Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Ge mig Crysis (2020)

Skrivet av Petter den 29 mars 2020 kl 13:32

Jag vill följande: Att konkurskungarna på Crytek ska sluta med allt annat de just nu pysslar med och lägga allt tänkbart krut på att göra med Crysis (1) som Id Software gjorde med Doom (2016) eller Capcom gjorde med Resident Evil 2. Fläskigt überpåkostad mega-remake som gör om stora delar av originalspelet (strukturellt) och laddar på med 100% helt nygjord grafik/ljud för att på så sätt skrämma slag på varenda gaming-PC, igen. Ha skiten färdigt till november (förutsatt att de faktiskt inte lyder mitt råd utan började med detta projekt för flera, flera år sedan - förstås) då de nya konsolerna finns ute. Please. Jag vill ha Crysis (1) igen. Fast allt nytt. Och jag vill sitta där med min 35 000-kronors spel-PC och höra hur processorn knarrar och grafikkortet hostar. Det är Crysis värt, eftersom det är ett mästerligt, mästerligt spel. Så långt före sin tid på alla tänkbara sätt och vis.

Jag kommer aldrig att glömma mitt andra besök till Crysis (Frankfurt) då de för första gången skulle visa spelpressen nya titeln Crysis. Detta var ett drygt år innan de släpptes och jag var såklart hysteriskt förväntansfull eftersom Far Cry var lika snyggt som det var explosivt/utmanande. Cevat tog emot oss (tror vi bara var fem tidningar på plats) en och en på sitt eget kontor där vi fick glutta på när han spelade igenom två olika scenarion, och jag minns hur jag bara stod och gapade. Likt ett tomt, dött kakhål. Som en två meter lång fågelholk. Herregud! Det är ju så snyggt, fritt, öppet, svårt och fränt att jag tror att jag nu kommer att tappa allt mitt skinn! Tänkte jag. Jag tillbringade resten av dagen med att intervjua studions helsvenska Art director, programmeringsbossen, ljud-bossen, han som skrev fysiken, han som basade över animationerna. Fick prata med vem som helst, utan att EA:s utsända agerade barnvakt och kutade runt och fällde krokben på allt, vilket var lite fallet vid mitt Crysis 2-besök ett par år senare.

Minns spelet väldigt tydligt. Minns studiobesöket ännu tydligare. Jag älskar Crysis (1).

Ge mig Crysis (2020)

Ja, detta är verkligen 13 (!) år gammalt. Fullständigt absurt, jag vet.

Vad är meningen med kärlek?

Vad är meningen med kärlek?

Skrivet av Petter den 29 mars 2020 kl 13:23

Det var min storasyrra som under gårdagen tipsade mig om helsvenska låtskrivaren Ludde Hart, som jag helt missat. Nu har jag poppat den självbetitlade debutskivan cirka tre gånger och älskar det jag hört. Herregud vilken begåvad herre. Låtarna är melodiskt starka, arr-mässigt klockren och känns som någon slags vild kärleksfusion mellan Don Henley och Fleetwood Mac. Jag är stormförtjust. Lyssna på Purpose of Love

Koreanska samuraj-zombies

Koreanska samuraj-zombies

Skrivet av Petter den 29 mars 2020 kl 13:13

Jag började kika på Netflix-serien Kingdom när den kom. 1500-tals-samurajer som mosar ihjäl vilt skrikande bondezombier som likt lortiga illbattingar ränner runt som yra höns och letar efter smarriga hjärnor. Avsnitt ett var helt okej, sen glömde jag bort det. Men ja, i brist på annat (och jag har verkligen haft seriebrist på slutet) drämde jag igång för ett par veckor sedan och har nu sett allt. Rubbet.

Gillar jag det? Inte jättemycket. Helt okej, typ. Bättre än dötrista Walking Dead förvisso, men inget jag skriker mig hes över. Det började ju väldigt bra. 3-4 otroligt spännande episoder följdes sedan av 1,5 säsonger med samma-samma, hela tiden. Krigsherrar i konstiga mössor och minimala tygtofflor springer i en skog medan 31 smutsiga bondezombies skrikjagar dem. Så ser varenda avsnitt ut. Allt. Och även om jag gillar både roliga mössor, tofflor samt levande döda - hukar jag mig hellre motvilligt på ett minimalt träbord (exakt såhär) än att se en tredje omgång.

Du borde skämmas, David Harbour

Du borde skämmas, David Harbour

Skrivet av Petter den 28 mars 2020 kl 11:23

Jag förstår grundtanken. Försvara regissören, producenten, projektet i stort, filmbolaget. Vinna sympati bland framtida uppdragsgivare - visa upp med stor tydlighet att man är en lagspelare. Lojal. Falsk. Typisk. Men jag tror att Stranger Things-stjärnan David Harbour tänkte helt fel när han under veckan gav sig på fansen som enligt han såg på Hellboy (2019) fel, och såg till så att filmen floppade bara för att de gillar Del Toro/Perlmans gamla Hellboy-filmer.

"I think it failed before we began shooting because I think that people didn't want us to make the movie and for some reason there was like a big... Guillermo del Toro and Ron Perlman created this iconic thing that we thought could be reinvented and then they certainly - the loudness of the internet was like, "We do not want you to touch this." And then we made a movie that I think is fun and I think had its problems but was a fun movie and then people were just very very against it."

En fullständigt idiotisk sak att säga. Tyvärr. Visst, fansen ville verkligen se en tredje film signerad Del Toro, med Ron i huvudrollen. Så även jag (även om Hellboy II ärligt talat var riktigt kass). Men att skylla Hellboy 2019-floppen på hämndlystna fans är ju bara larvigt. Nya Hellboy floppade eftersom det var en genomgående vidrigt usel skitfilm. Punkt slut. Fjolårets näst sämsta, alla kategorier. Och det fanns ingenting som var "skoj" i den, tyvärr. Som Harbour försöker få det till. Och han vet detta. David vet såklart att filmen stinker hästarsle. Han vet ju såklart hur otroligt stökigt och bråkigt det var under inspelningen och att detta resulterade i en tågkollision till film. Det hade varit klart skönare av honom att börja med att erkänna detta.

Kevin Garrett briljerar

Kevin Garrett briljerar

Skrivet av Petter den 28 mars 2020 kl 11:15

Jag gillade Kevin Garretts 2019-skiva Hoax. Jag gillar 2020-EP:n Made up Lost Time mer. Mycket mer. Den är briljant. Killen är för bra, för begåvad, för sitt eget bästa. Han är direkt pervers. Jag får lite ont i magen av hur fantastisk han är både som låtskrivare och sångare. Och gitarrist. Factor In är min favoritlåt från Kevin. Så stiligt komponerat. Refrängen och dess struktur är löjeväckande bra. Länk