Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Extensiell ångest, depression - Psykolog eller flytt?

This post is tagged as: deprimerad, psykiskt tillstånd, psykolog, livet, mående, desperat

Sedan april iår fick jag återbesök av extensiell ångest. Handlar om oändlighet, döden och varför man existerar främst. Men är det bara tankar som uppstått för att jag har nåt annat i livet som inte är bra?


Första ångesten fick jag när jag var 12 år. Ganska mycket att bekämpa på en gång: Illamående, yrsel, hjärtat slår väldigt intensivt osv. Sedan dess har det kommit och gått. Vi snackar månader och års mellanrum. Men nu på senare så har det återkommit nästan varannan vecka eller så. Nära inpå. Jag vet inte vad det kan bero på men det är hemskt. Glädje och avslappningsförmågan försvinner. Det är som ett grått moln som bara täcker för allt och hindrar mig att tänka klart. Saker känns meningslösa och man är rädd för att vända sig till en doktor i rädsla att de inte ska hjälpa och att man kommer stå där och samla på sig mer ångest för att inget kan hjälpa en.


Att tänka att det är i huvudet hjälper knappt längre. Men det blir svårare när man inser att man existerar i det. Att man kommer dö en dag osv.


Enligt min fd. hyresvärd så har det inget med saken att göra tror han för att det här ändå är "heavy shit".


Tankarna går över till slut. Men nu på senaste så kommer de bara tillbaka efter kort tid. Jag tror jag börjar se ett mönster:

-Tankar om vad som inte är bra (avundsjuka, ilska, ensamhet, jobbet jag har)

-Tankar om vad som är meningen med detta kommer upp.


-Jag kommer in på det extensiella spåret som sätter sig likt en tvångstanke.


-Kämpar med det ett tag sen blir man kvitt det för att det ska börja om igen sen.

Och vad är det som är dåligt? Jo ganska mycket på en gång nu gör det svårare att se ljuset i tunneln vilket nog har gjort att extensiella ångesten slår till så hårt.


-Familjen är trasig. Det är ingen som vi bjuder hem och ingen såvitt jag vet bjuder oss. Kanske pga av vad min pappa spridit och sagt till alla gemensamma vänner innan skilsmässan (se tidigare bloggar) och som kanske gett oss dåligt rykte. Vad vet jag. Han är duktig mytoman.

Och mamma är ju ett vrak som även efter skilsmässan forsätter älta allt. Och visar inget tecken på att vilja förbättra sig. Det var exakt samma sak redan innan skilsmässan. Det var bara ursäkter om hur hon inte orkar ta tag i det hela och göra slut med honom.


-Ensamheten är enorm. Har ingen att prata med och det slutar bara att jag går runt i lägenheten. Sen går till jobbet. Sen tillbaks. Sen jobbet. Sen tillbaks. Det finns liksom inget liv nästan. Att ta första steget har man försökt men det slutar bara i att folk kommer med ursäkter om att de är upptagna.

-Min självkänsla tar kål på mig. Jag har så lätt för att känna skam om jag blir tillsagt eller kritiserad. Även fast jag vet att de har rätt i hjärnan så säger magen en annan sak. Att jag förstått vikten av att älska sig själv är inte direkt nån nyhet.

Kan fortsätta. Men det finns för många detaljer att tillägga. Ni får fråga om det är oklart. Men allt jag har sagt hittills gör att jag känner mig överväldigad och att jag behöver prata med nån. De gråa molnen täcker för mer och mer. Och fins det inget ljus så är set svårt att se. Undrat lite på om det är därför ångesten har kommit likt tvångstankar. Förr var det hanterbart med glada tankar. Nu är det svårare då de glada tankarna blivit färre. Kanske inte så konstigt.


Har precis ställt mig i kö för att gå till psykolog. Det kommer dröja till januari. Har dock ett litet dilemma då jag där nånstans hade tänkt flytta till Stockholm för att fullfölja drömmarna. Men då kommer jag missa att ta mig an mitt eget mående.
Och att stanna i hemstaden är inget jag är sugen på då mycket är associerat med dåliga minnen som inte kan va bra att vara ibland ifall man försöker komma på bättringsvägen.

Allvarligt läge för mig?

This post is tagged as: otur, livet, bry sig, mående, funkar inte, terapi, deprimerad, kris, stress

Försöker verkligen ta vara på att vara så glad som jag bara kan. Alltid va trevlig och bemöta som man själv vill bli bemött. Men blir svårare och svårare för var dag.

De enda platserna jag känner att jag fyller någon funktion är när jag jobbar. Där för jag träffa människor och ha konversationer på det sättet umgås.

Utöver det:

-Ingen jag känner hör av sig till mig. På kompisfronten utanför så ar jag ingen som bjuder till fest, att hänga eller ens en snabb öl nånstans. Så Nyår, Midsommar eller va fan du vill? Bli inbjuden till middagar eller fester? Glöm det, fuck you! Min familj verkar även de ha stora problem med detta så förvärrar bara saken.

-Mamma måste kanske sälja huset som jag växt upp i. Om jag inte kan sticka dit så vet jag inte vad jag ska sticka då jag inte ens vet hur länge jag kommer stanna som inneboende.

-Jag har sån otur med tjejer. Jag saknar "game" som min polare sa och känner mig bara efterbliven på den punkten.

-Jag är feg. När nån på jobbet till exempel höjer rösten så får jag såna skamkänslor att jag inte finner kraft att stå på mig. Tror även att detta är skälet till att jag har samlat så mycket ilska genom åren.

-Har svårt att koncentrera mig. Har svårt att lära mig nya saker och tappar oftast fokus när jag försöker läsa på om den där ekonomiska biten etc. Sen är jag oftare och oftare lite uppe i det blå nu så att jag missar bitar i samtal eller tappar fokus på jobbet etc.

Har även senaste månaderna fått återkommande besök av panikångest om existentiella frågor. Så just nu pendlar allt friskt emellan det och att känna ångest över alla sakerna här ovan. Att jag mår bra händer naturligtvis det också. Men när det gått ett tag och man kommer på allt man saknar i livet (speciellt vänner och flickvän) så kommer ärligheten ifatt en och man känner sig deprimerad. Hade en dröm inatt om att alla åren bara flyger iväg och jag inte hittar något ens efter jag fyllt 30 (är 24) och att det bara fortsätter.

Har försökt åtgärda detta nu med att börja på Muay Thai och gymma. Har även skickat in remiss till vårdcentralen där jag bor och ska även prova på att meditera med hjälp av Headspace. Någonting måste jag nog göra för känner att läget börjar bli allvarligt och att jag känner svårigheter med att vara uppåt (på jobbet som ex.).

Vad borde jag göra för må bättre? Finns det någon metod jag inte nämnt som jag borde prova?

Kan inte installera Windows på nyligen köpt laptop

This post is tagged as: Dator, MSI, bios, problem, Lösning

Har nyligen köpt en använd MSI laptop som saknar Windows operativsystem. Strulade ett tag med att hitta min produktnyckel men då jag äntligen hittade den och kunde komma vidare i installationen så kan inte datorn hitta någon hårddisk i systemet. Det står såhär när man kommer till menyn där man väljer hårddisk: "No signed device drivers were found. Make sure that the installation media contains the correct drivers, and then click OK."


Någon datorkunnig som har varit med om samma? Hur löste det sig? Behöver jag byta ut hårddisken?

Ska man köpa Battlefront II?

This post is tagged as: Star wars, EA, tveksam, Köp, battlefront, dice

Jag älskar Star Wars. Har gjort sen jag inte ens kunde engelska. Men EA då? Hm..


Det som gör mig osäker på om det blir ett köp eller inte är inte för att jag bryr mig allt för mycket om loot boxes eller pay to win-grejen som alla snackar om. I couldn't care less helt ärligt. Ingenting jag bojkottar ett spelt för. Första spelet som EA släppte fanns det ju en anledning till varför jag inte köpte. Och det var ju att det inte hade allt innehåll som rätteligen borde finnas i spelet på release. Det är allt som Jeremy Jahns säger i denna video https://www.youtube.com/watch?v=OT7eHT9yuGE.

Jag menar spelet ser fantastiskt ut ja, det är säkert jättekul singleplayer och smirsh och ser ut att vara mycket mer färdigställt än förregångarnen. Men är lite skeptisk. I vilket fall ska det bli spännande att se vad IGN, Gametrailers, Gamespot och Gamereactor säger, så att man för jämföra och överväga lite. Får det en pass av de så kommer det nog bli ett köp (såvida inte någon här an rekommendera något annat bättre).

Pappas strikes again - Med lögner

This post is tagged as: lögn, skitsnack, förtal, pappa, familj, falskt

Va i USA förr förra veckan. En trevlig vistelse som innehöll saker som att träffa en trevlig dam som lär ut i fotografi, strosa runt och ta bilder, träffa en av mina kusiner som jag aldrig träffat innan och kolla på Guns 'N Roses. Najs helt enkelt. Men än anade jag att drama skulle inträffa och att roten av det skulle sluta på, that's right, min pappa.


När jag var i ute och handlade med min kusin första dagen så kommenterade han min hälsing ("Whatup") till en afrikansk kassörska efter att vi valt att handla. Han rådde mig att jag skulle hålla mig till enkelt språk och helst undvika slang då det kan misstolkas som att jag bara absorberat allt jag sett på film om mörkhyade människor vilket senare omvandlas till en förolämpning som sen leder till en fajt. Hänger ni inte med så känn er inte ensamma. Jag hänger knappt med i det själv. I vilket fall så försökte jag följa hans råd och hålla mig till enkla hälsningar osv efter det. Sen efter en middag hade vi även lite samtal om lite andra saker, där jag bla berättade lite om att jag tycker att Sveriges feministparti är lite av ett skämt (förlåt ifall du röstar. Snälla spamma inte kommentarsfältet) och lite andra allmänna samhällsgrejer. På ett neutralt och odramatiskt plan. Skönt!

Lite senare några dagar efter får jag ett mail av min mamma där hon säger att min kusin har kontaktat pappa och säger saker som "Men vad gör du? Hur mår du?! Jag har fått höra av pappa att du har uttalat dig rasitiskt och kvinnoföraktande" mm. Sen fick jag även höra saker som att min kusins flickvän inte ville va i samma rum som mig, att jag skulle till Tyskland efter USA för att träffa mina nazist kompisar, och att jag bara betett mig som ett class A-svin helt enkelt..

Oh tjena. För det första så mötte jag aldrig hans flickvän som för övrigt inte bor i samma hus. Och för det andra så har min pappa aldrig mött mina tyska vänner förut och hunnit bilda uppfattning om vilka de är (de har för övrigt, precis som jag, påbrå från andra kulturer som i deras fall är Arabien. Själv har jag från bla Sydafrika). För det tredje är pappa den SISTA personen som ska anklaga andra för att bete sig kvinnoföraktande då han har varit ett toppexempel på detta i flera års tid (Se min blogg "Min narcissistiske far"). Sen dessutom så fick jag efter jag hade åkt en hälsning från min kusin på whatsapp att de i hans hushåll hälsade tack för vistelsen och att jag var "a great guest". De sa samma sak till mig personligen i ett mail senare.
Nu kanske ni undrar "Men du vet inte vad in kusin skrev till din pappa. Hur kan du veta att han faktiskt inte sa det?". Känner min kusin så pass väl att han aldrig skulle vilja vinkla mig på detta sätt. Det är däremot något som pappa gärna gör och har gjort många gånger.

Aa vad säger man. Jag blir beyond pissed att han är villig att gå till angrepp på mig på det här sättet. Borde jag känna att det här var spiken i kistan? Vet inte. Men han får nog be ordentligt om förlåtelse ifall jag ska släppa in honom i min personliga krets igen. Har inte direkt någon lust att få städa upp efter sån här skit precis. Min mamma har nyss kommit med nyheten att hon ska träffa advokat nu snart och börja jobba emot en skilsmässa. Något som är bäst att det blir genomfört denna gång. För hela familjens skull....