt koka som de mest underhållande varianterna av självbefogad tortyr. Istället tycker jag att lagom är bäst denna blogg ska inte handla om vitaminer eller att koka utan om spelglädje. För är det något som jag kan tacka Nintendo för är det en upplevelse som jag suttit och funderat på lite såhär många år i efterhand ihop med samma konsols dinosaurie tematiserade landbaserade utgåva av Star Fox med sin undertitel Adventures. Det blir ungefär 17 år sedan jag spelade det här spelet som släpptes till Gamecube 2002. Osäker men undrar om de fortfarande har Guiness World Record över det mest sålda spelet till det formatet. För denna blogg tänkte jag ändå sätta både Starfox och det ursprungliga spelet i ett förstoringsglas.

Super Mario: Sunshine
Om Call of Duty 3 som jag skrev om i första bloggen ibland ses som ett svart får för sin spelserie av de numrerade spelen räknat så är Super Mario: Sunshine kanske ett värre sådant exempel. Den här titeln är lite spännande för att jag gillade inte Super Mario: N64 när jag var yngre. Jag tyckte att spelet var klumpigt och frustrerande och det landade aldrig på någon av mina topplistor. Däremot förstår jag fullständigt varför det spelet var så pass uppskattat. När jag spelade Mario Sunshine hade vi förflyttat oss från det klassiska och lite spännande slottet fullt med förfärligt fula tavlor som man hoppar igenom för att komma till parallella världar fullt av magiska svampar och anyway... Sunshine handlar om ett tropiskt paradis. Istället för en klassisk palett får vi här en betydligt kontrasterande sådan med mycket klara skarpa färger som vitt, gult, blått och grönt. Sunshine inger känslan av en medelhavs semester, framförallt skapar det en spännande twist på hela rädda prinsessan berättelsen. Denna gång hamnar som bekant Mario i trubbel då han blir beskylld av öborna för att ha klottrat ner och vandaliserat ön.

Som straff får Mario i uppdrag att tvätta rent hela ön och ta reda på vem som egentligen gjorde det (det går säkert att använda de här som någon typ av poäng i att klottring får konsekvenser) och därtill kommer vi sedan i kontakt med något nytt. Spelet bygger sig sedan runt en tydlig spelmekanik nämligen en form av vattenpistol/ryggsäck. Den kan användas på många olika sätt och jag tyckte då att det var en smart twist på konceptet. En del andra ansåg att det var mer en gimmick för sin tid. Jonas Mäki var när han recenserade spelet lite oense med i sin recension att variationen på världarna, temalåten och bruket av själva vattensprutan var tydliga svagheter. Jag tycker ändå att recensionen pekar på brister jag aldrig såg då själv i den yngre ålder jag var i när jag spelade spelet. Det är lite därför jag skulle vilja spela om det för det är brister många har poängterat i olika recensioner jag läst i efterhand. Framförallt verkar de vuxna kritikerna vara något mer kritiska än de yngre.

Jag hade gärna sett en uppföljare till Mario Sunshine som var lite på tapeten för några år sedan när en producent hos Nintendo ville göra en sådan. Men som vi vet blev det inget av den saken ännu. Lite synd kan jag tycka då Galaxy fick en uppföljare och där hade många av de brister som i det fallet från föregångaren kunnat rättats till. Konkret dock tycker jag att Sunshine är minnesvärt för att det var lite annorlunda än tidigare Mario spel tillräckligt så för att jag skulle finna intresse i det som annars inte var förtjust i Mario 64. Jag minns ändå Sunshine som ett riktigt roligt och bra spel samtidigt som jag misstänker att det också kan vara en konsekvens av att jag inte såg de brister som många andra såg i det här spelet som problem för upplevelsen på samma sätt. Jag tyckte också hela iden med en vatten jetpack var lite cool som den i N64 titeln Jet Force: Gemini (Starship Troopers fast för unga).

Star Fox: Adventures
Varför inte ta en till titel när vi ändå är inne på lite mindre uppskattade delar i annars anrika serier. Den här gången är det ett spel jag vill spela om för att jag ansåg att det här var rätt dåligt. I motsats till Sunshine älskade jag bokstavligen föregångaren till N64 och tidigare delar. Det spelet till generationen före Gamecube var ett av mina mer spelade titlar till den konsolen. Uppföljaren som släpptes 2002 hade ett lovande inledande kapitel i rymden sen kraschade vi på en planet och vad vi fick var något mer likt Zelda än Mario eller Starfox med en dos Tomb Raider. Slå sönder krukor, klättra på väggar, flytta stenar och lösa pussel utöver ganska risiga strider med låst fiendekamera (generellt tycker jag stridandet är svagaste delen i 3d Zelda spelen utom möjligen i Botw som faktiskt var lite bättre där). Däremot står sig Star Fox: Adventures som kanske de snyggaste Gamecube spelet tillsammans med Star Wars: Rouge Squadron II. Adventures är svårt då det å ena sidan som Jonathan Leijonberg skrev i sin recension så håller jag ändå med på mångt och mycket att det är ett kul äventyrsspel men det är inte det jag förväntade mig då.

En av mina bästa vänner under den här tiden älskade spelet och jag förstod det helt enkelt inte. Även idag har jag lite svårt att uppskatta spelet och det är därför jag vill spela om det här spelet idag gärna ihop med Super Mario: Sunshine. Är mitt minne nostalgiskt skulle jag ha omvända åsikter idag om båda spelen och anse att Sunshine inte var så bra och Star Fox: Adventures var betydligt bättre än vad jag minns det som? Det är lite där jag landar i både Sunshine och i Adventures för två stora och av mig omtyckta serier om de är så bra eller risiga som jag minns dessa titlar. Nostalgi och minne är inte enkla saker då de kan vara förrädiska över hur det egentligen var eller hur man minns något. Därtill förändrar man och bygger ut sin spelkatalog med åldern vilket gör att en tillbakablick ibland kan vara sund även om man inte är en spelhistoriker vilket vore ett roligt yrke när man tänker på det. Vi har två spel som släpptes under samma år där båda var uppföljare till väldigt hyllade föregångare och i mångas ögon var det stora besvikelser som följd av det.

I mina egna ögon var Sunshine ett bättre spel än N64 och jag tyckte väldigt illa om Star Fox: Adventures vilket är orsaken till att jag vill spela om de här med ett kritiskt öga för vad som faktiskt var bra i mina ögon idag och vad som var mindre bra. Den här principen har jag provat med framgång på isometriska rollspel som jag avskydde när jag växte upp det var först 3d rollspelens intåg som vann mig över till genren med Elder Scrolls: Daggerfall/Morrowind etc. men att göra det kan ge nya perspektiv och få en att prova igen vilket jag har börjat göra. De senaste åren har jag spelat en rad isometriska Crpg titlar som följd och uppskattat en del av dessa. Jag kan start rekommendera att spela om äldre titlar man minns för ett nytt perspektiv på spelen man en gång älskade, avskydde eller ansåg vara något emellan båda positionerna.

Vilka spel vill du spela om och få ett nytt perspektiv på?

Galactic Civilization 3 fick sin eventuellt sista expansion igår

Galactic Civilization 3 fick sin eventuellt sista expansion igår

Skrivet av Patrikseve den 22 februari 2019 kl 20:42
This post is tagged as: Galactic Civilization 3, Expansion

På tal om spel som byggs som en plattform för massvis med framtida innehåll så var Galactic Civilization 3 lite av en deltagare i den designfilosofin som präglat mycket modern spelutveckling. Retribution som den heter är antagligen den här tredje delens sista expansion till ett spel som släpptes 2015. Det är inte helt säkerställt än om det absolut är den sista så vem vet kanske gör det ytterligare en. Min spekulation är dock att det är slutet för den här titelns cykel till större nytt innehåll. Men jag tycker ändå att den här spelserien precis som Civilization smakar bäst mot slutet av livscykeln. När allt innehåll är ute och du kan kombinera allt i de här öppna sandlådespellägena som dominerar den här typen av strategispel. För er som inte spelat Galactic Civilization så är det ett omgångsbaserat 4x i rymden inte olikt Civilization serien. Jag tycker spelserien ändå har sin plats bland de stora serierna i sin genre och med god anledning då det är kvalitativa titlar.

Om vi ser till konkurrensen som i huvudsak är Endless Space 2 idag och i viss mån Stellaris så står sig den på egna ben med sin egna stil. Lite mindre fokus på berättande än Stellaris och djupare mer tekniskt än Endless Space 1/2 (som istället har en fantastisk Ui och bättre strider mm.) så är det ett spel jag ändå haft roligt med. Om vi ser till den här nya expansionen så är det lite nya bekantskaper i form av gamla och nya faktioner, utöver nya inslag som hyperresor, istället för att det tar 16 omgångar så tar det 4 att ta sig mellan två punkter med rätt byggnader och forskning. Jag gillar också det nya inslaget med att kunna upprätthålla förrådslinjer mellan planeter d.v.s. skicka skepp med förnödenheter för att styra tillväxt och annat på andra planeter. Tyvärr har jag inte hunnit spela expansionen själv än men det är något som ska ändras inom en snar framtid. Lite synd att en del buggar kvarstår i spelet men spelmässigt är det i en bra position idag med sina expansioner.

Spelar du Galactic Civilization 3

Spel jag vill spela om 1/-

Spel jag vill spela om 1/-

Skrivet av Patrikseve den 21 februari 2019 kl 22:42
This post is tagged as: Call of Duty 3, Nya perspektiv på det föregågna

Jag tänkte utgå från ett spel per blogg och resonera om ett kanske äldre spel eller lite nyare spel som jag skulle vilja spela igen men inte gjort det på lång tid. Eventuellt också för att få nya perspektiv på spelen vi minns men inte spelat på många år. Många av oss har säkerligen massvis med spel av den här typen i minnet. Är det lika bra som vi minns dem eller har det stått tidens tand illa. Mitt syfte är tyvärr inte att ta reda på det denna gång kanske är det ett projekt för framtiden. Som regel är spelen man minns väl sällan värda att spelas om när det har gått lång tid som följd av att de sällan är så bra idag som man minns dem och många spel åldras lite dåligt. Mitt första spel som jag vill lyfta är en titel som av många anses vara ett mindre bra inslag i serien och av andra ett starkt inslag i den. Man bör komma ihåg att spelseriens första spel revolutionerade sin genre och det andra var ett spel som fortsatte på den banan och av många sedda som det bästa i serien. Trean däremot recenserades även på Gamereactor, recensionen av Petter på just det här spelet kan ni läsa här.

Call of Duty 3
Jag som ofta är lite kritisk till serien spelar den däremot då och då precis som med det mesta annat då jag uppskattar vissa drag hos serien än idag men det är inte en spelserie som på något vis dominerar mitt spelande. För egen del har Call of Duty aldrig handlat om multiplayer... kanske svårt att tro för oss idag som vet att serien är så pass dominerande i spelvärlden tack vare sitt flerspelarläge. Så var inte alltid fallet med serien utan den här förvandlingen började lite redan i Call of Duty 2, 3 och sen tog fart med Modern Warfare och framförallt med Modern Warfare 2. Det märktes också lite i spelserien då enspelarportionen efter Modern Warfare 1 blev mindre bra och relevant. Mycket berodde också på att konkurrensen i genren tätnade och Call of Duty utvecklade inte sitt koncept för single player utan fortsatte att göra samma sak om och om igen. Även om Black Ops 1 och World at War inte har så tokiga kampanjer med seriens mått mätta.

Så varför Call of Duty 3 och inte kanske någon spinoff som Call of duty 2: Big Red One som jag dock inte var helt förtjust i. Då tyckte jag exempelvis att på Gamecube så var Medal of Honor: Frontline ett bättre spel än den konsolutgåvan av Call of Duty. Frontline är förövrigt lite spännande men kanske värt att titta närmare på i en framtida blogg ihop med rising sun. Två stora rivalen innan som vi kanske alla vet Medal of Honor förlorade i slutändan trots ett bra försök på en comeback med Medal of Honor (2010). Call of Duty 3 är precis som de flesta spelen av sin tid 2006 samma år som Oblivion ett spel i förstaperson som utspelar sig under andra världskriget på västfronten. Just det här med D-Dagen och västfronten var lite av en plåga så det var bra att det skippade en del av de mest klassiska ögonblicken med fokus på lite olika perspektiv i Frankrike.

Det som fångade mig med Call of Duty 3 var att många scenarion var spännande, krypskytte delen i dimman, eller den inledande stormningen av kyrkan är några av mina favoritögonblick i seriens enspelar del. Just den där intensiteten fanns så väl bevarad i tredje delen. Det är kanske detta jag ibland känner att serien tappat lite av i senare delen den visuella styrkan och känslan av att du deltar i stora strider även om du inte kan se eller interagrera med dessa. I del 3 så är ett av seriens starkaste uppdrag redan ett av de första. Du ombedes storma en kyrka mot smattrande maskingevärseld, rökridåer, gravstenar och explosioner överallt. Det är någonting som jag tycker spelserien har svårt att återskapa just den här intensiteten där de hela tiden händer saker runtom dig som spelare. Uppdraget är väldigt bra designad med spelserien i åtanke och fler av de andra nivåerna håller lika hög klass. Även om det här Call of Duty var först med att introducera fordon i flerspelarläget var det inget jag spelade då.

Styrkan för mig i Cod har alltid varit att få uppleva de där filmupplevelserna i Hollywood och delta i dessa historiska fiktionella tolkningar på ett säkert sätt. I det här befinner sig Call of Duty 1, 2 och 3 i mina ögon. De är intensiva Hollywood tolkningar av ww2 som är intensiva att spela och det kändes då som om att man var där även om det såklart inte replikerar de här konflikterna fullt ut (vilket vi ska vara tacksamma över) så ansåg jag att det förde vidare det Call of Duty 1 och 2 startade på ett säkert sätt. Det var varken mer eller egentligen mindre än Cod 2 bara mer av samma. Som historie intresserad ser jag otroligt mycket fram emot att fundera lite extra om de olika kampanjerna vad de gör bra och vilka perspektiv de inte gjorde lika väl.

Från ganska bra ögonblick till ett lyckat spel i mina ögon så är det ett av många spel jag vill spela om. Få ett nytt perspektiv på det. Kommer jag se samma styrkor eller förstå varför jag såg dessa då? Kommer jag att se spelets brister mer tydligt och förstå varför många ser det som seriens svarta får ihop med Ghost? Eller kommer jag att uppskatta spelet igen? Många frågor utan egentliga svar men Call of Duty 3 är ändå ett av de spelen jag vill spela om för att se om hur väl det här stått tidens tand. Bästa lämpliga vore en PC konvertering men precis som med Halo 3 är det inte särskilt sannolikt att vi får se det såhär långt efter tidsmässigt. Nästa spel så kommer vi att hoppa ett år bakåt i tiden till en föregående konsolgeneration och det spelet handlar lite om solar.

Har du något spel du vill spela om och få nya perspektiv på?

Metro Exodus lika tekniskt briljant som de är trasigt

Metro Exodus lika tekniskt briljant som de är trasigt

Skrivet av Patrikseve den 21 februari 2019 kl 16:27
This post is tagged as: Metro Exodus

Den apokalyps som spelet renderar och som jag som spelare kan ta del av när jag startar spelet är inget annat än som en tavla. Det är ett otroligt vackert spel på högra inställningar som drar en in i sin apokalyps med demoner, monster och överlevnad. På samma sätt går det inte att ignorera alla problem med buggar, tekniska saker och ett bedrövligt dåligt sparsystem som bidrar till att öka frustrationen när spelet slutar att fungera. Jag har däremot inte haft några problem med Epics nya tjänst även om den är bristfällig och inte alls särskilt bra. Kostar lika mycket också att köpa spel där som konkurrenterna. Men för egen del för att få ta del av Metro var det ingen större problematik i att besluta även om jag inte lär använda tjänsten till annat än de jag tvingas till.

Jag har nog spelmässigt tagit mig igenom ungefär halva spelet nu eventuellt lite mer. Spelet rör sig över ett helt år och jag har precis tagit mig till sommaren. Min upplevelse med spelet när det fungerar är ändå en belönande, långsam taktisk skjutare. Jag har haft en mycket bra upplevelse på ranger hardcore mode trots att man då tappar sin förmåga att spara via quicksaves och bara får förlita sig på autosave. Jag kan ändå rekommendera ranger mode med sitt första inställningsbara alternativ. När du väljer svårighetsgraden får du välja mellan en mer grundläggande anpassning eller något som heter full dive. Problemet med sistnämnda är att hela UI:n försvinner även i quick time events och engångsspelmekaniska händelser vilket blir svårt första genomspelningen när kontrollen inte alltid är helt förutsägbar. Det förstnämnda behåller en del av dessa knappar i Ui:n även om den skalar bort så mycket som möjligt vilket för mig var den mest inlevelsefulla och givande balansen mellan spelbarhet första gången och inlevelse där UI:n är så bortskalad som det går.

Men det är inte svårighetsgraden där du delar ut mer skada och likaså kan fienderna där båda är skörare. Istället är det världen som verkligen är det jag älskar. Sceneriet som visar sig i de olika omgivningarna i allt från frusna landskap till ökenområden är magnifika. Jag skulle vilja ta panorama bilder och hänga upp en del av vyerna på väggen. Om man tillämpar fotoläget rätt kan nog höja kvaliteten ett par steg till. Det är en död och levande värld på samma gång. En värld som blivit ärrad av kärnvapenkatastrofen som aldrig hände i den verkliga tidslinjen och satt djupa spår i den här fiktionella världen. Trots det så anpassar den sig till nya förhållanden, djurliv som muterats och mänskligheten som försöker överleva i denna nya realitet.

Jag delar åsikten om att röstskådespeleriet är lite si och så men det är inte så mycket rösterna som det är manus som brister. Ibland är karaktärerna lite onaturliga i hur de kommer fram till saker, varför de tycker som de gör och det märks ibland av vilket är synd. Ändå kan jag känna att partierna där man åker tåg är fantastiska. Att bara sitta på tåget och se ruiner, byggnader och annat rulla förbi på vägen till sin nästa destination. Det finns ett lugn, en utforskarglädje som sprids till spelaren. Jag tycker ändå att när spelet fungerar så finns det en atmosfär och en grundläggande spelmekanik som formar en mycket stark helhet. Jag kan sakna att spelvärlden inte är fullt så realiserad i den månen att det finns mer att lyssna på, ta del av och finna i världarna runtom sina uppdrag.

Utforskningen i det här spelet belönas inte med så mycket snarare är det ibland nödvändigt för vissa uppgraderingar till vapen/dräkten/hjälmen eller att hitta dagböcker/vykort eller ammunition/crafting resurser. I min mening är den största belöningen att få se mer av spelvärlden. Gejsrar som antänds och brinner till vraken av uråldriga skepp. Samtidigt är det skönt att ett spel inte har miljoner collectibles utspridda överallt å andra sidan kanske det finns för lite i just Metro Exodus sett till belöningar för utforskning. I mitt tycke räcker det ändå för mig i denna titel. Jag tycker ändå att man får dra nytta av miljöerna och de varierande vädereffekterna, känslan av att smyga runt i spelvärlden är så pass bra att det inte blir något jag tänker på när jag spelar. När en sandstorm, snöstorm eller liknande slår till och du försöker undvika muterat vildliv så är det en upplevelse i sig och ett visuellt spektakel (vid sidan av ett fåtal lågupplösta texturer här och där).

Metro Exodus är trasigt det går inte att bortse och jag skulle rekommendera alla att vänta lite på patchar, men samtidigt tycker jag ändå att folk bör spela detta vid något tillfälle. Gärna då trilogin från start till del tre. För egen del är det en av de där spelserierna inom fps genren som står sida vid sida med andra spel som Bioshock exempelvis. Detaljrika, atmosfäriska och paketerade i en otrolig design med bra spelmekanik utan att vara perfekta. Jag trodde såklart inte på att jag skulle bli besviken på Exodus och det blev jag inte annat än att beklaga hur trasigt spelet har varit vid släpp som ganska många andra spel. Tråkigt tycker jag då spel behöver ha en betydligt bättre kvalitetskontroll innan släpp. Skippa inte Metro utan vänta lite på patchar det är en otroligt fängslande tågresa som man bjuds på genom en värld som fallit.