Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Efterhängsen "kompis"

This post is tagged as: desperat, efterhängsen, obehaglig, vänner, jobb, nyligen påträffad

För några veckor sen var jag i London och checkade in på ett hostel. Senare på kvällen gick jag ner på nedervåningen och träffade på en kille. Jag nämnde att jag var svensk och hans sa att han var svensk också. Eller snarare indisk som blivit svensk medborgare. Vi kom in på en längre diskussion och han verkade vara helt okej och normal. Men när det personliga började krypa fram började också ett ganska desperat betéende växa fram. Han erbjöd sig att bjuda mig på middag dagen efter och gå med mig vart jag ville etc. Så vi gjorde det. Först gick vi en runda nära Big Ben, åt fish and chips, drack te. Allt på hans bekostnad.

Senare så stack vi tillbaka till hostelet för att vila. Jag vaknade och såg lite meddelanden som han hade skickat. Jag svarade att jag precis vaknade, varpå han började "straffa" sig själv med öknamn om att vara en gris för att ha väkt mig, följt av MASSOR av "sorry". Vi hade ytterligare en middag i Camden som jag hade svårt att tacka nej till (stek helt gratis skadar ju inte plånkan precis). Också att notera är ju att han under dagen bara gav mig £20 sedel efter £20 sedel. "Vill du verkligen ge bort allt detta? Behöver du inte det själv?", varpå han insisterar med "Ja, jag kräver inget, inget mer än din vänskap". "Det känns inte rätt att ta de.." och han fortsatte insistera med "Nej nej, jag bryr mig inte om pengar. Du är en bra vän"

När vi kom tillbaka så sa jag att jag ville lägga mig för att jag skulle upp tidigt dagen efter då jag skulle till Somerset. Men efterhängseln som han var så ville han fortsätta hänga, men jag fortsatte att säga att jag behöver vila. Vi säger hejdå. Jag stänger dörren. Nästa morgon ser jag detta på messenger:

Alltså du stängde dörren på mitt ansikte
Hur svårt kan det vara för dig att behandla mig som en människa även när du träffar en kompis från var som helst? Tack för idag. Vi hörs
Du inte ens hälsade när jag vet inte säkert när vi kommer att ses. Jag är en sån som säger hur jag känner. Just det du gjorde var känslokall.
Men jag hjälper dig gärna om det vi pratade om. Jag hör av mig på tisdag eller onsdag.

Nu har han visat sig mer desperat än någonsin. Han ringer mig på messenger, ber på sina bara knän om att få prata och ville dessutom ha mina personliga detaljer (email,, namn) för att boka en resa åt mig till antingen Italien eller England (som han givetvis skulle med på).Han visar hela tiden hur gärna han vill vara mn kompis och att han gör allt för att hänga med mig. Även om det gäller att avbryta en resa som han betalat flera tusen för.

Så här är jag nu och känner lite obehag. Känner att vi inte connectar så pass bra att jag vill ha honom som en kompis som jag umgås med ofta. Men det som fortfarande tilltalar är en jobbkontakt som han har där han bor, där boende hos honom är inkluderat. Jag står mellan att tjäna bra pengar (som nu behövs) eller att blockera honom.

Är det det aktuella? Borde jag gå med på det för att kunna få en inkomst igen? Har ni varit med om någon som varit väldigt på/varit desperat? har det hänt kort efter att ni träffat personen?

Varför är jag så rädd?

This post is tagged as: Rädd, Jobb, Arbetsgivare

I synnerhet alla arbetsplatser jag har gått till så har jag alltid haft någon rädsla för att göra medarbetana eller chefen arg, att de kommer tycka att jag är trögfattad, eller bara få sparken. När jag skulle till jobbet idag (byggjobb) så var jag i början fast i de här tankarna. Inte så att jag skakade men det fanns där. De flesta andra uppfattar jag ofta som att de är lugnare. Kanske är de mera vana vid denna typ av arbete, kanske de bara är mer självsäkra och kanske jag borde fundera på att byta karriär till något som jag är mer byggd för.

Det sistnämnda skulle jag gärna göra (musikaffär, spelaffär, bio, bar,). Problemet är ju dock att dessa branscher inte är det lättaste att få ett jobb inom. Eller Jo, bar är nog måttligt lätt. Men jag menar nu de andra. Jag har försökt med de några gånger nu. Lyckan kommer förhoppningsvis. Men man måste vara lite realistisk också. Jag lägger fokus på de enklare jobben just för att det är det som finns tillgängligt ifall du vill ha en pågående inkomst att leva på/spara. Därför vill jag göra alla de där jobben som är mindre roliga. Det är väl ändå klart? När jag står ensam sen så är det ingen annan än jag som kan ta hand om mig. Därför förstår jag mig inte på folk som min f.d arbetsgivare som bara ser i fyrkanter rent färdighetsmässigt - "Är du säkr på att du klarar det? "Du vet vad det kräver" ... Vad är det jag kan göra då?? Jag har seriöst inte tid eller lust för någon BS och vill strida till verket så snart jag bara kan. Men har alltid rädslan som hänger efter. Och alltid av samma tjäl som har nämnts här ovanför... Börjar bli psykolog dags, kanske?

För vacker för mig... Vänta, va?

This post is tagged as: Allmänt, Dejt, Utseende, Fula människor, Snygga människor, Begränsningar

Har egentligen ingen riktig erfarenhet av dejting. Att ta en kaffe eller öl med killar och tjejer, det har jag gjort. Men vet inte om jag skulle kalla de gånger jag här gjort det för någon dejt. Och nu har jag kommit till ett sånt där läge där det är någon som män vill ta ut på en kaffe. Satt på en bar igår med några kompisar. Jag visar min vän Luke den personen som jag vill dejta, varpå han svarar att han tror att hon kommer att säga nej. "Varför?" Frågar jag. "Bara kolla på henne, hon är ju jätte vacker" (Visst stämmer det, i min, hans, och kanske många andras ögon. Det får jag själv dessutom höra mycket ifrån andra om mig och mitt utseende. Men inte ifrån alla: Kort sagt: Vad menas med snygg? För vem, vad, hur?). Hittils har det gått bra, vi kommer bra överrens och det är något annat i luften än utseendefixering. Hade det varit det sistnämnda hade det varit mer av "onenightstand-sektorn" som jag inte riktigt ser någon dejting i. Visst, det kanske finns de som nöjer sig med det, eller som nöjer sig med att dejta "andrahandsvalet" som finns till hands. Det verkade vara fallet med min före detta bästa vän, som hade tre sådana på 1-2 år. Ingen av dem varade länge dock. Han insisterade ofta dock på att man ju fulare desto snällare, ju snyggare desto elakare. Stämmer till viss del. Skrivet faktum är det knappast, dock. Har träffat feta, muskelösa, smala, bleka, mörka, blonda, rödhåriga, snygga, fula, mittemellan etc som jag bara önskat att de trillar från Mount Everest. Sorry förre detta bästis!

Säger jag att man ska bojkotta allt som inte ser ut som supermodeller nu? Nej, bara att man inte ska ta det man får bara för att göra det. Ett liv får man, och därför bör man lägga det på något som är betydelsefullt istället för att sätta upp begränsningar för vad man kan och inte kan. Livet är nog något mer värt än så kan jag tro? 


I övrigt Sverige, jag har ju varit borta i sju månader snart. Så hur mår ni? Är det lika kallt i luften? är fikan lika smaklig? Skötter regeringen flyktingströmmarna på ett smidigt sätt tycker ni? Något evenemang på gång nu på Halloween? 

Stackars Svenstraliensare

This post is tagged as: Ackward, Australien, brustet hjärta?, psykiskt tillstånd, känna igen sig, trauma, Tragiskt, Relatera, utanför

Tidigare denna veckan satt på ett svenskt fik här i Sydney. Blev ganska länge. Vanlig vana när kaffe och te är påfyllningsbara. Senare kom det in en kille, en svenstrailiensare. Han var född i Sverige men uppvuxen i Australien tydligen. Hans svenska var inte den klockrenaste, men dialekten kändes väldigt svensk, något man inte vart med om förut=svensk brytning men inte flytande i svenska. I vilket fall så stannade han lika länge som jag gjorde på stället. Under tiden han gjorde det så gjorde han ett antal försök till att få till det med männsikor, något han inte lyckades med särskilt bra utifrån vad jag såg. Under hans vistelse så visades tydliga tecken på att något var fel inom den skallen.

Efter en timme börjar de två expiditerna, som båda satt med sin dator och jobbade, då inga kunder kom, börja allmänprata lite med killen. "Vad arbetar du med?" frågade en av dem. "Jag arbetar inte" svarade han (med ganska hes röst). Han berättade senare dock att han vill jobba med "business" (han visste inte om det svenska ordet) men vet inte vilket område han vill göra det inom. Senare så börjar de två tjejerna prata om när de besökte stranden senast, varpå han frågar om han kan följa med nästa gång. "Kan jag ge dig mitt nummer, så du kan ringa mig nästa gång ni åker dit?" Frågar han i samma hesa stämma. "Jadå" svarar en av dem, utan att visa några större problem. Dock inte helt säker på om det var helt ärligt. Lite tystnad uppstår. Sedan dyker en kille som ofta är där och hänger upp. Dock inte länge då hans restuarang-pass är påväg att börja. Svenstraliensaren frågar alla "ska vi ut och ta en öl?". "Nä, inte nu tror jag" svarar en av tjejerna, med den där "upptagna" inställningen på rösten. Sen frågar han den andra killen om han vill ta en öl med honom när han är påväg därifrån. "Nej jag hinner inte" svarar han. Killen börjar halvt desperat insistera på att han kommer bjuda på första ölen etc. Men svaret är fortfarande samma och han drar vidare till jobbet. Det blir lite tyst. Sen börjar han prata om ett besök han gjorde tidigare hos sin psykolog (som han inte heller visste svenska ordet av) och att han hade blivit arg på honom.


Det skulle bli bullbak på kvällen (fiket anordnar aktiviteter) och jag hade så trevligt så jag stannade. Och killen gjorde samma. Två tjejer som hade sett eventet på FB kom och var med också. Medan baket pågår är killen ganska tyst och gör sina delar av bakningen. När det är klart och kvällsfikat är igång går han och kopplar in sin mobil i högtalaren, och sätter på rock musik på ganska hög volym, medan jag håller på och berättar för två av tjejerna om östkusten i Australien. Till det börjar han spela luftgitarr och sjunga med på ett sätt som i princip säger "Ge mig uppmärksamhet, jag behöver det, NU". Kvällen fortsätter lite kort och det blir dags för hemfärd. Utanför stannar jag upp och pratar lite med en av tjejerna jag pratade med där och gav henne min fb adress. Bakom står Sven-straliensaren och frågar "hey, hey, hey! Vill du ha mitt nr också" men går sen över till "Kommer du tillbaks imorgon?" Varpå jag svarar "Ja det gör jag". Och alla går därefter hemmåt och är mätta och belåtna.......Nästan alla.


Varför jag valde att skriva om detta är för att allt detta har varit jag en gång. Lika extremt/mycket som han - nej. Men i ett läge där världen känns upp och ner och inget känns bra har man därimot varit med om. Under andra halvan hade man funderingar på ifall man skulle ta ett snacka med honom om att inte bete sig som nån annan än sig själv, och att det inte är bra att vara desperat för att uppmarksamhet. Men från egen erfarenhet vet jag att jag inte kan hjälpa så mycket, eftersom det här i slutändan är saker han själv enbart kan göra något åt. Synd är det, då jag inte gillar att se vad jag en gång var repeteras om och om igen. Jag hoppas att han inte faller ner alltför mycket och att han kan ta sig upp hyfsat smärtfritt i snar framtid. Verkligen.

  

Hur mycket betyder "Likes"?

This post is tagged as: Facebook, Jämförelse, Populäritet, utvecklas

Jag är en jävel på att hänga upp mig på småsaker som andrs inte bryr sig om. Saker som får en att framstå som någon som kan bli markerad som cool eller något liknande. Sällan jag lägger upp nåt och håvar in shitloads med likes. En tjejkompis kan inte lägga upp ens en bild utan att få flertal. Anser jag mig vara ganska omtyckt av många och önskad etc. Känner att detta egentligen är kvalificerad bullshit som jag inte borde ta på stort allvar och bara "va". Men det går inte an för att jag fortsätter tänka på vad siffran på ens profilbild eller på kompisars profilbild säger. Säger likes något om hur omtyckt du är? Vad gör jag fel måntro, och vad kan ändras?