Svenska
Ja eller nej till Covid19-vaccin?

Ja eller nej till Covid19-vaccin?

Skrivet av Petter den 8 mars 2021 kl 21:00

Även om det verkar gå förbenat trögt inom EU i allmänhet och Sverige i synnerhet (eller läser jag skeva siffror?) så rullas ju vaccinet ut nu, som vi alla såklart vet. Och i denna märkliga tid känns det för de flesta garanterat självklart att rulla upp skjortärmen. Jag har inte bestämt mig, än. Säger absolut inte att jag kommer att undvika, och jag har ingen foliehatt på min vid det här laget rätt ordentliga pandemi-kalufs. Men jag har inte bestämt mig.

Jag begriper naturligtvis problematiken med att de som kommer vägra, kommer att kunna ses som själviska. Risken för att då bära viruset och smitta andra är ett problem, samtidigt som att det finns stor skillnad i hur man ser på viruset när man sitter i sitt hemmakontor och skriver om TV-spel, kontra de som faktiskt arbetar inom sjukvården och ser problematiken från insidan. Vården belastas hårt, som vi alla vet, och spridningen har ju under 2020 varit i det närmaste osannolik.

Hur tänker du? Ska du vaccinera dig, eller inte?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Motz skojar ihop en Ramen Burger

Motz skojar ihop en Ramen Burger

Skrivet av Petter den 8 mars 2021 kl 17:53

Hahahaha! Jag älskar Georgie Motz, har så gjort sedan 2009 då jag upptäckte karln. Hans burgarprogram där han tillagar hamburgerz från Jordens alla hörn, är som jag flera gånger förklarat - alldeles underbart underhållande, och informativt - på samme ganng! I det senaste avsnittet gör han en Ramen Burger och det är roligt, så in i Norden. Hahaha... När han citerar Chrizzy Teigen skrattar jag så att jag svettas. Länk

Låtarna som får dig att tappa kontrollen?

Skrivet av Petter den 8 mars 2021 kl 14:08

Det var min flickvän som frågade om det finns nån låt, vilken som helst, som får mig att verkligen tappa kontrollen. Som får mig att vilja karate-dans-hoppa (Nic Cage i Wild at Heart förblir facit) sönder ett vitrinskåp. Om det finns en bit som får mig att dansa, oavsett tid på dygnet, plats, situation eller humör. Och det gör det ju, absolut. Jag har tre stycken dräpare som förvandlar mig till ett riktigt dansmiffo, sjunger, skrålar, visar tandköttet, headbangar, svänger med mina 161 centimeter långa armar och lunsar runt med benen som om de träffats av blixten. Och jag kan egentligen inte säga att denna lista gör mig särskilt stolt, tvärtom. Spridda skurar och noll logik, men det är som det är.

Tre låtar som gör mig till ett dansmiffo:

(3) Don't Loose My Number (Phil Collins)
Phil Collins bortglömda dräparsingel från debut-soloskivan No Jacket Required är en dansant bit som snudd-på saknar motstycke och om någon spelar den när jag står i kön på Ica, kan resten av kunderna göra sig beredd på en 102 kilo tung gubbapa som studsar omkring så att light-saften sprutar. Länk

(2) King of Wishful Thinking (Go West)
Den nästan oförskämt tramsiga 80-talsduon Go West och deras monster-disco-hit är livsfarligt, för egen del. En gång spelades denna på gymmet, och jag kunde liksom inte lyfta en enda vikt, bara flög omkring likt en lätt överviktig, drängpackad manlig ballerina med grava finmotorikproblem, vevade med armarna och sjöng så att flertalet Gymshark-klädda ynglingar gick hem. Fantastiskt låt. Fantastiskt energi. Länk

(1) Message in a Bottle (The Police)
Frank Hegevall är bara sex år ung men har redan hunnit lära sig att när Pappa drar på Regatta de Blanc i bilen, då blir det pinsamt och högljutt, utav helvette. Monsterhiten Message in a Bottle är verkligen en sån där låt som har allt, och det har jag tyckt sedan 1984 när jag hörde den för första gången. Jag har säkerligen lyssnat på den 33 000 gånger genom åren, ändå påverkar Andy, Sting och Stewie mig på exakt samma sätt varje gång de dundrar igång med orden "Just a caaaahst away at an island lost a seeeaaa-ahh!". Jag skriksjunger, trummar febrilt och beter mig som en sinnessjuk stackare, alltid. För evigt. Länk

Vilka är dina tre?

Låtarna som får dig att tappa kontrollen?

En av tidernas mest märkvärdiga rockskivor

En av tidernas mest märkvärdiga rockskivor

Skrivet av Petter den 8 mars 2021 kl 11:27

Den är magisk, på så många nivåer. American Footballs gamla, självbetitlade debutskiva från 1999. Jag har lyssnat på den 800 000 gånger de senaste 20 åren, och gör det igen - idag. En av tidernas mest inflytelserika indie-rockplattor låter lika bra idag som den gjorde 2001, och jag slås varje gång av hur mycket energi och experimentlusta som collegegrabbarna lyckades fånga här. Bara själva grejen att de lärde sig att spela sina instrument samtidigt som de skrev låtar, och lånade ihop det mesta av utrustningen för att kunna repa, gör knappast denna skiva mindre märkvärdig. Den är så... Så... Plinkigt opolerat falsk ibland. Och så melodiskt expansiv och perfekt, andra stunder. Poesi, i indierockform. Länk till bandets bästa låt, som visserligen är från 2016, men ja. Lyssna!

Vice har en gammal superb artikel om hur skivan blev till.

Wandavsion, mitt slutomdöme

Wandavsion, mitt slutomdöme

Skrivet av Petter den 8 mars 2021 kl 11:17

OBS! Denna text innehåller spoilers.

Så är det då slut, nio episoder av världens dyraste TV-serie har klarats av och jag är redo att delge mitt slutomdöme, på samma sätt som André gjorde i lördags. För jag är inte alls lika positivt inställd till Marvel Studios "såpa" som min kollega var, och är. Jag står lite på motsatt sida, som du som läser mitt dagliga nonsensbabbel såklart redan begripit. Jag tyckte (som sagt) att starten (de tre första avsnitten) var dravvliga, som ett rätt uddlöst metaskämt som aldrig tog slut och när det sen tog fart saknades det båda ett ordentligt hot och en premiss som faktiskt intresserade. Wandavision kändes som ett något dyrare kapitel ur Agents of Sheild-följetongen och det är inget särskilt bra betyg, från mitt håll. Step Brothers-versionen av serietidningshäxan Agatha Harkness var bedrövlig och att Vision blev klonad och Man of Steel-brottades med sig själv i luften, i 19 minuter - hade jag inte heller särskilt mycket till övers för. Det som var bra? Tja... Inte mycket. Trist nog. Jag tycker att Elizabeth Olsen är strålande som skådespelerska. Underskattat lysande. Och jag gillar Vision som karaktär. Det är väl allt. Mitt betyg: 4/10

Hoppas-hoppas-hoppas att Falcon & Bucky blir klart bättre än detta.

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy