Jag drog igång Amazon Primes stekheta thriller/drama Hunters i fredags, med en judisk Al Pacino i huvudrollen som ledaren för ett litet kollektiv med lönnmördare som under 70-talet i USA jagar gamla nazister som bytt identitet och gömt sig ("in plain sight"). Pilotavsnittet var verkligen fullständigt briljant. Viiiiilken start! Jag satt som förstenad. Som på nålar. Väldigt starkt. Sen tyckte jag nog att episod två och tre var markant sämre men fortfarande helt okej. Pacino är ju som vi alla vet en fantastisk skådespelare och jag fattar naturligtvis varför showrunnern David Weil jagade ett så pass stort namn till sin serie, men här är han felcastad. Hans raspigt tillgjorda judiska accent känns ej-trovärdig men resten av Hunters har börjat riktigt trevligt. Snygg är den, otroligt snygg.

Jag har aldrig ägt en Sony-telefon. Tror jag inte i alla fall. Eller nej, det har jag inte. Men jag har testat någon av deras finare lurar lite här och där, något som legat här på redaktionen vid tidigare tillfälle. Men jag skulle vilja ha kommande Sony Xperia 1 II som trots sitt genuint usla namn ser väldigt sexig ut. Snapdragon 865, 21:9-OLED i 4K, brutal kamera och 4000 mAh i batteritid, låter riktigt bra det. Vad tror du?

Joe Rogan Experience är min favoritpodcast, in ze world. Bäst. Och när han samlar sina tre bästa vänner för att realtidskommentera pågående UFC-gala, då blir jag som N64-kid på julafton. Snackigt, initierat, nördigt, hysteriskt... Och lördagens avsnitt är verkligen inget undantag. Jag har skrattat ganska hejdlöst nu på morgonen. Länk

Jag behöver den. Jag behöver äga den. Inte minst eftersom jag nästan uteslutande McLaren 650S GT3 i Assetto Corsa (bästa bilen tillsammans med Huracan GT3 i hela spelet om du frågar mig) och då är det den här ratten som sitter i tävlingsbilen. Vore fenomenalt fränt att köra samma ratt i simulatorn som i spelet. Och därför ska jag skaffa en.

Jag hade ärligt talat aldrig hört talats om Harem Scarem förut. Aldrig. Det var basisten i mitt band som nämnde att han skulle iväg och se dem live, igen - snart. Det var då jag fick nys om att ett kanadensisk rockkvartett faktiskt lirar musik som jag älskar. Stora i Japan, stora i Japan på 90-talet och deras nya skiva som kommer om någon vecka (Change the World) låter riktigt, riktigt mumsigt. Jag har spelat båda singlarna till förbannelse och längtar efter resten. Släpps 6:e mars. Bedrövlig video / Fantastisk låt