LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annonsera
logo hd live | Mechwarrior 5: Mercenaries
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Alkohol i Tyskland - Billigaste alternativet?

This post is tagged as: alkohol, Köpa, tyskland, billigt, fest, mat & dryck

Är i Tyskland just nu efter en New York-resa. Befinner mig just nu i Bremen och tänkte att jag ska hälsa på några tyska vänner här för att sen bege mig hemåt med flixbus eller liknande. Men tänkte att jag skulle stanna nånstans på vägen först och köpa hem lite alkohol när jag ändå är här. Vad har mest? Vad har billigast?

Håller jag på att gå in i väggen?

Håller jag på att gå in i väggen?

This post is tagged as: Allmänt, livet, mörkt, psykiskt tillstånd, sinnesro, svårt läge, ångest, varapåtoppen

Jag vet inte. Jag liksom vet inte varför jag gör det jag gör just nu och för vad. Jag bara jobbar, äter, sover, jobbar, äter, sover och gör samma upprepade grej hela tiden. Allt känns väldigt själlöst. Jag känner mig själlös. Jag vet inte ens varför jag lever. Jag hade kunnat spendera min fritid med att göra något med min musik eller gå skådespelskurser, men har liksom ingen lust. Mina föräldrar borde verkligen skiljas men gör det aldrig, och det har lett till en väldigt trasig hemmasituation, vet inte vad jag ska göra i höst och en gammal tjejkontakt till mig, som jag kom så bra överens med, är sur på mig pga av en sak jag sa för ett halvår sen då jag kände mig provocerad. Ska jag bara försöka ändra mitt mindset eller vad? Hur? Var?

Fegar ur

This post is tagged as: Ovän, bar, träff, minne, ptsd, Mardröm, lugna ner sig, nervös

Ikväll hade jag lovat mig själv en sak. En sak som jag under ett halvår inte har tagit tag i. Eller okej såhär:

I julas blev jag ovän med en person utomlands. Hon blev inte ovän med mig, utan jag blev ovän med henne. Någonting som orsakade mig mardrömmar som har kommit o h gått i ett halvår och som steg is blivit värre. Men jag har ändå försökt skjuta det hela åt sidan med att göra "viktigare" saker som att söka jobb, utbilda mig själv politiskt, eller musiken. Men trots all lycka, trots all framgång på alla fronter (jobb in synnerhet) så har det där jagat mig mot min vilja i ett halvår. Och då kan jag ju ändå säga att jag har haft ett par stunder där jag mått bra och känt lyckan fröda. Därför gick jag denna kväll till stället hon jobbar på för att äntigen få prata. Men ack så feg som man är så vågade man inte ens visa att man var där (var vänd emot bardisken) och då såg hon mig såklart inte. Imorgon så jobbar hon igen och jag tänkte jag skulle göra ett nytt försök då efter att jag har slutat. Hoppas verkligen det löser sig. Detta måste få ett slut!

Min narcissistiske far.

This post is tagged as: narcissism, Pappa, hemma, psykiskt tillstånd, Misshandel, hot, farligt, hälsa, Allmänt, komma bort, svårt läge, depression, självkänsla

Här om kvällen hade jag en dröm om att min pappa gick emot mig med kniv och sa åt mig att lämna mitt hem. Jag minns inte mycket mer än att det var jul och att det var en jävligt hemsk upplevelse där jag kände mig extremt underlägsen. Varav det sista inte bara är i drömmen.


Min pappa är ett solklart exempel på en narcissist. Han är okänslig, falsk, självisk, våldsam, lögnaktig, dubbelmoralisk och manipulativ. Om ni ser den här filmen som jag länkar så fyller han igen alla punkterna: https://www.youtube.com/watch?v=f7k-q21pJzQ

Hela min familj (speciellt jag, min mellanbror, och mamma) har varit utsatta för psykisk misshandel sen början av 2000-talet ungefär. Har länge fått höra att jag är dum, fått utskällning för minsta lilla och ibland ingenting, blivit hotad, inte fått försvara mig utan att han ska tycka att det är synd om honom, hela tiden fått erkänna mina fel medan han aldrig sagt detsamma, förbjudit mig att köpa saker för mina egna pengar, letar alltid fel trots att jag gör allt han bett om och andra diverse saker. Mina bröder har både blivit hotade med stryk eller fått stryk (vilket han har erkänt i en video, där han sa att han gärna skulle göra det igen, för att han förtjänar det). Min före detta hund som inte lever längre plågades en hel del av hans närvaro också (skakade av rädsla en gång och ville inte komma in i huset). Och med mamma är det värre. Hon har levt med hela alltet i över 30 år säkert. Och det märks med tanke på hur söndermanipulerad hon är i dagens läge. Jag tror hon kommer gå in väggen snart. Eller ännu värre. Jag känner faktiskt inte igen henne längre. Hon är alltid negativ, paranoid, och framförallt jätterädd ifall jag säger det minsta lilla emot pappa för att han kommer "förstöra för dig. Han är mycket starkare än dig" etc. och ibland nästan gå i försvar emot honom känns det som, för att i nästa sekund repetera exakt samma saker som jag redan har sagt om honom. Jag själv har blivit ganska påverkad genom åren. Utan att veta hur skadligt det kan bli i längden. Jag känner igen mig i allt som jag läst om psykisk misshandel: Depression, nedsatt självkänsla, ptsd, att man blir mer arg för minsta lilla osv. Sista speciellt stämmer väldigt bra in på mig. Jag blir väldigt lätt arg för saker, men har svårt att vara uttåtagerande fullt ut då jag tänker på konsekvenser för mycket. Sen det andra: nedsatt självkänsla - jepp. Depression - Jepp, hänt. Ptsd - jepp, möjligt! Var ju i Australien i ett år för att komma bort från min hemsituation. Tur det då man faktiskt fick se den positiv sidan av livet som man inte fick chans att se hemma. Men jagad var jag av mardrömmar om det där hemma höll mig ibland tillbaka. När jag kom hem så var det efter en tid borta och jag kände (känner) mig på samma sätt som förut mer eller mindre.

Har nyss fått jobb i Göteborg. Letar just nu boende då jag bor på annan ort nu. Min pappa försöker dock insistera att jag ska fortsätta pendla eller söka samma typ av jobb på min ort. Sen har han även, utan att diskutera med mig, köpt en bil som tydligen är avsedd för mig att pendla med. Och nej. Det handlar inte om att han vill hjälpa mig. Han vill ha kontroll. Han vet att om jag genomför detta så har han inget att säga till om längre. Det var samma sak 2014 då jag för första gången lämnade hemmet för att plugga i Lund och jag hade fått lägenhet där. Och båda dessa gånger hade han sagt innan att han vill, med ilska i rösten, ha ut mig... ?


Varför detta fortgår undrar ni? Egentligen för att min mamma är rädd att inte få ut sin halva av förmögenheten efter skillsmässan för att han ska ha "gjort något fuffens" så att hon inte kommer få något. Vad det är hon tror ver jag inte. Troligen att han ska ha mutat advokater eller nåt. Sen tror jag inte riktigt hon vågar heller för att alla våra gemensamma vänner ska "välja honom" och andra ursäkter som bara vållat ut i över 10 år. De utanför hemmet (släkt, vänner) vet inte alls hur min pappa är. De tror bara att han är den snälle doktorn som är så hjälpsam och trevlig.
Min pappas och familjens vän vet att han var otrogen mot mamma för längesen (åkte i hemlighet upp till Stockholm flera gånger och sa att det var jobbet som kallade) men inte ens det hjälper för att han ska prata om hur fantastisk och duktig han är. Så att övertala de är svårt (förutom min mammas släkt då. De vet och de gillar det inte alls).

Ja mer än så kommer jag nog inte på. Har nog fått ur mig det mesta. Och ni märker nog själva att hela alltet är en "fucked up-situation". Mina bröder och jag har kommit överens om att vi måste göra något åt detta nu för att vi inte orkar med att allt bara kretsar kring detta hela tiden och att vi har börjat märka hur energin och livsglädjen bara försvinner, dag för dag. Ett alternativ vore ju att säga till min mamma att det antingen är han eller oss nu. Och om hon väljer honom så flyttar jag och bryter kontakten. Men det vore ju delvis själviskt att lämna henne ensam med honom. Skulle nog inte kunna leva med det. Men saken är den att, *suck*, jag måste tänka på min egen hälsa med. Och jag vill gärna inte sluta som mamma.


Det var nog allt jag hade att skriva. Hoppas alla har orkat läsa det här. Välkommen med frågor om nåt är oklart, och berätta gärna om du har egna erfarenheter.

Så jävla dålig på att slappna av!

This post is tagged as: Ackward, Avslappning, självkänsla, Allmänt, Jobb

Är på jobbet nu och har lite avslappningssvårigheter när jag ska berätta historia eller bara föra en konversation. Mycket hackande i grammatiken bla. Överdriver kanske en smula nu. Har i försig inte jobbat här så länge så jag fattar ju att alla känner varandra lite mera + att tjejer har lite mer att säga än mig som är enda killen (på rasten).

Kanske det är att jag ställer för höga krav på mig själv, att jag inte bara kan släppa faktumet att man inte connectar med alla, eller att jag bara blir besviken när jag inte lever upp till hur jag föreställer i huvudet rent socialt????