Den är till salu, nu. Hela scha-blanget, restaurangen inklusive fastigheten i centrala Östersund som den ligger i. Restaurang Athena, som i 41 (!) år serverat exakt samma mat via exakt samma meny. Filé Mignon Black and White. Plankstek. Grekiskt grillspett. Röding med pressad potatis. Grekisk bondsallad och ett 30-tal olika pizzor. Jag åt där första gången när jag var tre år gammal tydligen, och i vuxen ålder är det utan tvekan den lokala restaurang som jag köpt mat från/av allra flest gånger. Det är inte ens nån tävling då tvåan på min lista ligger flera tusentals måltider efter.

Jag vill såklart inte vara cynisk, eller orättvis - för ingen har ju köpt Athena ännu, men det kommer ju att ske och det kommer garanterat att innebära att restaurangen förändras, säkerligen ganska radikalt. För i krogsvängen verkar det ofta som att allt gammalt är detsamma som dåligt, vilket jag sällan begriper. God mat är god mat och det faktum att exempelvis Filé Mignon Black and White anses som "mossigt omodern 80-talsmat" är för mig lika knäppt som att kalla Coca-Cola för mossigt trist 1890-talsläsk bara för att den har en historia.

Jag älskar Athena Östersund, av hela mitt sotsvarta hjärta. Jag älskar hur det grekiska ägarparet (som stått där i sina små Pripps-förkläden i 41 år) alltid är sådär snäsigt otrevliga mot merparten av sina kunder och att man hämtar sin takeaway-pizza från baksidan av restaurangen, i lagret - där det står 62 säckar med vetemjöl och 700 000 burkar konserverade kronärtskockor. Jag älskar det suveränt goda köttet, de fräscha grönsakerna, den snordyra tapp-Pepsin för 46 (!) spänn muggen samt grek/turk-pizzorna som fortfarande är de godaste svenne-plättarna jag ätit, nånstans. Någonsin. Bra deg med massa krisp och rätt seghet, smakrik och söt tomatsås baserad på San Marzano-tomater, riktig helmuskelskinka, Arlas gräddost och drösvis med torkad oregano. Precis som en svennepizza ska vara, och godare än allt annat som jag mulat i mig genom åren.

Jag kommer att sakna stället så in i bomben när det är sålt, om mest troligt omstöpt till något modernt. En Östersunds-ikon lär då gå i graven, och jag påbörjar sorgearbetet nu med att äta en Athena-Hawaii om dagen.

Det är verkligen synd (och då menar jag: Verkligen!) att nysläppta Iphone-titeln Tennis Clash: Game of Champions inte är ett Apple Arcade-spel, utan trötta mikrotransaktioner och dryga väntetider. Det är väldigt, väldigt synd. Megasynd. Übersynd. Supersynd. För mekaniken i detta sportspel är genomgående briljant. Att lira tennis med hjälp av ett finger ska nästan inte ens kunna kännas såhär bra, såhär naturligt, dynamiskt eller utmanande.

Speedhunters är en fantastisk site. Som jag skrivit flertalet gånger redan, jag vet. De kittlar min passion för bilar mer än någon annan site på hela Tehh imtörrweebz® (som ungdomen säger) och just därför återvänder jag minst tre gånger i veckan, också. Minst. En av deras mest intressanta artikelserier just nu handlar om Blakes projektbil, en gammal NSX som gör mig så avundsjuk att det svider i hela skallen. Du borde läsa: Go!

Det var verkligen ingen fara, den här gången. Det var nog mest bara Pappa-P® som blev lite extra orolig. För min yngsta, Vega (3), föddes ju utan fungerande andning och har haft astma sedan dess. När hon blir förkyld blir det ibland därmed riktigt jobbigt att få åt sig luft och i kombination med ökad hjärtrytm på grund av feber - har det vid ett fåtal tillfällen inneburit en resa till akuten. Så även idag. Hon blev klen i fredags och det blev värre under natten mot idag så vid 13:20 hälsade vi på hemma hos Farbor Doktor™ och fick lite starkare medicin. Nu sover hon, lillgumman, även fast hon nyss var uppe och fick mer febernedsättande samt lite mer Bricanyl. Jag kommer inte att jobba imorgon eller på tisdag, åtminstone inga mängder. Blir hemma med Veghurt, såklart. Nu ska jag kika gårdagskvällens UFC-gala från Ruski!

Jao, det tog inte många månader det inte. Men det är bara att inse den bistra sanningen här, krypa till korset och göra det bästa tänkbara av situationen. För att bygga ett litet blygsamt hemmagym i källaren kändes ju som en briljant idé, men samtidigt osäkert om jag verkligen skulle använde det. Vilket jag inte har gjort, något som nu innebär att de 16 kvadratmeterna ska nyttjas till något annat, istället (jag vill helt enkelt enbart träna utanför hemmet, på gym - med sällskap, annars kan jag bara inte hitta någon egentlig motivation).

Nämligen ett musikrum.

Vi gör framsteg hela tiden i låtskrivandet med (nya) bandet ("Roberts Ridge") och eftersom jag nu äger två trumset som innan jul ska bli tre, kommer mitt hemmagym att bli ett lysande ställe att repa, på. Bra med utrymme för basstärkare, gitarrstack, litet P-A och trummorna. Jag har beställt lite absorbenter och en lite grövre heltäckningsmatta, ska sätta upp en matta i taket och måla två av väggarna mörkgrå, som idag är vita. Bildbevis kommer, såklart. Vid senare tillfälle.

"Home ze-gym is teh werrh werrh najz! Yag-she-masch! I like! Great success!"