Svenska
Blog

Jag är inte gjord för idag

Skrivet av grodahn den 16 september 2018 kl 05:00

Mer och mer sällan reflekterar jag över livet som sådant. Min situation. Det är för att jag i stort är rätt nöjd med den. Synd att klaga. Samtidigt finns där i alla rimliga världar egentligen ganska mycket att klaga på. Problemet är bara att jag själv inte ser problemet. Vilket kanske gör det till ett icke-problem. Det är åtminstone det jag försöker hävda när jag rationaliserar mina egna val. Mina egna val som uppstår i lika delar feghet som faktiskt rationell.

Jag tittade precis på Ready Player One. Och blev lite inspirerad av Lurkmans bekännelser kring sitt sociala liv. Kände att det var dags att fundera lite. Skriva.

Skriva för att tänka.

Med visst gråtmod tänker jag tillbaka på tidig tonår. Några år innan dess hade jag precis bytt skola, tillsammans med mina bästa vänner. Till högstadiet kom de in på en friskola som jag inte kom in på. Var ingen mönsterelev. Blev således nekad.

De fick nya vänner.

Jag vantrivdes som fan i min situation. All glädje jag fann var i spel. Jag lärde känna många fina personer den vägen, eller representationer av personer åtminstone. Det lilla som syntes av dem i spelen. (för yngre läsare var det en helt annan typ av altruism i spel på tidigt 2000-tal än vad det är idag, man interagerade och hjälpte varandra istället för att lurka på wiki-sidor och köra på med sitt i spelen).

Några har jag kontakt med än. Vi ses någon gång ibland, även om vi bor i olika delar av landet. Men framförallt så spelar vi - fortfarande som en verklighetsflykt, men inte riktigt samma typ av verklighetsflykt som när det begav sig. Vännerna som jag för knappa 15 år sen fick i spel, är min motsvarighet till "de där högstadievännerna som hänger med en hela livet". Några riktiga såna har jag dock inte. Även om man såklart alltid hade någon att hänga med på rasten, så blev det inte mycket mer än så. Ungefär samma sak under gymnasiet; då med skillnad att jag faktiskt trivdes bra i min klass.

Mönstret var dock återkommande. Och har blivit lite som ett mantra. En ödesbeskrivning. Ensamheten formades om till en slags självständighet. Jag började trivas med att vara för mig själv. Skaffade många intressen, vilka också ledde upp till jobb och nya bekantskaper.

Idag har min "ensamhet" inte längre att göra med att jag inte har några sociala plattformar som jag trivs i, utan det är helt och hållet ett inneboende problem. Ett problem som blev starkare i 20-års-åldern då jag hade stort influx av nya relationer som snabbt kördes in i kaklet. Rent retrospektivt, när jag tänker tillbaka så finns det mycket att lära. En sån sak är att jag är sanslöst receptiv. Umgås jag med ostadiga människor, blir jag själv ostadig. Umgås jag med glada människor - glad. Ledsna - ledsen. Jag påverkas enormt mycket av min omgivning, och har därmed byggt ett litet safe space som jag lever i just nu. Utan några som helst djupa relationer.

Inget som kan rubba mig.

Samtidigt finns det också en saknad. En saknad efter det som inte är flyktigt. En saknad efter det som är mer. Något jag märkt nu efter att ha bott i ny stad sen ett år tillbaka är hur snabbt ens relationer försvinner. Inte försvinner-försvinner, men de tappar relevans. Jag har flyttat förut - det är inget nytt. Men den här gången var det ändå människor som jag delade intressen med. Som jag trivdes med på många fler nivåer än de som jag haft i mitt liv tidigare. När jag åker tillbaka på besök idag blir jag betraktad som en gäst, hellre än en faktisk del av gemenskapen.

Jag har inte svårt att lära känna människor. Utåt passar jag in i nästan vartenda sammanhang. Men inåt så känner jag mig aldrig riktigt hemma. Jag brukade tänka att när jag blev äldre så skulle jag flytta till ett annat land. Att det skulle lösa allt. Såhär i retrospekt fattar jag att det jag såg framför mig då aldrig skulle hända. Men även om jag fortfarande tror att det ligger något i det; kulturombytet. Så får jag allt svårare att se hur det skulle hjälpa.

Såsom mitt liv har formats, så har jag svårt att se min plats i tidsandan hellre än Sverige som sådant. På bara fem-tio år har jag byggt en motvilja till det jag en gång fann spänning i. Materialism, självförverkligande har tagit över det en gång själsliga. Tempo och mängd - förmågan att uppskatta. Det är svårt att själv gå ner i varv, när det man har runt sig aldrig tycks stanna upp för att reflektera.

Om valet står mellan att anamma det som jag inte är intresserad av, eller kanske rentav går emot mina värderingar - så känns det för mig närmare till hands att avstå och invänta en annan tid.

Jag leker ibland med tanken på hur de människor jag har i min omgivning skulle agera i en verklig kris. Ponera att det blir krig. Vilka är de som kommer stå upp för sig själva? Vilka kommer hjälpa sin omgivning? Vilka kommer bara lägga sig platt? Jag har alltid känt att jag är sån person som skulle göra mig oerhört bra i en krissituation. Där det väl gäller.

Det är inte en anklagelse riktad mot enskilda personer, eller ens flera. Men jag kan inte låta bli att tänka på att det är så mycket vi inhiberas från i vad som gör oss till människor. Vi har en historia av att hålla ihop och står upp för de av oss som är av betydelse för varandra. Något som inte alls behövs på samma sätt längre. Det har istället ersatts av arbiträrt sammansatta system och en stat som kuvar och tar rollen ifrån medmänniskan. Det är bekvämt, men det är också omänskligt.

Någonstans tror jag att om jag levt i en tid där människor uppmuntrades till att vara människor, där vi exponerades för varandra för vad vi verkligen är och där fokus inte varit distraktionerna, utan essensen av det som gör oss till människor, så hade vi nog inte slarvat bort oss på samma sätt.

Känner du någonsin att du skulle göra dig bättre i en annan tid, plats eller kontext?

HQ