Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Stackars Svenstraliensare

This post is tagged as: Ackward, Australien, brustet hjärta?, psykiskt tillstånd, känna igen sig, trauma, Tragiskt, Relatera, utanför

Tidigare denna veckan satt på ett svenskt fik här i Sydney. Blev ganska länge. Vanlig vana när kaffe och te är påfyllningsbara. Senare kom det in en kille, en svenstrailiensare. Han var född i Sverige men uppvuxen i Australien tydligen. Hans svenska var inte den klockrenaste, men dialekten kändes väldigt svensk, något man inte vart med om förut=svensk brytning men inte flytande i svenska. I vilket fall så stannade han lika länge som jag gjorde på stället. Under tiden han gjorde det så gjorde han ett antal försök till att få till det med männsikor, något han inte lyckades med särskilt bra utifrån vad jag såg. Under hans vistelse så visades tydliga tecken på att något var fel inom den skallen.

Efter en timme börjar de två expiditerna, som båda satt med sin dator och jobbade, då inga kunder kom, börja allmänprata lite med killen. "Vad arbetar du med?" frågade en av dem. "Jag arbetar inte" svarade han (med ganska hes röst). Han berättade senare dock att han vill jobba med "business" (han visste inte om det svenska ordet) men vet inte vilket område han vill göra det inom. Senare så börjar de två tjejerna prata om när de besökte stranden senast, varpå han frågar om han kan följa med nästa gång. "Kan jag ge dig mitt nummer, så du kan ringa mig nästa gång ni åker dit?" Frågar han i samma hesa stämma. "Jadå" svarar en av dem, utan att visa några större problem. Dock inte helt säker på om det var helt ärligt. Lite tystnad uppstår. Sedan dyker en kille som ofta är där och hänger upp. Dock inte länge då hans restuarang-pass är påväg att börja. Svenstraliensaren frågar alla "ska vi ut och ta en öl?". "Nä, inte nu tror jag" svarar en av tjejerna, med den där "upptagna" inställningen på rösten. Sen frågar han den andra killen om han vill ta en öl med honom när han är påväg därifrån. "Nej jag hinner inte" svarar han. Killen börjar halvt desperat insistera på att han kommer bjuda på första ölen etc. Men svaret är fortfarande samma och han drar vidare till jobbet. Det blir lite tyst. Sen börjar han prata om ett besök han gjorde tidigare hos sin psykolog (som han inte heller visste svenska ordet av) och att han hade blivit arg på honom.


Det skulle bli bullbak på kvällen (fiket anordnar aktiviteter) och jag hade så trevligt så jag stannade. Och killen gjorde samma. Två tjejer som hade sett eventet på FB kom och var med också. Medan baket pågår är killen ganska tyst och gör sina delar av bakningen. När det är klart och kvällsfikat är igång går han och kopplar in sin mobil i högtalaren, och sätter på rock musik på ganska hög volym, medan jag håller på och berättar för två av tjejerna om östkusten i Australien. Till det börjar han spela luftgitarr och sjunga med på ett sätt som i princip säger "Ge mig uppmärksamhet, jag behöver det, NU". Kvällen fortsätter lite kort och det blir dags för hemfärd. Utanför stannar jag upp och pratar lite med en av tjejerna jag pratade med där och gav henne min fb adress. Bakom står Sven-straliensaren och frågar "hey, hey, hey! Vill du ha mitt nr också" men går sen över till "Kommer du tillbaks imorgon?" Varpå jag svarar "Ja det gör jag". Och alla går därefter hemmåt och är mätta och belåtna.......Nästan alla.


Varför jag valde att skriva om detta är för att allt detta har varit jag en gång. Lika extremt/mycket som han - nej. Men i ett läge där världen känns upp och ner och inget känns bra har man därimot varit med om. Under andra halvan hade man funderingar på ifall man skulle ta ett snacka med honom om att inte bete sig som nån annan än sig själv, och att det inte är bra att vara desperat för att uppmarksamhet. Men från egen erfarenhet vet jag att jag inte kan hjälpa så mycket, eftersom det här i slutändan är saker han själv enbart kan göra något åt. Synd är det, då jag inte gillar att se vad jag en gång var repeteras om och om igen. Jag hoppas att han inte faller ner alltför mycket och att han kan ta sig upp hyfsat smärtfritt i snar framtid. Verkligen.

  

HQ