Usch för allt nu...

Usch mycket på en gång. Först så har jag nytt jobb som jag måste fixa i Stockholm som jag måste fixa. Sen så är det skulder. Sen är det ensamhet, och sen är det dessutom ångesten som jag talat om i tidigare inlägg. Åhh den tar kål på mig. Jag vet att det inte är sant men allt destruktivt som det målar upp framför mig bara känns som "fakta". Det är nån självutlösande mytomani i hjärnan som fyller mig med massa grejer som inte är sanna och inte är baserade på nånting annat än mina funderingar och fantasier. Och det hela bara byggs på och byggs på med mer tankebanor om allting. Visaa är värre än andra och utlöser otrevliga panikångestattacker som sen bara övergår till tryck över bröstet som ofta blir långvarigt. Detta har lett till att jag har vissa avslappningsvårigheter då jag är skraj för att det ska hända att jag faller in i någon av de otrevliga tankarna när jag inte är "på min vakt" eller "hindrar de ifrån att tränga sig in". Speciellt de här "men det här kommer hända" eller "men det är detta du lever nu" som skapar mycket oro. Jag har tänkt mycket och mycket av att detta kommer tillbaka om och om igen kan bero på ensamheten och andra negativa omstädigheter jag omringat mig med för länge för att sen inte kunma se ljuset i tunneln. Och utan ljus i mörkret blir det ju svårt. Men jag vet att jag inte vill defenieras av det. Jag ver mycket väl vad jag vill och jag vet att jag vill må bra. Men eftersom dess tankar bara kommer tillbaka har jag antingen fel taktik för att behandla de eller så har jag inte insett det riktiga felet som ligger begravt under allt.